Tänker med Deleuze XXXVI

Kastar mig ut, igen. Förutsättningslöst. Har ingen aning om vart resonemanget tar mig, här nu. Jag följer bara med. Låter tankarna som formulerats av Deleuze och Guattari drabba mig, och reagerar med hjälp av mina kunskaper, kompetenser, intressen och önskningar om ett gott liv och ett hållbart liv. Jag driver ingen egen linje, leder inget i bevis. Ändå händer något, i mellanrummet mellan mig och texten, och detta något registreras på bloggen.

Vill se mer av det även i akademin, som är alldeles för besatt av kontroll och genomreglerad. Så till den milda grad har vetenskapen anpassat sig efter näringslivets normer och ekonomins krav att man minimerat utrymmet för fritt, högt och annorlunda tänkande. Det är för att överleva där som jag skriver här, för att inte gå under av leda över kraven som jag måste underkasta mig, hur kritisk jag än är mot dem och hur problematiska jag än finner dem. Det är så demokrati fungerar. Här finns emellertid inga sådana regler, här kan ny-tänkande testas och tankar kastas ut, utan att riskera något. Det som fungerar lever vidare och sprids, och det som inte gör det drunknar i flödet.

Deleuze och Guattari kastar också ur sig tankar, som jag läser som variationer på ett fåtal teman. Grundtankarna är inte speciellt svåra att ta till sig, men det krävs att man rör sig genom textmassan för att upptäcka dem. Därför är mitt råd till alla som är nyfikna på Deleuze att läsa vidare, även om man inte fattar ett dugg. Fortsätt, läs, samla på er frågor. Reflektera. Läs vidare. Plötsligt tränger den sig på, förståelsen. Den finns inte där man tror, utan där man minst anar det. Det går inte att förstå Deleuze och Guattari, om man inte utsätter sig för deras tankar, om man inte låter sig drabbas. Man måste våga utmanas, men gör man bara det väntar en intellektuell belöning. Förståelsen för världen, kultur och hur allt hänger ihop, hur allt blir, ökar. Man får en bättre förståelse för vad som är möjligt att veta, och hur det man vet kan användas. Svar får man dock inte, men verktyg att söka svar på egen hand med hjälp av får man.

Vi kommer ständigt tillbaka till denna definition: det maskiniska fylumet är materialiteten – naturlig, artificiell, eller båda två – materien i rörelse, i variation, som bärare av singulariteter och uttrycksdrag.

Detta är ett av grundtemana i Deleuzes och Guattaris tankebygge. Världen är materia i rörelse, variationer av välkända teman, kombinationer. Tillblivelse genom upprepad skillnad. Inget nytt under solen, men det välkända kan kombineras på oändligt många olika sätt. Detta är enkelt att säga, men svårt att förstå och omöjligt att bemästra. Förstår man det har man skapat sig en god grund att bygga vidare på. Det är mycket mer värdefullt än en aldrig så logisk och vattentät teori som förklarar, vad det nu är man vill förstå. För oavsett hur väl teorin fungerar nu, så kommer det man ska förstå med hjälp av förklaringen att förändras innan man nått dit. Om det är målet, förklaring, då är man dömd att ständigt ligga ett steg efter. Deleuze och Guattari tvingar forskaren ut i världen. På med handskarna, stövlarna, overallen, och kasta er ut, om det är förståelse för levt liv man vill uppnå.

Av detta följer några tydliga konsekvenser, nämligen att detta materia-flöde bara kan följas.

Som sagt, människan, kunskapen om världen och verkligheten, samproduceras. Ömsesidig tillblivelse är vad vi har att göra med, därav insikten om att det bara går att följa med i rörelsen, om man vill förstå. Flödet drivs av ett slags begär, en vilja, makt, eller hur man nu väljer att se på saken. Rörelsen är det centrala, och följandet. Lite ödmjukhet inför det oöverblickbara, helt enkelt.

Denna följande operation kan tvivelsutan göras på stället: en hantverkare som hyvlar följer träet och dess fibrer utan att förflytta sig till en annan plats. Men detta sätt att följa är inget mer än en speciell sekvens i en mer generell process. Ty hantverkaren är också tvingad att följa på ett annat sätt, nämligen att söka upp träet där det befinner sig och söka det trä som har de fibrer som krävs. Eller också att forsla det till sig: det är bara för att köpmannen tar hand om en del av banan i omvänd riktning som hantverkaren kan bespara sig att själv genomlöpa den. Men hantverkaren är inte en fullständig sådan om han inte också är en prospektör; och den organisation som skiljer prospektören, köpmannen och hantverkaren stympar redan hantverkaren och gör honom till en ”arbetare”. Man kan alltså definiera hantverkaren som den som bestäms till att följa ett flöde av materia, ett maskiniskt fylum.

Hantverkare är vi alla, i en eller annan mening. Oavsett om det är teorier vi jobbar med, eller om vi bara sitter på kammaren och tänker. Hantverk krävs för alla typer av verksamhet. Filosofi är ett hantverk, som kan utföra bra eller dåligt. Värdet på arbetet bestäms med ledning av resultatet, konsekvenserna. Därför går det bara att följa, och i efterhand värdera. Inget är någonsin bestämt på förhand. Slumpen har alltid ett större eller mindre utrymme och påverkar utfallet mer eller mindre. Framtiden finns inte, den blir till, processuellt.

Tänker man maskiniskt fylum, materia i rörelse. Letar man efter flöden. Om det är sättet man närmar sig världen på, då kommer man att se andra saker än om man letar efter sanningen i bestämd form singular. Världen och verkligheten som undersöks är den samma, men resultatet blir väsensskilt. Vad som är bäst? Det avgörs av syftet med arbetet och med ledning från resultatet, aldrig på förhand. Jag ser emellertid på mig själv som forskare som ett slags nomad, en följare.

Han är den kringresande, den ambulerande. Att följa materiens flöde är att resa, att ambulera. Det är intuitionen satt i verket. Förvisso finns det kringresande av andra ordningen, där det inte längre är ett materieflöde man prospekterar och följer, utan exempelvis en marknad. Likväl är det alltid ett flöde man följer, även om det inte är ett flöde av materia.

En hantverkare som följer materien, som söker problem att upplösa med hjälp av sina kunskaper och kompetenser. Den tanken gillar jag, och det är så jag ser på mig själv och min verksamhet, på uppdraget. Beroende på hur man ser på sin roll och sitt uppdrag kommer resultatet av arbetet som utförs att påverkas. Även följandet kan utföras på olika sätt.

Och framför allt finns det sekundära kringresanden: denna gång härrör de från en annan ”betingelse”, även om med nödvändighet. Till exempel en transhumant, oavsett om han är bonde eller föder upp djur, som byter jord när den är uttömd eller då årstiden skiftar; men han följer jordens flöde bara på ett sekundärt sätt, eftersom han först och främst genomgår en rotation som redan från början bestämt honom att återkomma till utgångspunkten när skogen växt upp igen, jorden vilat ut och årstiderna gått varvet runt. Transhumanten följer inte ett flöde utan bildar ett kretslopp, och av flödet följer han bara den del som ingår i kretsloppet, även om det kan bli större och större. Han flyttar därför runt bara som en konsekvens, och gör det bara då hans kretslopp av land och betesmark blivit uttömt och när rotationen har utvidgats till den grad att flödena undflyr kretsloppet.

Ett slags kvasiföljande, en rörelse som resulterar i orörlighet. Läpparnas bekännelse? Att följa innebär att verkligen befinna sig i rörelse och handlar om att aldrig bestämma målet för förflyttningen. Det handlar om att släppa kontrollen, om att öppna ögonen och om att inte hålla sig med några på förhand bestämda premisser. Nomaden är öppen för världen, så som den kommer hen till mötes, i sin fulla vidd och variation. Nomadologi söker kunskap förutsättningslöst, och tar sig an problem där, när och så länge som det är ett problem. Sedan drar man vidare, nyfiket följande. Vetande är verktyg, och inget som skall ledas i bevis och försvaras. Det är mottot för nomadologisk vetenskap. Kunskap är vad man söker, den kan inte ägas.

Till och med köpmannen är en transhumant försåvitt marknadens flöden underkastas rotationen hos en utgångspunkt och en destination (hämta-föra fram, importera-exportera, köpa-sälja). Oavsett de ömsesidiga implikationerna finns stora skillnader mellan ett flöde och ett kretslopp. Migranten är, som vi sett, ytterligare något annat. Och nomaden definieras inte först och främst som kringresande eller som transhumant, inte heller som migrant, även om han kan bli det som en konsekvens.

Man kan röra sig på olika sätt, men bara ett sätt är nomadologiskt. Och det är viktigt, för något spel för gallerierna eller läppars bekännelse vill vi inte veta av. Därför måste vi förstå vikten av att inte låta sig förföras av talet, handling är det enda som räknas. Det som faktiskt görs, inte det som utlovas. Det är min kritik mot dagens akademi, att man lägger allt för stor vikt vid utfästelser och insignier, att man lyssnar mer på vem som talar, än vad som sägs. Även den som anses galen kan säga kloka saker, på samma sätt som en professorstitel aldrig är en garanti för ackuratess. Tilliten till akademiska titlar invaggar befolkningen i en falsk trygghet, och den leder till att det som sägs av professorn granskas mindre än doktorandens påståenden. Därigenom kommer professorns ord att väga tyngre, allt annat lika. Professorn verkar på uppdrag av stadsapparaten, och upprätthåller ett räfflat rum. Nomadologen däremot ...

Den primära bestämningen av nomaden är att han ockuperar ett slätt rum: det är i detta avseende han bestäms som nomad (essens). Han kommer inte att bli transhumant eller kringresande annat än genom de krav som åläggs honom av det släta rummet. Kort och gott, oavsett de faktiska blandformerna av nomader, kringflyttare och transhumanter, är grundbegreppet inte det samma i vart och ett av fallen (slätt rum, materia-flöde, rotation). Det är bara på grundval av ett distinkt begrepp man kan bedöma blandformerna, avgöra när, i vilken form och i vilken ordning de uppträder.

Sammanhanget som helhet bestämmer vad som är vad, aldrig den enskilde aktören. Deleuze och Guattari menar (i en annan text) att, ”allt tänkande är en tillblivelse, en dubbel tillblivelse, snarare än ett attribut till ett Subjekt och representationen av ett Helt.” Forskaren måste därför ständigt befinna sig i rörelse. Kulturforskaren får åtminstone aldrig stå stilla, hen måste följa sitt objekt för att arbetet skall resultera i användbar kunskap och förståelse. Att kasta sig ut i floden av rörelse och flyta med strömen av händelser. Det är vad nomadologisk vetenskap handlar om. Tänkande enligt nomadologin är något som uppstår och förändras i ett slags oscillation mellan mänskliga hjärnor och kontexten där dessa finns och verkar, med andra ord i och genom självorganiserande system bestående av såväl mänskliga och icke-mänskliga aktörer. Och alla delarna som bygger helheten måste undersökas förutsättningslöst och med samma utgångspunkt.

Arbetar med sådana utgångspunkter utgår man från att den mest adekvata förklaringen/förståelsen av vilket problem man än vill lösa står att finna i en kombination av olika vetenskapsgrenar och att resultatet är överordnat vägen dit. Nomadologin är med andra ord lika problematisk som idealvetenskap som Royal Science, båda behövs, lika mycket! Och båda har lika mycket att lära av varandra. Vetenskapen måste därför inse hur beroende all kunskapsproduktion är av öppenhet, kommunikation och kritiskt förhållningssätt. Vad det handlar om i grund och botten är att betona vikten av att göra sig uppmärksam på att man aldrig på förhand kan bestämma vad som är betydelsefullt och vad som är trivialt, vad som bör undersökas och vad som kan lämnas obeaktat. Alltså om att förstå betydelsen av att beakta hela det sammanhang där det man undersöker finns.