Bloggpost 1000

Vid utgången av 2009 fick jag ett infall. Jag ska börja blogga. Flyktlinjer ska bloggen heta. Det var allt jag visste, och jag skrev följande.

Svårt att börja. Det sammanfattar väl känslan just nu. Dags att dra igång bara, så tänker jag. Känns angeläget. Jag behöver verkligen en plats för reflektion, främst för mig själv men tanken är givetvis att inläggen skall ha någon form av allmängiltighet. Kanske räcker så? Hellre några få ord för att komma igång än resultatlös skrivkramp. Hellre sikta mot stjärnorna och nå trädtopparna an att aldrig försöka.

Gott så! Nu kör vi.

Nu tog det drygt ett år att komma igång. 2010 var ett turbulent år. Men sedan har det rullat på. Flyktlinjer är en plats för reflektion, kring frågor som har allmängiltighet, på något sätt i alla fall, i vid mening. Kultur är komplext, vilket är ett av skälen till att det går att närma sig frågan på 1000 olika sätt. Svaret finns inte, bara ett ständigt pågående frågande. Det är viktigt. Forskning om kultur ger få svar. Kulturvetenskap handlar om frågor, och om att konstruera verktyg att tänka med, kring vardagen och levt liv. Om det handlar också den absoluta majoriteten av bloggposterna. Kultur, i vid mening.

På ett sätt är det enkelt. Världen är här, livet är nu. Och det finns inte mycket annat vi människor kan göra än att följa med. Alla, tror jag, har ett begär efter att veta. Man vill förstå. Här är källan till komplexitet, för när många söker förståelse för samma sak, samma värld, samma verklighet, uppstår ett intressant fenomen. Det enkla och självklara, entydiga, blir komplext. För alla har olika utgångspunkter, olika erfarenheter och olika förutsättningar. Och förståelse uppnår man aldrig ensam, det är ett kollektivt projekt. Klart det spelar roll, men för att förstå detta behöver man ta sig till ett metaplan. För att förstå det paradoxala, hur något enkelt, entydigt, självklart kan bli komplext i en handvändning, krävs att man ser bortom sig själv och sin utsiktspunkt. Det är svårt, och kräver övning. Men det är vad som krävs för att förstå levt liv. Det finns aldrig ett svar, även om alla lever i samma verklighet. Det finns bara många sätt att se på och närma sig världen. Upprepade närmanden, försök att förstå, ständiga modifieringar i ljuset av ny kunskap. Ständigt på väg, rastlöst sökande. Det är vad som kännetecknar kulturforskningen, i all fall den kulturforskning jag bedriver här, i akt och mening att öka min förståelse för kultur, komplexitet, människan, kunskap/vetande och makt. Det är vad Flyktlinjer handlar om: ständigt sökande efter förståelse, tillsammans med anda.

1000 bloggposter har det blivit, vilket innebär att jag skrivit upp emot 2000 sidor text. Kan inte hjälpa att häpna över detta faktum. Samtidigt är det inget storverk. Jag har skrivit av lust, varje dag. En sida, minst. Ibland fem, eller fler. Bloggpost har lagts till bloggpost, och blicken har hela tiden varit riktad framåt. Då blir det så här, förr eller senare. Målet var att skriva en post om dagen, så länge det fanns inspiration. Aldrig att skriva 1000 poster. Om det varit målet hade jag tröttna för länge sedan. Vill upptäcka, och tänka tillsammans. Inte undervisa. Vill peka på problem, och jobba med lösningar. Några definitiva svar har jag inte. Flyktlinjer handlar om att söka; kunskap och vishet, insikt och om att utveckla analytiska kompetenser, om att skärpa blicken och den kritiska förmågan. Och det ena ger det andra. Kultur är komplext och därför finns det hela tiden nya infallsvinklar att upptäcka, nya aspekter att utforska. Dessutom kräver kräver förståelsen för kultur att man ständigt reviderar kunskapen, och då öppnar sig ännu fler möjligheter. Valv bakom valv, oändligt skriver Tranströmmer. Så ser jag på kultur, och därför blir man aldrig klar. Det är helt i sin ordning och inget problem. Så är verkligheten beskaffad, och det vore ju konstigt om vetenskapen om verkligheten kom fram till något annat!

