Tänkte skriva om något annat egentligen, men så meddelades det att tåget ställts in, utan förklaring. Västtratfik bara hänvisade till nästa. Inte den typ av besked man vill ha en måndag, dessutom terminens första dag. Många tankar snurrar i huvudet, men det handlar om kultur, i vid mening. Vad kan man göra som menskild medborgare, som en obetydlig kugge i det komplexa maskineri som samhället utgör? Inte mycket, men just därför spelar det stor roll vad man gör.
Alldeles för ofta lägger sig alldeles för många platt inför, vad det än må vara. Det bjuds för lite motstånd helt enkelt. Konsekvensen av denna mjäkighet blir att fältet ligger öppet för makten. En opersonlig makt, med förmågan att påverka. En makt som den som gör motstånd blir en del av. En makt som verkar genom subjekt, objekt och som finns utspridd i sammanhangen, som hämtar kraft i mellanrummen. En makt ingen äger, men som ger återverkningar i vardagen och som alla har att anpassa sig till. Fast det går att göra motstånd, går att göra uppror. På och från marginalen går det att momentant hålla makten stången. Och det har alla ett ansvar att göra, alla som inte är nöjda med sakernas tillstånd.
Uppmärksamheten i samhället, på kulturen (det diffusa, som påverkar allt och alla), och förmågan till kritiskt tänkande generellt, lämnar en hel del övrigt att önska. Det är viktigt att påpeka detta, även om ingen skall känna sig anklagad. Budskapet jag vill framföra är: Vakna! Alla kan bli bättre, ingen är dålig. Samhället blir till i och genom vardagen och handlingarna som där utförs, inte i högtidstalen och de goda intentionerna. Vi får helt enkelt det samhälle vi förtjänar. Därför är det viktigt att fler gör mer, i enlighet med sin önskan om och definition av ett gott liv. Ingen annan kommer att göra det åt en.
Kulturvetenskap handlar om detta, om att undersöka förutsättningarna för vardagen, för livet så som det levs. Och förståelsen för makt är ett viktigt resultat av forskningen om kultur. Definitionen av makt som någon underifrån kommande, som resultatet av interaktion, inget någon har. Makt är relationell, föränderlig, gäckande. Förstår om dessa ord ger upphov till känslor av uppgivenhet, men det är som det är. Antingen det eller ett liv i förnekelse. Kulturen och dess verkan kommer ingen undan, lika bra då att ta den på allvar och att försöka förstå. För att öka möjligheterna till motstånd.
Som ett led i det arbetet bör fler uppfinna hjulet, oftare. Fler bör lägga mer tid och energi på att skapa lösningar på problem i vardagen, utan att ängsligt leta efter dem. Fler borde ta på sig arbetshandskarna, plocka fram verktygen och ge sig i kast med att bygga en förståelse för världen. Kulturen är stadd i förändring. Inget är, allt blir. Därför behövs ständigt nya lösningar på gamla problem, och gamla lösningar på nya. Som sagt, alldeles för många bara följer med. Det klagas mer än någonsin, men görs allt mindre. Det litas för mycket på auktoriteter, satsas för mycket tid och pengar på att finna den bästa lösningen. Fokus riktas därigenom mot fel saker, och fältet ligger fritt för makten.
Det behövs fler, inte färre förklaringar och metoder. Verkligheten är komplex, och kommer oss till mötes i fragment. Därför är det viktiga inte vilken metod man använder, utan att man använder det man har. Och ju fler som försöker och engagerar sig, desto större är chansen att någon träffar rätt. Upprepning av varierade försök, i vardagen. Ökad generell grad av engagemang i kulturens tillblivelse, kombinerat med ökad uppmärksamhet på konsekvenser. Det är enda vägen till hållbarhet.
Fler som bryr sig, helt enkelt. Det finns inga genvägar, bara hårt arbete. Och för varje dag som går utan att jag gör något, desto mer kommer jag att tvingas göra, den dagen då systemet når gränsen för sin egen förmåga. Det viktiga är inte vad man gör, men att man gör något. Kulturen blir till och förändras i och genom mångfalden av handlingar. Komplexitet, vilket är vad som kännetecknar kultur och samhälle, kräver för att bemästras ett brett spektrum av olika typer av handlingar, inte färre, bättre.
Många ord, utan en tydlig röd tråd, kan tyckas. Förstår att det kan uppfattas så. Förstå frustrationen och längtan efter raka tydliga svar på vad som borde göras, och hur kulturskatt definieras. Men komplexa problem kan inte förenklas, de måste mötas på sina egna premisser. Förenkla bör man, men det finns alltid en gräns för hur långt förenklingen kan drivas. Vill man verkligen förstå kultur måste man lära sig tygla sin frustration. Kulturen är som den är, oavsett vad vi tror och tänker om den. Det måste vi acceptera och förhålla oss till, själva komplexiteten.
Även detta kan uppfattas som paradoxalt, men tänk då på Ju jutsi, som handlar om att anpassa sig till och följa makten och kraften som finns, men för att uppnå något eget inom rådande sammanhang. Tänker man så klarnar det möjligen? Om inte, försök hitta en egen förklaring, kommunicera den. Samtala om den. Engagera dig. Var inte rädd för att uppfinna hjulet, låt inte respekten för auktoriteter hindra dig att försöka.
Hellre lyss till den sträng som brast, än att aldrig spänna sin båge. Det är det enda budskap jag har, och den bygger på min förståelse för vad kultur är, fungerar och kan bemästras. Det är lätt att säga, men svårt att göra. Varken mer eller mindre, men just därför viktigt att inse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar