Kreativitet förhåller sig till kunskap, som yttrandefrihet förhåller sig till lagar, regler och kulturella normer. Varken kreativitet eller yttrandefrihet går att styra, och det kan bli galet, finns inga garantier för något, men det är ändå ett avgörande inslag/moment i alla system som strävar efter långsiktig hållbarhet. Demokrati vore inte demokrati, utan rätten att i ord och skrift få uttrycka precis vad man vill. Samma gäller för kunskapssökande, utan kreativitet kommer man inte att erhålla kunskap. Båda behövs för att vi skall känna igen samhället vi lever i som vårt.
Lika säkert är det att det hos enskilda individer och bland människor finns en utbredd önskan om kontroll och överblickbarhet, samt en inbyggd rädsla för överraskningar. Detta visar sig i och genom det faktum att man ofta stöter på uttryck för, exempel på och en inneboende vilja att införa hinder för negativa (vilket är ett högst kontextuellt och föränderligt begrepp) uttryck från att uttalas eller skrivas och spridas. Eller genom försök att reglera kreativitetens utfall genom tron på att utfallet av den kreativa processen går att skräddarsys. Yttrandefriheten ses med andra ord som verktyg vilka går att använda för att uppnå på förhand bestämda och detaljerade mål, vilket är omöjligt.
Insikt om dessa kulturella fundamenta är avgörande för samhällsutvecklingen. Önskan om kontroll och rädslan för överraskning är inget som går att utplåna, bortse från eller fördöma. Den är inslag i kulturen som måste räknas som ett slags förutsättning för allt det andra, vilket man bara kan undersöka, förstå och förhålla sig till. Rädslor och kontrollbehov kommer aldrig att gå att utplåna, de kommer att finnas där, alltid, överallt. Så vida människans biologi inte förändras dramatiskt vill säga. Viktigt detta, att kunna identifiera vad som är föränderligt och vad som är givet. Först när man förstår att önskan om kontroll och rädslan för det okända är omöjliga att utrota, först då kan man börja jobba med uppgiften att främja kreativitet och yttrandefrihet. Och först när man väger in detta i kalkylen och skapar handlingsplaner och utvecklingsprogram som bygger på dessa insikter kommer man att kunna dra nytta av det som kan komma ur processer av det slaget. Öppna, icke-linjära, processer. Det är vad samhället blir till genom.
Alla vet att samhällen och kultur, så som vi vant oss vid att se på saken, behöver friheten att tala och tänka FRITT. Och friheten vore ingen frihet om den regleras eller om det bara är vissa ord och tankar som får uttryckas. Och kreatörer som inte får göra vad som faller dem in, eller som har i uppdrag att skapa något som är bestämt på förhand, kommer inte att kunna prestera på topp. Enda sättet att få är att ge, skulle man kunna säga. Kontroll kan bara uppnås genom att släppa på regleringarna. Alla har ett ansvar för att upprätthålla detta, och det är ett ansvar som inte går att delegera. Idag letar vi ständigt efter effektivitetsutrymmen och effektivitetsvinster, men dessa kommer till ett pris. Priset är ökad kontroll, mindre utrymme för kreativitet, och kortsiktighet.
Uppgiften och problemet som måste lösas är att dels förstå dessa oundvikliga utgångspunkter, dels att skapa arrangemang som kan hantera dem, simultant. Det är en svår och grannlaga uppgift, och det måste man också förstå. Enkla lösningar finns inte. Och just detta, sammantaget, glömmer eller undervärderar man betydelsen av, konsekvent. Inte minst i ett projekt som handlar om att främja hållbar tillväxt inom turistnäringen ser jag detta som kulturvetarens uppgift att ansvara för. Det är i den typen av arbete och till sådana problem som kunskaperna och kompetenserna, som kulturvetare besitter, kommer till sin rätt. Problemet som måste lösas är komplext, och på sådana problem finns inga enkla lösningar. Uppgiften blir därför, framförallt, att sprida insikt om dessa grundförutsättningar samt hur de samverkar och utvecklas till hinder för det övergripande målet.
Människan är till 100 % arv, och SAMTIDIG, till 100 % miljö. Sätter man denna vetenskapligt belagda insikt samman med den vida spridda övertygelsen om att sanningen är en och odelbar samt formulerad i bestämd form singular, då inser man kanske lättare hur viktigt det är att dels räkna med marginaler, dels förstå att komplexitet är en förutsättning, inte ett problem. Hur det borde vara, det är meningslöst att ens tänka på, det är som det är. Alltid, överallt. Och byggandet av ett hållbart samhälle kräver att tillräckligt många medborgare inser ovanstående, accepterar den kunskap som finns, samt, inte minst, inser hur lätt det är att falla för frestelsen att lyssna på konsulter och andra som åker land och rike runt för att lansera enkla lösningar och säga det man vill höra. Att detta är möjligt, att det finns en marknad för konsulter, det är ett resultat av samma utgångspunkt som beskrivits ovan. Och bara om och när den insikten är vida spridd i samhället, kan det viktiga arbetet börja. Arbetet med att upprätthålla förutsättningarna som krävs för kreativitet och yttrandefrihet.
Vill man förstå samhället och vad som är möjligt att göra på ett kulturellt plan måste man förstå detta, att människor överallt (även vetenskapligt meriterade forskare och professorer) tenderar att lyssna mer uppmärksamt och intresserat på den som säger det man redan vet eller tror sig veta, än den som talar utifrån och med stöd i vetenskapliga analyser av ett empiriskt material. Tålamod är inte bara en dygd, det är en nödvändig egenskap om man vill sprida förståelse för ovanstående insikter. Förlåt dem, för de vet inte vad de gör. Lite så. Det finns enkla förklaringar till varför det är så svårt detta, men det finns absolut inga enkla lösningar på problemen. Tid, tålamod och förståelse för rådande förutsättningar, det är A och O.
Paradoxalt? Jo, tack. Men det är faktiskt varken svårare eller enklare än så. Problemet och knäckfrågan, det kritiska momentet, är att inse det. Sedan behövs bara tid, och en viss hängivenhet. Jag jobbar hellre länge och envist i det tysta för kunskaper och insikter jag tror på och har belägg för, än sådant som går att sälja in och få uppmärksamhet för. Det finns inga genvägar till hållbarhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar