Hur man än vänder sig i världen har man ändan bak. Trivialt, kan tyckas, men också centralt. Och ibland är det triviala det mest centrala, samtidigt som det är det svåraste att uppmärksamma och göra sig medveten om. Kulturvetenskapens uppgift, en av dem i alla fall, är att hjälpa till att medvetandegöra det triviala i vardagen som är centralt och som påverkar vår uppfattning om den värld vi lever i. Kulturella paradoxer är högvilt för kulturvetaren, och det inledande påståendet är ett bra exempel på det. Om det handlar dagens bloggpost, om hur strävan efter kontroll förr eller senare leder till upplösning.
Tillvaron utspelar sig i spänningsfältet mellan absolut kontroll, och total upplösning. Det gäller båda materien och det immateriella (tankar, bilder och så vidare). Allt går att sortera in i och gradera på detta kontinuum, mellan territorialisering och deterritorialisering. Kulturer kan beskrivas med hjälp av denna tankebild. Kontrollpolen representeras då av totalitära samhällen, där ytterligheten är en diktatur som utgår från en enväldig härskare. Upplösningspolen representeras av ett samhälle i kaos, fullständig anarki. Ingen av kontinuumets ytterlighetspoler, renodlad, vill eller går att leva ett gott liv i. Men alla samhällen drar åt än den ena, än den andra ytterligheten. Det växlar över tid, men det drar åt antingen det ena eller andra hållet. Och detta går att studera. Graden av ordning eller kaos.
Strävan efter kunskap, exakt kunskap, är strävan efter kontroll. Viljan att veta är viljan att styra. Royal Science uppdrag är (förenklat) att knäcka livets och universums kod, i akt och mening att kontrollera världen. Minor science, nomadologi, handlar om att förundrat följa och förstå flödet av tillblivelse. Kontroll och upplösning. Vetandets kontinuum. Akademin kan liksom samhällen förstås och placeras in på "skalan", från fysikens sökande efter svaret på livets och universums gåta, dess strävan efter total (kunskaps)kontroll. Till kulturvetenskapens förundran inför tillvarons komplexitet samt paradoxer, dess strävan efter anpassning och följande.
Att det handlar om ett kontinuum, och att det bara finns immanens, det vill säga att allt existerar i och på insidan, kan illustreras med hjälp av följande tankeexempel. Fundera på politiken, och på vardagen; vad strävar man efter? Kontroll, vill jag hävda. Man vill veta och påverka, vardagen, livet, allt. Hälsan, ekonomin, livet. Det gäller på såväl individ som samhällsnivå. Strävan efter kontroll är tydlig, och den absoluta majoriteten delar mer eller mindre helhjärtat i processen. De flesta vill veta, hellre än att inte veta. Och när många vill veta kommer det att påverka samhällets värdering av kunskap. Den vetenskap som erbjuder störst kontroll, klarast och mest entydiga svar, säkrast vetande, kommer att värderas högre än vetenskaper som drar åt andra polen i kontinuumet. Fysik anses mer värt än kulturvetenskap. Fysik talar om hur det är, och dess kunskap kan användas för att kontrollera. Kulturvetenskap erbjuder verktyg att förstå tillvaron med hjälp av, samt följer och förstår. Ekonomi strävar tydligt åt kontrollhållet, och det faktum att Riksbanken delar ut ett pris till Alfred Nobels minne när Nobelprisen delas ut, talar för att man lyckats i sin strävan. Man är nästan som fysik, men bara nästan. Ekonomin går inte att kontrollera, vilket är uppenbart för alla och en var.
Tänk vidare på det spåret. Vardagen, tillvaron, världen bjuder hela tiden och överallt motstånd. Kultur, ekonomi, levt kollektivt liv går inte att kontrollera. För hur skall min vilja att veta och kontrollera, hur ska den ställas mot dina önskningar och preferenser? Alla vill veta och kontrollera, men människans kännetecken är att hon varken är solitär eller identisk med sin nästa. Alltså vill alla olika saker, och har skilda intressen. Kaos och kontroll, sida vid sida. Insida, immanens. Det är så världen är beskaffad, och det är vad vi människor har att acceptera och förhålla oss till. Det som gör det hela intressant är att totalt kaos, fullkomlig anarki, är lika omöjligt som fullständig kontroll. Vad som krävs för att samhällen skall fungera är balans.
