Tänker med Deleuze XXXXI

Igår fick jag frågan om jag inte kunde sammanfatta serien om/med Deleuze, syntetisera det viktigaste som blivit sagt hittills. Tänkte först att det kanske kunde vara en god idé. Sedan tänkte jag att det nog får anstå till jag jobbat mig igenom hela platån, det är inte så många stucken kvar trots allt. Nu tänker jag att det ska jag nog inte göra, av det enkla skälet att det inte går att sammanfatta Deleuze och Guattari. Deras verk är en helhet, ett antal olika upprepningar av eller improvisationer kring ett fåtal teman. Att sammanfatta vore att göra våld på originaltexten. Och eftersom jag tänker med deras ord och tankar, och skriver om det samhälle och den värld jag lever i, finns inget att sammanfatta. Jag skriver för att främja aktivitet, för att engagera läsarna att tänka själva. Visar på hur man kan använda texten på olika sätt. Förklarar inte, redogör ej, reser inga anspråk på att sitta inne med sanningen. Att sammanfatta vore helt enkelt att göra våld på själva grundtanken med hela serien.

Världen är redan full av förenklingar och sammanfattningar, begäret efter snabb kunskap, genvägar till insikt och expertutlåtanden är starkt. Den viktigaste slutsatsen som jag kommit fram till under mina år i akademin, och det intrycket, den insikten har förstärkts under arbetet med denna serie bloggposter, är att det behövs mer engagemang från fler istället för mindre. Förmågan till kritiskt tänkande måste spridas, inte samlas ihop och förkroppsligas av ett fåtal experter. Att sammanfatta vore att gå på tvärs mot allt detta, det vore att falla till föga för allt det jag ser som problematiskt i samhället idag. Det är vad Björkund vill att vi ska göra, snabba på utbildning och hitta genvägar till intellektuell mognad. Specialisera oss, tidigare och tidigare. I akt och mening att bli lösamma, alternativ ge Sverige ett Nobelpris. Det är fel väg att gå, och tänkandet som ligger bakom riskerar att utarma samhället och ställa oss skyddslösa för det oväntat oväntade.

Tänker med Deleuze är ett långsiktigt projekt. Det finns bara ett sätt att skaffa sig tillgång till innehållet, och det är att läsa, och tänka kritiskt. Enda sättet att ta sig an Deleuze och Guattari är att kasta sig ut, och göra vad man kan av det som fungerar, för en själv och det man vill uppnå. Det finns inga genvägar, bara hårt arbete. Säger som Churchill: Jag har inget annat att erbjuda än blod, svett och tårar. Belöningen kommer med ett pris, men det är mödan värt, det kan jag lova. Eller det har varit det för mig i alla fall. Min förståelse för världen har vidgats och fördjupats av arbetet med texterna av Deleuze och Guattari.

Kainsmärket är underjordens kroppsliga och affektiva tecken som rör sig fritt över såväl det sedentära rummets räfflade jord som över det släta rummets nomadiska mark utan att hejdas av någon av dem, vandrandets vagabonderande tecken, metallurgens dubbla stöld och dubbla förräderi då han vänder sig från både agrikulturen och boskapsuppfödarna.

Ingen vet hur Kains märke ser ut, bara att det kännetecknar den som förvisats ur edens lustgård. Tecknet är dolt, men vekar ändå. Det är slumpen, upphovet till det oväntat oväntade. Det som man bara kan vänta på, aldrig förbereda sig inför. Förmågan till förändring, agensen som finns inlagd i världen, som vekar i mellanrummen. Ingen äger det, det bara finns där och stör alla planer på linjär förändring. Allt som hämtas upp ur jorden har förmåga att förändra, och det går aldrig att på förhand räkna ut vad som kommer att hända. Ett slags påminnelse om det skulle kan kunna läsa ovanstående stycke som. En reminiscens om att olja är fantastiskt, men att den kommer med ett pris. Klimatförstöring, till exempel. Annat som hämtas upp och som sprids i naturen är förenat med andra risker. Kontentan är att ingen kan veta på förhand vad som kommer att hända, bara att något måste hända. 

Ska vi kalla dem för kainiter eller kananéer, dessa metallurgiska folk som hemsöker historiens djup?

Dem som bryter malm, som borrar efter olja, som hämtar resurser ur jordens inre. Vad ska vi kalla dem? Hur ska vi se på dem? För vem arbetar de, och vad gör vi med det som tas upp ur jorden? Hur använder vi dessa ändliga resurser? Det är vad jag tänker på när jag läser detta stycke, det är vad stycket får mig att tänka på. För att jag är den jag är och lever i den värld jag lever i, här och nu. Någon annan kanske ser något annat, reagerar på innehållet på ett anat sätt. Ingen sitter inne med sanningen, den rätta tolkningen. Texten kan bara användas på olika sätt. Detta är mitt sätt. Kommentera gärna, kritisera. Debattera bara inte. Samtala med mig, förklara hur du tänker. Tillsammans kan vi skapa en bättre värld, och det är det viktigaste, Texten i sig betyder inget, det är vad vi gör, gemensamt, i världen som räknas. Konsekvenserna av handling, det är vad som världen, samhället och kultur blir till av och genom. Tillsammans med varandra, och med materien. Ömsesidigt påverkande varandra, i en evig process av tillblivelse.

Det förhistoriska Europa genomkorsas av stridsyxefolk från stäpperna, likt en metallisk gren avskild från nomaderna, och de ”klockformade”, de-med-vasformade-kärl, från Andalusien, en gren avskild från den megalitiska agrikulturen.

Har aldrig hört talas om dessa folk. Men det är heller inte det viktiga. Det viktiga är som sagt vad texten får mig att tänka på, vad den gör med mig och får mig att göra. Att lägga sig platt, att acceptera auktoriteter, för att de är auktoriteter, det är farligt. Om många gör det, faller i bekvämlighetsfällan och låter sig passivt ledas, då ökar risken dramatiskt för att det som hände i Tyskland under mellankrigstiden upprepas. Fascismen lurar under ytan, överallt. Den finns i kulturen, dold. Och enda sättet att undvika den är att fler lär sig se den, lär sig tyda tecknen. Att fler engagerar sig i vardagen, i samhället. Att fler tänker mer kritiskt, oftare. Bara så kan vi bygga ett hållbart samhälle, i ordets alla bemärkelser. 

Egenartade folk, dolicocefaler och brachycefaler som blandas och sprids över hela Europa. Var det de som underhöll gruvorna, gjorde hål överallt i det europeiska rummet, skapade vårt europeiska rum?

Det var väl alla som levde där och då, tillsammans som skapade vårt Europeiska rum? Precis som idag. Visst går det alltid att peka på några få som utlöser processen, men utan stöd från den stora massan är ingen varaktig förändring möjlig. Visst kan man skylla på Hitler, men ansvaret vilar tungt på oss alla, nu som då. En människa kan aldrig förändra ett samhälle på egen hand, det är först när hen får anhängare och när många går samman som förändringen sätts i verket.

Det som har plockats upp ur jordens inre är för evigt införlivat i världens process av tillblivelse. Inget av det som har gjorts går att göra ogjort. Det finns bara en väg, och det är framåt, vidare. Upp, ut. Tillblivelse, och upprepad skillnad. Aktörer av olika slag, i samverkan, ömsesidigt påverkande varandra. Det vad som skapar världen. Det är vad vi har att följa med i, hantera och försöka styra. Svårt? Så klart det är svårt, men vi har inget val.

Det finns inga genvägar!