Kunskap, vetande, insikt om hur det (fyll i ett lämpligt ord själv) är och fungerar. Till det har jag vigt mitt liv. Det är detta jag återkommer till, hela tiden. Undran inför världens alla upptänkliga aspekter. Vill inte specialisera mig. Kunskap finns överallt. Allt kan spela roll, och gör det också. Allt påverkar allt annat. Viktigt att förstå det, att inleda sökandet i den känslan. Inget, eller mycket lite, går att ta för givet, på förhand. Öppenhet inför världens föränderlighet och det oväntat oväntade är viktigt, sökandet efter insikt måste vara förutsättningslöst. Lätt att säga, men svårt att genomföra i vardagen. Tänkte försöka bringa reda i detta, här, på väg till jobbet och årets föreläsning om Kuhn och Fleck.
Kunskap är ett ord, liksom sanning, vetande, insikt. Lätt att glömma det. Allt för lätt att blanda ihop korten, att förväxla förhållandena i världen med texter, ord och uttolkarna som reser anspråk på att veta hur det är egentligen. Med Kant är jag benägen att utgå från att någon ren kunskap om tingen i sig inte är möjlig. Direkt tillgång till världen går inte att få, av det enkla skälet att människan inte är en odelbar enhet. Människokroppen är en sammansättning av en lång lista på saker och aspekter: biologi, historia, språk och så vidare. Hjärnan behöver kroppen och kroppen behöver hjärnan. Kunskapen finns någonstans mellan, mellan människan och världen, och mellan hjärnan och kroppen.
Hur avgör man dels vad som är kunskap, dels värdet av kunskapen? Det finns inte ett enda sätt, bara olika sätt, som är bra till olika saker. Tre distinkt olika sätt brukar nämnas när frågan om kunskap avhandlas. Ett sätt att avgöra om det som sägs är sant och riktigt är att jämföra uttalandet med förhållandena ute i världen. Det är ett utmärkt sätt att bestämma ett uttalandes sanningshalt, om man bara kan inse och förstå hur man jämför och om man bara kan avgöra om det är en bra och lämplig jämförelse. Sant är emellertid uttalanden som stämmer överens med hur det är. Ingen tvekan om det. Iakttagelser och belägg är metoder som brukar avgöras.
Ett annat sätt att avgöra om något är sant eller ej är att undersöka uttalandets logiska koherens. Säger man en sak följer andra saker logiskt av detta, och uttalandet som helhet måste hänga ihop för att vara giltigt. Ett plus ett är två, det är ett uttalande som det går att härleda en hel massa kunskap om matematiken från. En utmärkt metod för att avgöra om kunskapen man har framför sig är riktig eller felaktig.
Kunskap om tingen och om världens materiella aspekter avgörs med hjälp av dessa metoder, men hur gör man om det är kultur man undersöker? Vad är vackert? Det är en fråga som inte går att avgöra med hjälp av ovanstående kriterier. Där och då får man vara lite mer pragmatisk. Sanning kan sägas vara det som fungerar, där det fungerar, när det fungerar och så länge som det fungerar.
Som sagt, det är lätt att hålla sig med ord som sanning och evidens, men i praktiken är det aldrig någonsin enkelt. Hur avgör man en gång för alla vad som är vad? Just för att människan aldrig har direkt tillgång till världen. Kunskap är beroende av verktyg och förmedlingskanaler. Och medier har överallt, alltid en egen påverkan på resultatet. En lins kan vara mer eller mindre klar, men den har ändå alltid någon begränsning. Samma gäller för alla metoder att upptäcka, undersöka och avgöra vad som är kunskap. Hur talar man om och förmedlar insikt om något som är helt nytt, till exempel? Och det kanske mest avgörande, hur gör man med kunskap om en värld som befinner sig i ständig förändring. Kunskap, oavsett hur väl den stämmer överens och hur koherent den är, har ett bäst före datum. Alltid. Därför finns det vid varje givet tillfälle mer osäkerhet än säkert vetande i världen, eller för att säga som det är, i människornas värld.