Språk kan fungera som ett exempel på hur behovet av kontroll och överblick balanseras mot individers strävan efter att överskrida det som är givet och önskan att skapa något nytt. Om alla hade sitt eget språk fanns inget samarbete, ingen kultur, inget samhälle. För att kunna ta del av fördelarna måste man ge upp en del av sin frihet. Eller för att vara fri som människa måste man underkasta sig kollektivets krav och kontroll. Paradoxalt, absolut. Men det enda problemet med den paradoxen är oförmågan att acceptera faktum. Verkligheten är paradoxal, punkt slut!
Tänk kontroll. Tänk på naturvetenskapens strävan efter visshet. På ingenjörernas förmåga att omvandla materien, skapa verktyg och ordna tillvaron efter människans önskningar. Det finns absolut potential där, och det man åstadkommit hittills är imponerande. Tänk vidare, tänk genmanipulation, tänk nanoteknologi. Sätt det i samband med strävan efter kontroll. Är det inte vad det ytterst handlar om. Tänk vidare längs det spåret. Tänk på vad som skulle hända om vetenskapen når full kontroll och total kunskap om världen, om livet. Vad har vi då?
Kan inte säga att jag är rädd, och denna bloggpost skal inte läsas som en varning för de onda naturvetarna. Ändå svindlar tanken, och det är inte speciellt svårt att se vilka konsekvenser ett sådant scenario skulle kunna resultera i. Den dagen människan har kunskap nog att kontrollera livet och världen, den dagen är mänskligheten helt utelämnad åt mänsklig fantasi. När förmågan till kontroll kan omsättas i praktik, när den sätts i verket och blivit vardag. När alla önskningar kan realiseras, alla problem lösas. Vad har vi då? Ett lyckorike, eller något helt annat? För det första: Vems önskningar skall uppfyllas, allas eller ett fåtals? Mäns, eller kvinnors? Västerländska eller de andras? Snacka om paradox? Har vi då inte gått varvet runt, har då inte förmågan till kontroll övergått till total upplösning?
Kanske det resulterar i kaos, kanske inte. Det kan lika gärna bli så att man skapar en värd utan överraskningar, utan förändring. En värld med total överblick. Är det en värld vi vill leva i? Är det en värld som vi skulle känna igen oss i? Knappast, är mitt svar. Men frågan är öppen, och viktig. Vilket samhälle vill vi ha egentligen? Och hur skulle det se ut om det realiserades? Vilka konsekvenser skulle det ge upphov till, och vilka problem? Även i en värld där det råder full kontroll kommer dessa frågor att vara viktiga. Även i en värld som regeras av ingenjörer behövs det kulturvetare.
Som sagt: Hur man än vänder sig har man ändan bak. Det är ett av livets faktum, och följaktligen något vi människor måste acceptera, oavsett vad vi tycker om det. Levt liv är fyllt av paradoxer, det handlar bara om att lära sig se dem.
1 kommentar:
Jag tänker lite så här: ju större strävan efter kontroll, desto mer kontrollerAD blir man - det är en samutveckling. I kontrollarbetet blir det otydligt vad som egentligen kontrollerar vad, eftersom kontrollera-kontrollerad alltid hänger ihop. Jag hämtar ett exempel från koloniträdgårds-världen: där jag har koloniträdgård, är det mycket tal om att "hålla trädgården" (kontrollera den). Trädgårdar kategoriseras enligt hur lätt eller svårt det är att "hålla" dem (vilket beror på storlek, typ av växter, hur växterna är ordnade - det krävs redan mycket kulturell kunskap för att förstå hur denna ordning är inrättad och skall "hållas"). Folk som inte har så mycket krafter eller tid säljer hellre sin trädgård, än ändrar sina ideal (vars åtföljande till en viss del, men inte helt, övervakas av koloniträdgårdsföreningen). Det verkar mer som att det är trädgården som kontrollerar dem, genom att kräva tid och arbete, än de som kontrollerar trädgården, och jag tror det är så det upplevs: som att inte räcka till. Kanske en dynamik man kan iaktta i andra sammanhang också..
Skicka en kommentar