Deleuze och Guattari, favoritfilosoferna vars ande svävar över bloggen och allt som skrivs här, återkommer jag ofta till. Flyktlinje är deras begrepp. Jag har stulit det från dem, och använder det i enlighet med mina tankar om hur verktyget skall brukas. Med de båda filosofernas goda minne. 1000 poster har det blivit, eller 1000 platåer att blicka ut över världen och in i kulturen, med hjälp av. 1000 uppslag, infall eller hugskott. Vill se dem som verktyg för mina läsare att tänka med hjälp av, för att förstå sin situation, sin verklighet och de sammanhang hen ingår i. Kultur är som sagt komplext, och föränderligt, fylld av paradoxer. Det är svårt, men just därför bättre att ställa 1000 frågor, än att fila på ett perfekt svar. Alla bestämda svar låser fast, och anspråk på att bestämma är anspråk på makt, inflytande. Det är inte kulturvetenskapens uppgift att bestämma vad kultur är. Uppdraget, som jag ser på det, handlar om att ställa frågor och visa på ingångar till problem. Därför är bloggen ett bättre medium för publicering av kulturvetenskapliga rön än referee-granskade tidskrifter där man publicerar sig mer för att meritera sig än för att sprida kunskaper till allmänheten. Kultur angår alla. Bloggen har potential att nå till dem som gör kultur, genom att leva och verka i vardagen. Till basen, där all förändring startar och emanerar ur. Därför bloggar jag, för att samhället är alla vi, tillsammans. Verkligheten är vår gemensamma tillgång.

Tänkande är en evolutionär process, av kontinuerligt blivande. Liksom kultur. Interaktion, inom ramen för ett sammanhang. Utbyte, interaktion, trial and error. Finns många ord att beskriva, i princip, samma sak. Det viktiga är inte, antingen miljön, eller det som sägs/görs. Aldrig antingen, eller. Alltid både ock. Och det är i mellanrummen mellan enskilda individer, tankar och materialitet, som levt liv uppstår och förändras, ömsesidigt. Mellanrummet når ingen, det måste man acceptera. Att fortsätta undra över vad som händer där, egentligen, är bortkastad tid och möda. Det går inte. Det enda man kan göra är att undersöka och göra sig uppmärksam på vad som händer som ett resultat av interaktionen. Vad resulterar den ömsesidiga tillblivelsen i? Det är det viktiga och det enda vi kan veta. Hur det gick till egentligen är en icke-fråga. Världen blir till i mellanrum, och det är där som förändringsprocesser startar och får momentum. Flyktlinjers eventuella värde uppstår mellan texterna som publiceras och läsarna, båda aspekterna är lika viktiga.

Konsekvensen av ovanstående, och den insikt studierna av kultur har givit mig, en av dem är följande (som är ett citat från Nietzsche: "Ingen snöflinga i en lavin känner sig ansvarig." Det är bara några enkla ord i en kort rad, men de rymmer en oändlig vishet. Kan man först ta den till sig, och sedan omsätta den i handling, konsekvent, över tid, och om tillräckligt många gör samma sak. Då blir världen en bättre plats. Detta förstår alla, det svåra är att realisera insikten. För det krävs ett annat sätt att se på kunskap, subjekt och makt. Återkommer ständigt till detta, och andra grundtankar. Inte för att tjata, utan för att allt som behöver sägas redan har sagts. Vad som krävs nu är upprepning, uthållighet och nyfikenhet. Som det känns nu kommer jag att fortsätta på den inslagna vägen. Hur länge vet jag inte. Så länge det är roligt, och känns meningsfullt. Så länga jag tycker att jag har något att säga.

En annan värld är möjlig: Om tillräckligt många vill och orkar göra vad som krävs, i vardagen. Även om vi alla är som snöflingor i det det stora hela så har vi ett ansvar, för att vi finns och verkar i världen. Allt vi gör får konsekvenser. Det är det enda vi vet, och det faktum att vi får leva med resultatet, konsekvenserna av det vi tänker och gör, tillsammans. Ingen människa är en ö!

Slutar denna den tusende bloggposten, inte med att sätta punkt, utan med följande ord: Välkommen i det fortsatta samtalet!