Ödmjukhet är viktigt om man skall kunna finna bra och viktig kunskap. Och det måste finnas utrymme för misslyckande! Kunskapssökande har inga garantier. Det går inte att beställa fram kunskap. Det går bara att leta, ihärdigt, förutsättningslöst och nyfiket. Plötsligt, där man minst anar det, dyker den upp. Kunskapen, insikten, lösningen. Därför blir kravet på sanning i praktiken en hämsko på sökandet efter vetande. Åtminstone om, när och där det anses vara viktigare att kontrollera om det som sägs är sant eller inte, än att ägna sig åt att leva livet med hjälp av förslagen på lösningar och insikt som presenteras av vetenskapen. Detta är en annan viktig aspekt av kunskapssökandet, kontrollen och viljan till makt som gör att kunskapen hålls samman. Det går inte att tala om kunskap utan att beröra detta.
Kontroll, i betydelsen olika sätt försöka reglera och kvalitetsbestämma kunskapen, är ett inslag i den vetenskapliga praktiken som tar lika mycket tid och möda i anspråk som själva sökandet. Det är så det ser ut i akademin. Struktur, fungerande och väl dokumenterade och testade metoder, samt väl upparbetade kanaler för överföring och spridande av kunskap, är viktiga att ha och värna. Någon jävla ordning måste det vara, om uttrycket tillåts. Kunskap kräver arkiv, och arkiv kräver ordning. Och för att kunna avgöra kunskapens värde måste man veta vem man ska lita på. Därför kontrolleras även utövarna av vetenskap, genom olika meriteringssystem och kontroll av kompetens, och dessa måste i sin tur också kontrolleras. Risken är uppenbar att kontrollen gör att kunskapsprocessen avstannar, att kontrollen så att säga tar överhand. Och eftersom kunskap ger makt, och makt ger kunskap, kommer pålitlighet och legitimerad kompetens att vara hårdvaluta. För vissa är det viktigare att framstå som pålitliga, än att söka kunskap. Det är baksidorna av kontrollen, och därför är det viktigt att det finns krafter av upplösning också.
Lika viktigt är det att det är högt i tak inom akademin, att det finns utrymme för lekfullhet och experimentslusta. Kaos, frihet och förståelse för tillvarons nyckfullhet, insikt om att kunskap sällan finns där man tror eller letar efter den. Det är lika viktigt som kontroll, karriär och kvalitet. Insikt om och en öppenhet för det oväntat oväntade är oundgängligt i sökandet efter kunskap. För att uppnå kunskap som är värd namnet och som fungerar i vardagen, praktiskt, krävs att det görs uppror ibland. Och man måste som sagt få misslyckas, utan att det smetar på en. Alla framgångsrika män och kvinnor verkar på gränsen till det möjliga, och för att lyckas flytta fram positionerna måste det vara tillåtet, eller det måste vara välkommet, att misslyckas. Ju fler misslyckande, desto större chans att lyckas. Kunskapssökandet är en evolutionär process. Den går inte att styra mot ett mål. Öppenhet och lekfullhet är därför lika viktigt som kontroll.
Balans mellan alla ovanstående aspekter är avgörande. Det är i mellanrummen mellan världen och människan, och mellan kaos och kontroll som allt viktigt vetande finns. Kompetenser i samverkan, det är vad en konstruktiv akademi måste bygga på, om det är kunskap man söker. Och kunskap som jag ser det är det som fungerar, där och när det fungerar. Alla andra definitioner går att kringgå. Ett aktuellt exempel på hur det kan gå när man inför system som sedan styr tilldelning, uppmärksamhet och tillit, är likes på Facebook, som det står om i dagens SvD. Det finns inga genvägar till bra och användbar kunskap, inga garantier. Bara att acceptera det. Sedan kan man kasta sig ut, och upptäcka världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar