Tänker med Deleuze XXXXII

Under projektmötet i Danmark som jag var på i början av veckan talade vi lite om metod, om statistik och om kvalitativ metod. Vi talade om, och jag stärktes ytterligare i min övertygelse, att metod allt mer kommit att bli ett slags exercis. Talet om metod blir allt för ofta en debatt om för eller mot. Kvalitativ, eller kvalitativ. Som om man vore supportrar och satt på puben och jämförde favoritlagen. Som om det vore en formalitet, och så enkelt. Inget kunde vara mer felaktigt. Vill man bedriva vetenskap, då kan och får man aldrig binda upp sig vid en metod, ett tillvägagångssätt. Ingen fråga kan besvaras fullödigt med hjälp av renodling, svaret finns alltid på olika ställen. En kombination av metoder är därför av nöden. Om man vill veta, vill säga. Om det är kunskap och förståelse man vill uppnå, så klart. Är det akademiska meriter, karriär eller bara folkets beundran man eftersträvar, ja då kan man för det första sluta läsa här och för det andra välja vilken metod som helst. Inget spelar då någon roll längre, och resultaten blir därefter.

Det oroar mig detta. Renodlingen. Kraven på specialisering. Risken är överhängande att vi står där sedan, med ett samhälle som krackelerat och en förödd jord. Ensamma, utlämnade och hjälplösa. Kan inte säga att jag ligger sömnlös, än finns det hopp. Men oroas gör jag. Vill som bekant se en annan akademi, en annan syn på kunskap och utbildning än den rådande. En mer öppen och förutsättningslös inställning, ett mer lyssnande kunskapsklimat. Vill se mer av verkstad, och mindre av käbbel. Vill sätta verktygen i verket och jobba med verkliga problem, ute i samhället. Vill ställa mina kunskaper och kompetenser till allmänhetens förfogande, och jobba tillsammans. Vilken tur då, och vad tacksam jag är att jag hittat ett sådant sammanhang. Marifus, projektet som vi hade möte i är ett projekt där denna typ av tänkande välkomnas. Marifus är ett projekt där vi ska arbeta tillsammans, för tillväxt (okej, jag är inte odelat positiv till just detta mål. Men vi lever i den värld vi lever i. Och en sak är säker, jag kommer aldrig att sälja ut min kunskap och min person. Dessutom finns ett förbehåll. Vad som ska främjas är tillväxt) som är hållbar.

Min ingång i projektet är teoretisk, huvudsakligen. Och då undrar vän av ordning kanske hur det går ihop. Hur kan man vara teoretisk, och jobba samhällstillvänt, arbetsintegrerat och med aktörer från det omgivande samhället? Det kan man så klart inte, om, säger om, man tänker sig att man bara skall få grotta ner sig i teorierna. Och det är inte vad jag vill eller tänker göra. Projektet är praktiskt, hands on. Här och nu, med sikte på framtiden. Min roll blir att sätta teorierna i arbete. Uppgiften jag tagit på mig är att använda teorierna för att tänka kring projektets mål. Min roll kommer att bli att anordna seminarier, om att få tillgång till vardagen, på företagen och bland politiker och tjänstemän. I Danmark och Trollhättan. Jag ämnar försöka ta Deleuze ut i den levda vardag och verklighet vari jag är satt att undersöka förutsättningarna för förändringsarbete.

Smeden är inte nomad hos nomaderna och bofast hos de bofasta eller halvnomad hos nomaderna och till hälften bosatt hos de bofasta. Hans relation till de andra följer från hans inre karaktär av kringresande, från hans vaga essens, och inte omvänt.

Lite så vill jag se på min roll. Som ett slags kringresande, ambulerande kompetens. Redo att sättas i verket, tillsammans med aktörerna i projektet och närområdet. Så blir kulturvetenskap nyttig och användbar. Genom att stå med ena benet i skit upp till knät, och det andra i teorins värld. Min roll är mediatörens. Förlösa tankar, arrangera för optimering av konstruktiva flyktlinjer som kan användas för att främja den hållbara tillväxt som är projektets mål.

Det är genom sin specificitet som kringresande, genom att han uppfinner ett hålat rum, som han med nödvändighet kommunicerar med både de bofasta och med nomaderna (och även med andra, med skogens transhumanter). Han är dubbel redan i sig själv: en hybrid, en legering, en gemination.

