Ekonomins kulturella paradoxer

Det är i grund och botten väldigt enkelt. Människan är en biologisk varelse, med en väl utvecklad kognitiv förmåga, som lever sitt liv kollektivt. Hjärnan, hur fantastisk den är är, har dock inte kapacitet nog att använda sin kognitiva förmåga för att övervaka alla processer som kroppen är involverad i. Betänk att vi har en psykologi, en kultur och ett samhälle att ta hänsyn och jämka samman intryck från. Enorma mängder information måste processas, tolkas och beslut skall tas i realtid, för att allt skall fungera. Betänk därtill att människans DNA inte förändrats nämnvärt på 10000 år. Det är som sagt enkelt, som att slå in en öppen dörr, att förstå att det uppstår problem i världens ekonomier och moderna samhällen.

Tillsammans är jordens befolkning, kollektivt inbegripna i ett gigantiskt experiment. Vi bygger olika system för att uppnå trygghet, samtidigt som vi förbrukar ändliga resurser i en rasande takt. Hela tiden med fokus på framtiden. Dagens SvD innehåller flera artiklar om pensionen, till exempel, som för de flesta ligger mer än 20 år fram i tiden. Paradoxalt nog är det oron för framtiden som gör att det tas risker idag som hotar hela samhällsbygget och livet och vardagen som vi lärt oss känna dem. Titta på hur de som sitter i toppen, på vilkas axlar ansvaret vilar, mår. Är det hållbart? Knappast! Och vad är det för ledaregenskaper som premieras, och lyfts upp till toppen av samhällspyramiden? Till vem/vad lägger vi vår kollektiva tillit? Inte sällan till obehagliga män, risktagare, och ersättningen de får för att ikläda sig rollen är: pengar.

Mönstret är tydligt. Och i grund och botten är problemen enkla. Orsaken till att världen befinner sig i kris är på inget sätt komplicerad. Välståndet och de moderna samhällen som byggts upp och som vi vant oss vid, i alla fall vi privilegierade västvärldsbor, bygger på lånade pengar. Vi har det bra idag för att vi intecknat en del av framtiden. Och krisen beror på att insikten om att skulderna riskerar att växa oss över huvudet kryper sig på. Det är inte hållbart. Vägen vi anträtt leder fel. Men hur vänder man om? Är det ens möjligt? Hoppet är att konjunkturen vänder, men oavsett och det sker eller ej kvarstår grundproblemen. Vi lever över våra tillgångar. Vi förbrukar mer än vad vi har, eller som jorden mäktar med i form av utsläpp och tärande på ändliga resurser. Vi går tillsammans, med öppna ögon, rakt in i något som ingen har erfarenhet av, vet något om eller har verktyg att hantera. Och så oroar vi oss för pensionen.

Kulturen i ett nötskal, det är vad som beskrivits ovan. Kulturen som ingen riktigt bryr sig om eftersom det är svårt och komplext. Kulturen som få i ledande ställning anser sig ha råd att satsa på forskning om. Kulturen som betraktas som ett slags grädde på moset, som man kan ägna uppmärksamhet åt när allt annat är bra och problemen i ekonomin lösts. Det är själva paradoxen, att vi lever i en kultur som förnekar sig egen existens. Och vi skjuter på dem som påtalar detta, istället för att försöka förstå och göra något åt saken som faktiskt fungerar.

Detta är kulturvetarens dilemma: Att man har verktyg för att diagnostisera symptom som ingen vill kännas vid, men saknar lösningar som efterfrågas, på problemen som ger upphov till symptomen. Därför fortsätter man på den inslagna vägen, för att det är bättre att göra något än inget. Handlingskraft premieras, och om man bara agerar i enlighet med opinionen kommer ingen att klandra en om det går åt skogen. Vi sitter helt enkelt fast i en kollektiv fälla, en låsning som gör saken än värre.

Ser paralleller här till andra fenomen också. Till detta med yttrandefrihet, till exempel. Som dagens Under Strecket handlar om, och där jag läser följande ord, som också målar upp en paradox.

Samförståndet om att tolerans är en bra grej är i själva verket ytterst ömtåligt: så fort folk börjar diskutera yttrandefrihet skär det ihop. 2006 var ett år när yttrandefriheten tydligen blev problematisk i Sverige. Stefan Jonsson skrev en artikel där han liknade ”den förverkligade yttrandefriheten” vid ett fyllo som trakasserar de andra passagerarna på bussen (”En blå buss mot yttrandefrihetens gräns”, DN 22/9 2006). Göran Rosenberg förklarade att ”den stora utmaningen mot yttrandefriheten är bristen på självcensur och självrestriktion” (”Yttrandefrihetens svagaste punkt”, DN 11/2 2006). Vad innebär det att det efter ambassadbränderna och efter mordet på Theo van Gogh skrevs två tunga artiklar som talade om yttrandefriheten på det här sättet?

Det är lätt att fördöma det som alla tycker är fel, och att vara politiskt korrekt. Men gör man det blandar man ihop äpplen och päron, för det är aldrig samma sak att försvara rätten att uttryck precis vad man vill, som att acceptera uttalandet som sådant. Censur låter som en bra lösning, lika bra och enkel som att låna pengar för att lösa krisen i ekonomin. Men det är ingen framkomlig väg! Detta måste fler våga tala om, om paradoxerna i tillvaron. För eller mot är tacksamt i debatter, men om det är hållbara lösningar vi söker är det förödande att spilla värdefull tid på att käbbla och att försöka plocka enkla poänger.

Rosenberg skrev att vi, när vi yttrar oss offentligt, bör ”ha något slags föreställning om hur det vi säger kommer att uppfattas”, så att vi inte oavsiktligt sårar någon. Struntar vi i det har vi ”i bästa fall missuppfattat yttrandefrihetens villkor”. Att det är klokt att tänka på hur det man säger uppfattas av andra är inget kontroversiellt påstående, men var hamnar man om man börjar fundera över dess vidare konsekvenser? Är det mottagarens reaktion som ska avgöra om jag har rätt att yttra mig? Vad händer om man sätter in Anna Politkovskaja i den ekvationen? Om mottagaren reagerar tillräckligt våldsamt har det alltså varit fel av mig att säga det jag sagt, men om jag förolämpar en grupp som inte reagerar med att bränna ambassader så är vad som helst okej? Blir det inte en viss obalans här, eftersom resonemanget förutsätter att mottagaren aldrig kan reagera fel? Om mottagarens retlighet avgör vem som får säga vad sätter den minst toleranta gruppen nivån för alla andra. Den situationen är bekant för folk som växt upp i familjer där mannen slår fru och barn: det är ”onödigt” att säga något som retar pappa, för då vet vi hur det går.

Livet är paradoxalt och så länge vi kollektivt förnekar detta kommer problemen att kvarstå och kanske till och med förvärras. Det borde inte vara speciellt svårt att inse, att en biologisk varelse med högst begränsad kognitiv förmåga, som har en rik fantasi och en komplex psykologi, och som därtill lever och formas kollektivt i och genom kultur, att det sammantaget ger upphov till problem. Borde är nyckelordet här. Det borde inte vara svårt, men det är svårt av just de skälen.

Kulturvetenskap är vetenskapen om dessa livets och den kollektiva tillvarons paradoxer. Det är en vetenskap som ställer fler frågor och pekar på fler problem än man ger svar på. Och det är själva poängen. Framtiden är öppen, ingen vet vad som kommer att hända. Alla som säger något annat ljuger, eller försöker få oss att lyssna på dem, vilket ger dem fördelar på det allmännas bekostnad. Därför är det bättre att öva upp förmågan att identifiera och hantera paradoxer, att lära sig se problemen, istället för att satsa alla sina resurser på att jobba med lösningar. Alla smarta lösningar kommer att vara obsoleta förr eller senare, eftersom världen, kulturen, ekonomin förändras. Nya problem uppstår överallt, alltid. Därför är det bättre öva upp förmågan att se dem snabbt, än att lägga energi och resurser på att utveckla och lagerhålla goda lösningar på historiska problem.

Förstår vi detta, tillsammans; och kan vi integrera dessa insikter i dagspolitiken och i vardagen i samhället och på företag och organisationer; då finns det hopp. Paradoxalt nog kräver det ekonomiska resurser, omprioriteringar och ny-tänkande.

Som sagt, problemet är enkelt, men svårare att göra något åt. Vi måste helt enkelt vända vår blick. Idag identifierar vi komplexa problem, som löses med enkla lösningar. Vi borde göra och tänka precis tvärt om!