Samtalar om kontroll och upplösning, igen

Tycker detta med kontroll och kaos, sammanhållning och upplösning, eller vad man nu vill kalla det är spännande och viktigt. Det ligger nära kärnan i det jag kan/vet och har att säga om kultur och samhället. Det är det verktyg jag använder för att se och förstå, världen. När det fungerar, där det fungerar och så länge som det fungerar. Och när det uppenbarligen ger upphov till tankar och reflektion i kommentatorsfältet här på bloggen vill jag ta vara på den chans till samtal om frågan som jag ser öppna sig här. Daniel skriver följande om skolan, eller snarare talet om och politiken rörande skolan.

I skoldebatten har man kunnat notera genom åren att skolministern varit aktiv i att underkänna alla led, från kommunerna, skolledning, lärare och till och med svenska elever, för att sedan själv kunna erbjuda sina egna handfasta politiskt motiverade ideal.

 Ett exempel på makt och vetande, på att dessa aldrig fullt ut går att skilja från varandra. Makt är vetande samtidigt som vetande är makt. Och det gäller inte bara Björklund, det gäller överallt. Det är viktigt, men samtidigt friskriver den insikten på inget sätt utbildningsministern från ansvar. Hans beslut får konsekvenser, och dessa både kan och bör granskas. Hans världsbild bör diskuteras och ska så klart inte köpas rakt av, utan kritisk granskning. Sanningen ligger alltid någon annan stans, dold in emellan. Den når vi inte, men just därför är det viktigt att samtala om utbildning. Vad ska den leda till, är det ett hållbart samhälle där så många som möjligt kan finna sig en plats som de är nöjda med och där klyftorna är så små som möjligt, eller är det ett Nobelpris? Klart det spelar roll vilka visioner vi har, kollektivt. Samhället och kultur är summan av allas tankar och resultatet av handling, kollektiv handling. Kultur samproduceras av medborgare och makthavare, och ingen enskild politiker kan i längden hålla folket stången. Om folket har ensamsyn och agerar i enlighet med denna.

Ett exempel på hur kontroll kan bli det överordnade målet framför alla andra när bildnings- och ordningsprinciper i politiken inte passar med verkligheten. Relativisering av en hel yrkeskårs kompetens blir till förutsättning för ny politiskt motiverad kontroll. Jag tycker det knyter an till det Ann-Helen skrev om att upplösning ofta leder till ny kontroll.

Håller med Daniel. Idag är kontrollen överordnad. Innehållet i utbildningen, forskningen och samhällets institutioner är underordnat, i praktiken. Inte i samtal och debatter, men i realiteten. Tanken är att kontrollen skall leda till önskat resultat, men den blir i själva verket ett självändamål. Och orsaken till det är att vi lever i en värld och ett sammanhang där förmågan att och insikten om vikten av, både ock, är dåligt utvecklad. När det högsta goda är sanningen i bestämd form singular, då kommer det att ange tonen för resten. Det blir den styrande principen, och då överordnas kontrollen det som skall kontrolleras. Strukturen töms på innehåll.

Alternativet till fokus på kontroll, fortfarande i en värd där Sanningen regerar, är innehållet i sig, utan struktur. Kaos är ett anat ord för det som sker när alla följer sin personliga vision och inre röst. Bara innehåll, utan struktur är lika illa. Det krävs balans, och båda aspekterna är LIKA viktiga. Det är mellanrummet mellan sammanhållning och upplösning som är det viktiga, och det kan aldrig kontrolleras, det bara är och måste accepteras. Vill man se ett annat utfall, då har man att jobba med dels strukturen, dels innehållet, och det går inte att prioritera något framför det andra. Samverkan!

Många kan inte tillåta sig själva leva i ovisshet och tillit. Strukturen och gränserna blir då viktigare än kunskaperna och kunnandet. Vi vill då alla "få rätt" istället för att "förstå".

Detta tror jag är det stora problemet Daniel, rädslan för det oordnade, för vad kan hända om man släpper på kontrollen. Men den är obefogad, för det krävs kontroll, överallt, alltid. Den får bara inte bli ett självändamål. För det är då det blir viktigare att få rätt, än att ha rätt, som jag ser det. Och chanserna att ha rätt ökar om man jobbar med förståelse; för allt och hur världen är möjlig och hänger ihop. Det är vad Kulturvetenskap handlar om. Kulturvetenskap behövs alltså!

Ann-Helen är inne på samma sak och tänker i samma banor. Hon tangerar tanken om att de strategier man väljer, ofta, och av helt naturliga orsaker (att reducera det till illvillighet leder inte rätt, och öppnar inte upp för de samtal kring ämnet som är viktiga och som behövs), tenderar att bli sitt eget syfte. Ett självändamål.

Jag tror att i alla projekt (inkl. de politiska) riskerar projektet att ta kontroll över projektarbetarna, istället för tvärtom.

Håller med! Kontrollen kontrollerar den som kontrollerar också, vilket vi varit inne på tidigare. Viktig iakttagelse, som man helt bortser från och ringaktar i politiken som förs. 

För det första byggs projekt ofta på att en bild av en verklighet i förfall målas upp, mot vilket projektet på ett självklart vis framstår som en lösning (mot bakgrund av upplösning, presenteras en ny, behövd, kontroll). För det andra, så binds folk till sina projekt genom de investeringar de gjort (ära, anseende, tid, energi, pengar). Om projektet inte fungerar som det var tänkt, så kan det tolkas som ett bevis på att det var just så illa ställt som man hade tänkt från början.

Allt påverkar allt annat, som sagt. Tycker Ann-Helen sätter ord på den tanken på ett lysande sätt. Och det visar också hur ord och handling är två sidor av samma sak, liksom makt och kunskap. Vi måste lära oss se detta, för annars kommer vi aldrig att kunna bryta mönstret. Förlåt den fader, för de vet inte vad de gör. Så kanske man kan se på ansvariga politiker. De behöver reflektera mer. Och det är upp till oss som sett och som har verktygen att visa på dess nytta och användningsområde. Att debattera om vad som sant, eller nödvändigt leder bara till polarisering. Vad som behövs är respektfulla, inkännande samtal där man lyssnar på varandra, ömsesidig produktion av både kunskap och samhälle. Det är vad jag vill verka för och tror på. Vikten av att skapa ett sammanhang där goda idéer och konstruktiva lösningar kan få växa och tas om hand på bästa sätt.

Med tiden blir det allt svårare att problematisera det egna projektet utan att det upplöses, och externa förklaringar till misslyckandet söks (genom mätningar, t ex), som motiverar nya försök. Ett sådant projekt är bräckligt (i att det ständigt utmanas) men seglivat (i att det ständigt försvarar sig för att stärka sig, hålla sig samman).

Vi har helt enkelt kört fast. Det är problemet, inte den politiska färgen på dem som har makten, egentligen. Visst spelar det roll om regeringen är röd eller blå, men det spelar roll på marginalen, för politikerna har aldrig mer makt än folket ger dem. Tänk på snöflingan i lavinen, på citatet från Nietzsche. Det är vi, och lavinen är samhället. Det spelar roll vad vi gör, tillsammans. På gott och på ont. Därför låter jag Ann-Helen avsluta denna bloggpost, för att jag håller med och inte kunnat säga det bättre själv:

Sådana gånger kan hjälp behövas, för att förmå "rikta om" projektet.. en flyktlinje.