Som akademiker med över 20 års erfarenhet har jag ett rikt arkiv att ösa ur, många kontakter att hämta kunskap och inspel från, och en vana att hantera komplexa problem. Teorin, som är mitt specialintresse kommer aldrig direkt att kunna överföras till samhället eller projektet. Teorin är ett verktyg. Det verktyg som jag tillför och använder i projektet. Teorin i sig, oavsett hur intressant och fascinerande jag finner den, är värdelös. Teorin som sådan, orden har inget värde. Det krävs att teorin sätts i arbete för att man skall kunna avgöra om det är bra eller dålig. Jag vet ännu inte. Ingen vet. Men det gäller alla metoder, alla projekt. Ingen kan veta på förhand. Framtiden, den skapar vi tillsammans. 

Som Griaule säger, är dogon-smeden inte ”oren” utan en ”blandning”, och det är på grund av denna blandkaraktär som han är endogam och inte gifter sig med de rena som har en förenklad härkomst, under det att hans egen är tvåfaldig.

Ett slags Cyborg, för att tala med Donna Haraway. En som verkar i mellanrum, som ständigt befinner sig i rörelse. En som söker sig fram där det går, när det går och så länge det går. Som kontinuerligt utvärderar, modifierar och kämpar med att lösa problemen här och nu. En som finner mest njutning under vägs, som aldrig vill nå målet. Hållbar tillväxt är ett bra mål på det sättet. För det går aldrig att avgöra om/när man är framme. Hållbarhet är något man ständigt måste jobba med. Och det handlar om hushållande med resurser, sociala, ekonomiska, materiella. Därför passar Deleuze och Guattari synnerligen väl som tankeverktyg. Tror inte att jag kommer att få praktikerna att läsa filosoferna, men det är heller inte nödvändigt. De har andra kunskaper, andra kompetenser. Och samma gäller för forskarkollegorna i projektet. Vi ska jobba tillsammans, och alla skall göra vad de är bra på. Det är när vi gemensamt strävar efter samma mål och ömsesidigt lyssnar på och tar hjälp av varandra, som det händer något.

Gordon Childe visar att metallurgen med nödvändighet fördubblas, att han existerar två gånger, en gång såsom en figur infångad och upprätthållen av det orientaliska imperiet, en andra gång som en mer rörlig och fri figur i den egeiska världen. Men dessa två segment kan inte skiljas åt genom att man relaterar var och en av dem till sin kontext. Metallurgen i imperiet, arbetaren, förutsätter en metallurg-prospektör, även om han är avlägsen, och prospektören hänvisar till en handelsman som för metallen till den förste.

Samarbete, rörlighet och gemensamt arbete mot ett fjärran mål. Olika kompetenser i samverkan. Det är vad jag finner exempel på i Deleuze och Guattaris text, det är vad som inspirerar mig. Teorin som ett verktyg för att se sådant (möjligheter, lösningar, vägar fram) jag inte sett annars. Deleuze och Guattari hjälper mig att hålla den kritiska blicken skärpt. Tvingar mig att ständigt fortsätta tanken, att aldrig slå mig till ro med vad jag vet. Vidare, vidare. Upp, ut, lyssna och testa nya vägar. Bara så kan vi bygga ett hållbart samhälle. Engagemang, socialt kapital. Det handlar om intensiteten i utbytet mellan människor, men även mellan människor och världen, materien. Det handlar om att se och förstå vad som är vad och vad som selar roll här och nu. Om att aldrig låsa sig fast, slå sig till ro eller använda sin makt och sitt inflytande för att få rätt. Det handlar om att främja funktion, med hjälp av det man förfogar över, inte om att glida in som expert och peka med hela handen. Detta har jag lät av Deleuze och Guattari, och på det sättet kommer deras djupt teoretiska och högst abstrakta arbeten till användning i Marifusprojektet.

Dessutom bearbetas metallen i varje segment, och tackans form är gemensam för dem alla: man ska mindre föreställa sig åtskilda segment än en kedja av rörliga verkstäder som från hål till hål bildar en variationslinje, en gruvort. Metallurgens relation till nomaderna och till de bofasta förmedlas också genom hans relation till de andra metallurgerna.

Just så. Min roll i projektet är att stå i tät relation med olika aktörer, såväl inom som utanför projektet. Där kommer min kulturvetenskapliga kompetens till sin rätt. Verksamheterna runt Limfjorden i Danmark och Kanalområdena i Trollhättan och Vänersborg kan ses som en kedja av rörliga verkstäder, vilka från lokalitet till lokalitet, inom projektet, bildar en variationslinje. Kulturvetarens roll blir att medla mellan lokaliteterna, och att hålla kontakt med akademin. Om att ständigt röra sig mellan de olika platserna, för att främja processens riktning. För att optimera möjligheterna till ökad tillväxt, som är hållbar.

Det är denne hybride metallurg, vilken fabricerar såväl vapen som verktyg, som kommunicerar på en gång med bofasta och nomader. Det hålade rummet kommunicerar i sig med det släta och det räfflade rummet.

Innovationer uppstår i mellanrummen mellan kaos och ordning, kontroll och upplösning. Och det krävs att någon ser detta, och kan förklara hur det fungerar. Krävs att någon förstår och kan arbeta med att upprätthålla den ömtåliga relation som är förutsättningen för att man inte skall falla ner i än det ena, än det andra, läget av hopplöshet. För både sammanhållning kontroll och fullkomlig upplösning är omöjliga tillstånd som inte leder till något gott. Balans är vad som krävs, och detta är kulturvetarens uppgift att jobba med. Det är förutsättningen för hållbar tillväxt. 

Det maskiniska fylumet eller den metalliska linjen passerar genom alla sammansättningarna: inget är mer deterritorialiserat än materie-rörelsen. Men detta sker inte på samma sätt, och de två kommunikationerna är inte symmetriska. Worringer hävdade att den abstrakta linjen på det estetiska fältet hade två olika uttryck, det ena i den barbariskt-gotiska konsten, det andra i den klassiskt-organiska. Man kunde säga att fylumet på en gång har två olika sätt att upprätta förbindelser: det står i konnektion med det nomadiska rummet och det konjugeras med det sedentära rummet.

Ett maskiniskt fylum är en tillblivelseprocess som inbegriper olika aktörer. En relation mellan materia, människor och icke-materiella aspekter. Tillsammans har de uppstått i den rörelse som löper genom dem. Historien har gett dem förutsättningarna, och framtiden skapas i och genom interaktionen. Framtiden har inget med historien att göra, lika lite som historien har med framtiden att skaffa, men nuet står i intim relation till dem båda. Det maskiniska fylumet kan ses som ett ständigt här och nu, ett sammanhang som är på väg, i rörelse. Ömsesidigt tillblivelse.

Det är inte så det ser ut, inte så världen fungerar om man vänder sig till konsulter eller till stora delar av akademin, eller forskningsansvariga politiker. Där söker man svaret, i bestämd form singular. Där implementerar man modeller, målsäkrar processer och slår sig till ro med att målet kommer att nås. Där riktas uppmärksamheten mer mot deltagarna, än mot processen. Vägen mot målet blir en formalitet, om man tänker och se på världen på det sättet. Och, tro mig, det gör man. Det är ett av problemen i dagens samhället. Att vägen mot målet, oavsett hur det ser ut, betraktas som en formalitet. Inget kunde vara farligare än den tron. Famous last words, någon?! Hybris straffar sig, alltid. Därför nomadologi, därför en lite mer ödmjukt nyfiken inställning. Därför detta fokus på processen, mellanrummen och det som är här och nu. Därför behövs kulturvetenskap, för att där finns forskare som förstått detta, att det inte är hållbart att tro att det går att räkna på allt. För att man inom kulturvetenskapen förstår och kan hantera komplexitet, och för att man räknar även med det man inte kan räkna med, man förstår slumpen och är redo för det mesta. Den enda vägen är den sämsta vägen, oavsett vilken väg man väljer, som jag skrivit om tidigare.

I relation till de nomadiska sammansättningarna är krigsmaskinerna ett slags rhizom, med sina hopp, omvägar, underjordiska passager, fördämningar, mynningar, drag, hål, etc. Men på andra sidan finns de sedentära sammansättningar och Statsapparater som fångar in fylumet, placerar in uttrycksdragen i en form eller en kod, får hålen att resonera tillsammans, pluggar igen flyktlinjerna, underkastar den teknologiska operationen arbetets modell och ålägger konnektionerna en hel regim av trädstrukturerade konjunktioner.

Tillsammans, i mellanrummen. Där och så skapas tillväxt, och uppnås hållbarhet. På många olika sätt. Det är min fasta övertygelse. Och det är vad jag kommer att kämpa för i Marifrusprojektet. Det faktum att jag fått möjligheten är jag mina kollegor evigt tacksamma för. Tillsammans, gemensamt, med visionen om hållbar tillväxt för ögonen. Så jobbar vi, eller det är i alla fall vad jag strävar efter, tror på och med hjälp av mina kompetenser och kunskaper arrangerar för.