Tre är ett vackert tal. Fler än en, färre än många. Det första primtalet. Tre kan inte delas jämt, om man inte delar det med tre vill säga. Redan här finns mycket inspiration att hämta, för den som vill förstå hur man kan ser på den process vars resultat känns igen som levt liv, eller kultur. Det är något som aldrig går jämt ut, något komplext. Vill man förstå kultur måste man acceptera att det inte finns några enkla svar, och heller inget slutgiltigt mål. Det finns bara rörelse, tillblivelse. Samproduktion av effekter, det är vad vi har att göra med. Det är den grund som samhället vilar på.
Detta är inte den allmänna synen. Politik och vetenskap, generellt sett, utgår från att det finns ett svar, en sanning, och att denna kan nås. Att det finns ett bästa svar på frågor som uppstår. Det är målet för vetenskapen, och politikens uppgift, att säkra processen som leder fram till det som bestämts. Guds plan avslöjas av vetenskapen, och politiken leder massan mot målet, som idag stavas: Tillväxt. Det är i alla fall vad jag ser om jag kokar ner samhället till en essens. Förenklat? Absolut! Detta är ingen sanning, inget påstående som skall ledas i bevis. Det är vad jag ser, utifrån mitt perspektiv, och med hjälp av de kunskaper och analysverktyg som jag förfogar över.
Jag oroas över vad jag ser. För klyftorna ökar, och samhället segregeras allt mer. Åt dem som har skall vara givet, och de andra får skylla sig själv. Det är resultatet av den process vi alla är med om att driva, genom att leva våra liv. Samhället är resultatet av allt och allas interaktion. Effekter och konsekvenser av handling, görande. Därför blir jag beklämd när jag hör politiker lova jobb. För det är ett löfte som inte går att uppfylla med mindre än att öka den offentliga sektorn, och det kan bara göras om skatten höjs. Alldeles för mycket otillbörlig tillit är vad jag ser. Och alldeles för små marginaler, över hela linjen. Alldeles för lite tillförsikt.
Det är vad jag saknar och tror på: Marginaler, visioner och tillförsikt. Tre aspekter som skulle kunna kombineras och göras till ledstjärna för en ny politik, ett nytt samhällsfundament, en ny process. Det är ingen lösning, för någon sådan finns inte. Det ett nytt sätt att tänka, som öppnar upp nya handlingsmöjligheter. Nya riktlinjer, vilka ligger i linje med den kunskap om kultur som jag förfogar över. Vad som behövs är ingen briljant, komplicerad och ny teori. Handling, i enlighet med lite annorlunda principer än dagens. Mångas handling. Varken mer eller mindre. Ingen ny ledare, utan fler som engagerar sig och som förstår grundprincipen. Därav byggs samhället, underifrån. I och genom levt liv, vardagshandlingar och beslut tagna i stunden.
Marginaler först. Det krävs för att skapa ett mer robust samhälle som står pall för extrema naturfenomen, trafikkaos och annat som alla vet inträffar, men inte när eller i vilken omfattning. Det räknar man inte med på allvar idag. Samhällskalkyler och företagens budgetar strävar efter effektivitet och minskade marginaler. Marginaler kostar, och när det är tillväxt som är målet tvingas man tulla på marginalerna. Ekonomins logik tvingar fram det tänkandet. Strävan efter vinstmaximering får den effekten, över hela linjen. Det är inte hållbart i längden. För att få ett bättre samhälle måste man konsekvent räkna med det oväntat oväntade, alltid. Och enda sättet att göra det är att acceptera slumpens inverkan, och räkna med väl tilltagna marginaler. Samhällssystemet måste bli mer robust.
Visioner så. Idag är politiken inriktad på tydligt formulerade och mer eller mindre realistiska mål. Fokus ligger på mål som kan mätas, vägas, räknas på och som kan säkras. Detta tar uppmärksamheten från processen. Vardagen, människornas levda liv blir en formalitet. Målet är allt, och vägen dit ett hinder. Det gör att känslan av missnöje ökar i populationen, kulturen. För målen ligger alltid i framtiden. Nästa mandatperiod, nästa kvartal. Vi är hela tiden på väg, aldrig där. Därför är visioner att föredra. Trafiksäkerhetsverkets Nollvision är ett utmärkt exempel, och kritiken mot den är belysande, för den visar hur utbrett och förgivettaget måltänkandet är i samhället. Man menar att det är en omöjlig vision. Men då menar man alltså att målet skall vara ett visst antal döda i trafiken?! Hur många skall anses rimligt? Ett typexempel på att kartan är viktigare än terrängen. Noll döda, något annat mål kan aldrig accepteras. Först när man uppnått den visionen, för det är rimligare att tänka vision, kan man slå sig till ro och fundera på vad man ska göra sedan. Visioner är inte konstruerade för att uppnås, och just därför riktas fokus mot här och nu, mot vardagen, levt liv. Uppmärksamheten riktas mot det som är viktigt: livet. Processen och vägen. Målet måste underordnas vägen dit. Visioner kan formuleras kollektivt, och eftersom de aldrig kan målsäkras måste man arbeta på annat sätt ute i samhället. Chefens roll blir mindre viktig, och i sin tur uppvärderar den breda massan vilket borde minskar klyftorna.
Tillförsikt slutligen. Det är det enda vi människor har att vila oss mot. Världen är komplex, paradoxal och det oväntat oväntade hotar att slå till och överraska, överallt, alltid. Det finns aldrig någonsin några garantier för någonting. Det är bara att acceptera, hur stort begäret än är efter säker kunskap. Oavsett hur många som vill veta finns inget svar, för det skapas i och genom kollektivets handlingar. Och över kulturen styr ingen, även om den går att förändra på marginalen, om tillräckligt många vill och är beredda att förändra sina vardagliga handlingar. Ökad tillit kan man få om det finns marginaler och om man strävar efter visioner istället för tydliga mål. Och med ökad tillförsikt finns både utrymme för och incitament att lita mer på varandra. Tillförsikt till att processen leder oss, oavsett vad vi tycker och tänker om den, gör att alla kan ägna sig mer åt varandra. Banden stärks, och det sociala kapitalet ökar.
Svårare än så är det inte, men det är på inget sätt enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar