Tänker med Deleuze XXXVII

Då detta är en typ av bloggpost som kräver lite mer obruten tid och en annan typ av eftertanke, har det dröjt lite. Terminsstart och massa möten. Pang, och sedan full fart. Men nu så, börjar det lugna ner sig. Eller snarare, arbetsbördan har etablerat sig på en högre nivå. Skönt att vara igång på allvar. Händer mycket här under hösten. Kommer att ha god nytta av Deleuze och Guattari, både i undervisning och forskningsprojekt. Det handlar om samverkan, om att jämka samman olika viljor, temperament, intressen och förutsättningar. Om att finna balans i processer där många olika typer av aktörer interagerar. Och för detta ändamål passar Deleuze och Guattari som hand i handske.

Åter till mötet mellan nomaderna och deras släta rum samt stadsapparatens räfflade dito. Kontroll och upplösning, Royal, och minor science. Till en värld i ständig förändring, som inte är, utan blir. Till verktygslådan och begreppen eller tankeverktygen som kan användas för att förstå levt liv, med sikte på framtiden. Det gängse sättet, den normalvetenskapliga metoden utgår från det som varit och räknar kallt med att det skall fortsätta i samma anda. Ofta gör det så, men då är det å andra sidan ingen utmaning att bedriva vetenskap. Vad som behövs för att uppnå hållbarhet är verktyg för att hantera det oväntat oväntade, det som inte går att räkna med. Det är vad Deleuze och Guattari bistår oss med.

Men i det föregående har vi kommit bort från vår fråga: varför skulle det maskiniska fylumet, materiens flöde, väsentligen vara metalliskt eller metallurgiskt? Även här är det bara ett distinkt begrepp som kan ge svar genom att visa att det finns en särskild och grundläggande relation mellan kringresande och metallurgi (deterritorialisering). Likväl har de exempel vi åberopat, i Husserls och Simondons efterföljd, rört trä och lera lika mycket som metall; och finns inte dessutom flöden av växter, vatten, hjordar, vilka bildar lika många fyla eller materier i rörelser? Vi kan nu lättare svara på denna fråga.

Flöden, överallt flöden. Det är vad man ser om man betraktar världen med hjälp av Deleuze och Guattari. Processer av tillblivelse vilka inbegriper olika typer av aktörer, människor, men även materia, teknologi och icke-materiella aspekter. Virtualitet, det som ännu inte realiserats, men som bygger upp momentum och energi nog för att bryta igenom och aktualiseras. Rörelse, tillblivelse, levt liv; samproduktion av ... Det är vad vi har att göra med, om vi väljer att närma oss världen medhjälp av Deleuze och Guattaris verktyg för tänkande.

Det finns både för och nackdelar med detta val av ingång, detta perspektiv på världen. Konsekvenserna avgör vad som är vad, om det är bra eller dåligt. Och det råder så klart delade meningar om vad som är vad och ur det bäst förstås. Viktigt är att inte börja bråka om verktygen, debattera frågan om vem som har de bästa verktygen. Sådana strider leder bara till osämja, aldrig till någon ökad förståelse av världen och det levda liv som däri pågår. För att förstå Deleuze och Guattari krävs att man tar på sig arbetshandskarna och kastar sig ut i myllret av intryck. Ut i världen, med öppna ögon, det är vad som anbefalls. Det är enda sättet att avgöra värdet av begreppen.

Ty allt sker som om metallen och metallurgin skulle påtvinga och ställa något inför medvetandet som förblir dolt och invävt i andra materier och operationer. Detta beror på att operationerna i de andra fallen sker mellan två trösklar, där den ena utgör den materia som förberetts för operationen, den andra den form som ska inkarneras (till exempel leran och gjutformen). Detta ger den hylomorfa modellen dess generella värde, då den inkarnerade form som markerar slutet på en operation kan tjäna som materia för nya operationer, men hela tiden inom en fixerad ordning som markerar följden av trösklar. I metallurgin gränslar däremot operationerna ständigt de olika trösklarna på så sätt att en energetisk materialitet överflödar den förberedda materien och en kvalitativ deformation eller transformation överflödar formen.

Form och innehåll, det är vad det handlar om. Kontroll, stadsapparaten och Royal Science formar och upprätthåller strukturerna som ger stadga åt tillvaron. Räfflar rummet och påtvingar materien bestämda former. Innehållet är det som formas. Nomaden väljer med andra ord "sida" och låter sig formas, följer det släta rummets böljande former. Deterritorialisering, moment av upplösning. Slump, oordning, det som inte riktigt låter sig formas. Det är vad som ger dynamik åt tillblivelseprocessen, som påtvingar flödet dess riktning. Världen som vi känner den blir till i utrymmet mellan form och innehåll. 

På så sätt länkas släckning samman med smide bortom formens fastställande. Eller som när det handlar om formgjutning, då man kan säga att metallurgen på något sätt opererar inuti formen. Eller också underkastas det smälta och gjutna stålet en serie successiva dekarburationer. 

Överflöd är viktigt att räkna med. Kalkylen går aldrig riktigt ihop sig, det som skall formas är överallt och alltid mer än vad formen kan hantera. Evolutionen fungerar därför utmärkt som tankemodell, och man känner sig hemma i Darwins universum. En av evolutionens principer är överflödet av möjligheter, och miljöns begränsade utrymme. Evolutionens riktning bestäms mellan miljön och det som formas, men båda förändras och blir till i samma process. Ömsesidig tillblivelse. Överallt ömsesidig tillblivelse. Därför alltid fler än en, men färre än många. Närmare än så går aldrig att komma en definition, av något. Förstår man det har man ett öppet sinne och står så väl rustad man kan inför det oväntat oväntade, som förr eller senare kommer att slå till. Ett hållbart samhälle kan aldrig skapas enbart av kontroll, och heller inte med hjälp av total lazzes fair. Balans, vaksamhet och ödmjukhet inför tillvarons oöverblickbarhet, det är vad som krävs. Eurokrisen kan fungera som exempel på vad som händer om allt för mycket kraft och fokus läggs på kontroll. Alla försök att kontrollera och detaljreglera levt liv är dömda att misslyckas, från Dinosaurierna och framåt, genom historien. Den starke klarar sig länge, men den smidigt följsamme, som uppmärksamt rör sig i harmoni med omgivningen, har större chanser att överleva på sikt och under skilda yttre betingelser. Balans mellan kontroll och upplösning är vad som anbefalles, alltså.

Och till sist har metallurgin möjlighet att gjuta om och återanvända en materia till vilken den ger formen av en tacka: metallens historia är oskiljaktig från denna ytterst speciella form, som inte ska blandas samman med vare sig en reserv eller en vara; härifrån kommer det monetära värdet. Och mer generellt uttrycker den metallurgiska idén ”reduktör” på en gång att materialiteten frigörs från den förberedda materien och att transformationen frigörs från den form som ska inkarneras. Aldrig har materien och formen förefallit hårdare än i metallurgin; och likväl tenderar här en kontinuerlig utveckling att ersätta successionen av former och en kontinuerlig variations materia att ersätta materiernas variabilitet. Om metallurgin har en väsentlig relation till musiken, så är det inte bara på grund av smidets ljud, utan också på grund av den tendens som kännetecknar båda konsterna, nämligen att bortom de separerade formerna visa på en formens kontinuerliga variation, bortom de variabla materierna på en materiens kontinuerliga variation: en utvidgad kromatism ligger till grund för såväl musiken som metallurgin; den musikaliske smeden var den förste ”transformatören”.

För att kunna forma krävs att man kan följa. Det handlar hela tiden om blandformer mellan, form och innehåll. Om sammanhållna fenomen bestående av fler än en, men färre än många komponenter. Harmoni uppstår när det råder balans, men minsta förändring gör att harmonin bryts. Tänker på min gamla flickväns harpspelande svåger, som berättade om hur harpan levde sitt eget liv och var hopplös att stämma. Hur minsta förändring av luftfuktigheten fick den att bli ostämd. Så för att kunna framkalla ljuv musik ur harpan krävs inte bara tekniskt kunnande och kontroll av materien, utan lika mycket följsamhet och lyhördhet. Balans, igen! Överallt balans och insikt om vad som är vad och när än det ena än det andra är anbefallt.

Vad metallen och metallurgin lägger i dagen är materiens eget liv, ett materiens vitala tillstånd som sådant, en materiell vitalism som utan tvivel existerar överallt, men i vanliga fall döljs eller täcks över, görs oigenkännlig eller dissocieras av den hylomorfa modellen.

Övertygelsen om att det går att nå full kontroll är stark idag. Rådande politik förs med kraft av den, och i Sverige går det vägen. Men i Europa och USA leder samma övertygelse till problem och låsningar. Orsaken är att man satsat all energi på en aspekt av världens blivande, formen, strukturerna, kontroll. Men lika säkert som amen i kyrkan bjuder det som ska formas motstånd. Det oväntat oväntade lurar hela tiden bakom hörnet. Förr eller senare kommer man att tvingas hantera problemen som följer av den påtvingade kursändringen. Klimatförändringar, oväder, jordbävningar och terrordåd. Eller ett muterat influensavirus. Stort som smått, ingen kan veta vad som kommer att hända, bara att det kommer att ske, något. Fullständig kontroll går inte att nå. Ju förr den insikten sjunker in och genomsyrar världens tillblivelseprocess, desto bättre. Den insikten är som jag ser det nyckeln till hållbarhet.

Metallurgin är detta materieflödes medvetande eller tänkande, och metallen är korrelatet till detta medvetande. Som panmetallismen uttrycker det, metallen är koextensiv med materien, och materien med metallurgin. Till och med vattnet, gräset, skogarna och djuren är fulla av salter och mineraler. Allt är inte metall, men det finns metall överallt. Metallen är all materias ledare.

Brist på magnesium kan ge kramp i musklerna, så nog stämmer det alltid. Metaller är en essentiell komponent i människans tillblivelseprocess, lika viktig för biologin som för kulturen. Ting och tankar, virtualitet och aktualitet, allt är sammanvävt och utgör delar av samma process av ömsesidigt blivande. Fler än en, färre än många. Det avgörande är det som sker i mellanrumen, och det kan bara studeras indirekt, med ledning av effekter och konsekvenser, av. Framtiden blir till i samverkan. Levt liv är resultatet av samproduktion.

Det maskiniska fylumet är metallurgiskt eller har åtminstone ett metalliskt huvud, dess sökande och kringflyttande huvud. Och tanken föds mindre ur stenen än ur metallen: metallurgin är den mindre vetenskapen i egen hög person, den ”vaga” vetenskapen eller materiens fenomenologi.

Kulturvetenskap, i alla fall den kulturvetenskap som jag drar upp konturerna för här, som jag tror på och vill se realiserad i akademin, är just en sådan vag vetenskap. En ödmjuk vetenskap, som följsamt studerar levt liv, i rörelse. En vetenskap som samlar på sig kompetenser och inte fakta. En vetenskap som använder fakta, men som aldrig försvarar kunskapen. Sanning är ett ord, och därmed egentligen meningslöst inom vetenskapen. För att lösa problem räcker man man har en god förståelse för vad som fungerar, och med en sådan inställning följer ödmjukhet inför det oväntat oväntade. En sådan vetenskap är akademin kanske inte redo för ännu, men den går inte att hindra i längden. Denna vetenskaps vetande är mer i harmoni med världen, än det strikt kontrollerade vetande som idag idealiseras inom akademin. Den som är stark får makt, men kommer förr eller senare att möta ett motstånd som inte går att hantera. Och då står den som är vaksam och följsam beredd att erbjuda sina tjänster. Förr eller senare kommer den dagen.

Den fantastiska idén om ett icke-organiskt Liv – som [Wilhelm] Worringer fattade som den barbariska idén par excellence – är en upptäckt av och intuition hos metallurgin. Metallen är varken ting eller organism, utan en kropp utan organ.

En kropp utan organ är det som håller samman, det som inte går att nä direkt, men som ändå är själva förutsättningen för allt liv. Mellanrummet, momenten av ovisshet. Det som reglerar riktningen på tillblivelseprocessen. Organen är det som formas, och kroppen utan organ är det som formar. Båda behöver varandra. Jag blir jag i samspel mellan biologi och kultur, och mellanrummet är kroppen utan organ.

Den ”nordiska eller gotiska linjen” är framför allt den mineraliska och metalliska linje som inringar denna kropp. Metallurgins relation till alkemin vilar inte, som Jung trodde, på metallens symboliska värld och dess korrespondens med en organisk själ, utan på kroppslighetens immanenta kraft i varje materia, och på den ”kroppens själ” [esprit de corps] som åtföljer den.

Vackert. Deleuze och Guattari är en fröjd att läsa. Vad de skänkt världen är texter att ge sig hån åt/i, texter att kasta sig över och förlora sig i. Form och innehåll i ljuv harmoni. Där finns inget att förstå, inget mästrande, bara inspiration att hämta och användas sig av. Verktyg för att se och förstå världen med hjälp av, det är vad man finner. Ta vara på det som fungerar och gör något konstruktivt av det, och lämna det som inte talar till dig därhän. Det finns så mycket ändå att läsa i världen!