Söka KUNSKAP, eller SÖKA kunskap?

Mellanrum når man inte, i sig. Bara indirekt. Det är viktigt, centralt. Bara att acceptera, det är inget problem. Inget man kan eller bör ägna någon direkt uppmärksamhet. Tiden och kraften behövs för att undersöka det som är det viktiga, görandet (både orden och handlingarna, det materiella och det icke-materiella) och konsekvenserna. Det är det enda som går att studera, effekterna av det som sker i mellanrummen. Denna tanke går på tvärs mot den inom akademin dominerande uppfattningen att sanningen går att nå, i sig själv. Här finns med andra ord roten till många av problemen inom vetenskapen. Lösningen då? Tänkte reflektera över den. Inte lösa problemet dock, men peka på en väg som leder i rätt riktning. Problem ska som bekant inte lösas, de ska upplösas. Då finns ingen vinnare, och ingen förlorare.

Viktigt detta att undvika alla typer av kontroverser som bara kan lösas på ett sätt. Om man vill förstå kultur måste man acceptera detta, att det aldrig finns ett svar, bara olika förklaringar som fungerar mer eller mindre bra. Ofta är en kombination av olika ståndpunkter att föredra framför svaret i bestämd form singular. Därför är det olyckligt att debattera, att utse vinnare och förlorare, att strida i seminarier och på scen. Kultur är konsekvenser av levt liv, resultatet av handling. Kultur är inget i sig. Ett slags mellanrum. Så vill jag se på mitt studieobjekt.

Här öppnar sig möjligheter, konstruktiva vägar fram för den som vill studera kultur. Kulturstudier är viktiga, just för att kunskapen behövs för att förstå hur samhället överhuvudtaget är möjligt. Funnes det ett enda svar, det bästa, på frågan hur man arrangerar kollektivt levt liv, då fanns inga problem. Då vore problemet redan upplöst. Alltså behövs en annan ingång till frågan. Tanken om mellanrum, enligt ovan, är en kandidat värd att prova. Tycker jag och ska strax försöka utveckla mina tankar. Den som har en avvikande åsikt och vill strida för denna hänvisas till ett annat forum, jag tror som sagt inte på debatten som kungsvägen till kunskap. Här är det samtalets möjligheter som utvecklas.

Evolution, där kan man landa om man reflekterar över mellanrummens roll för kulturell tillblivelse. Kultur kan sägas vara ett slags evolutionär process, om och när det onåbara mellanrummet introducerats. Evolutionen fortskrider mellan det aktuella sammanhanget och delarna som stöts, blöts och interagerar däri. Förstår man kultur på detta sätt har man att hantera multipliciteter, enheter som består av fler än en men färre än många. Delarna, sammanhanget och mellanrummet, det är vad som krävs för att man skall förstå kultur. Fler än en, men färre än många. Och det som går att studera här är delarna och sammanhanget, mellanrummet måste man bara acceptera.

Evolutionen har ingen riktning, den är en icke-linjär process av tillblivelse. Evolutionen är förändring, upprepad förändring. Gener muterar och miljön förändras, ständigt. Fördelar är alltid kontextuella, vilket dinosaurierna bittert fick erfara. Inget är evigt, samt och bestämt. Vad som är vad bestäms i mellanrummet mellan delarna och sammanhanget.

Evolutionstanken är ett verktyg att tänka med hjälp av. Det är en beskrivning av en förändringsprocess, och den kan överföras till människornas värld. Kultur uppstår och förändras i och genom interaktion mellan delarna och sammanhanget. Tänker man så förstår man att det inte handlar om struktur, eller subjekt. Vill man förstå måste man väga in båda, och dessutom mellanrummet. Jag måste beakta lagen för att inte råka i onåd, men lagen är aldrig ristad i sten, den förändras av hur kollektivet agerar i tanke och handling. Ständigt och överallt förändring, relationer, mellanrum. Allt spelar någon roll, men värdet av än det ena än det andra går aldrig att avgöra på förhand.

Sammanhållning är vad som ger upphov till strukturer, och det upplösande momentet är subjekten. Kulturen är utfallet av processen, mellanrummet. Det som räknas, egentligen, även om eller just för att det aldrig går att nå ända fram. Kunde man det, om det gick att hitta svaret, i bestämd form singular, på frågan.: Vad är kultur? Då fanns ingen förändring, bara död. Livet är synonymt med förändring, alltså är det inget problem. Förändring är själva förutsättningen, och kunskapen måste söka sig fram längs andra vägar. Forskare får helt enkelt hitta andra objekt, andra ingångar till problemet. Och målet måsta vara att upplösa problem, inte fastställa och försvara bestämda svar.

Det gyllene snittet, kanske kan fungera som illustration till vad jag vill säga. Alla (typ) vet vad det är, men det går inte att räkna fram exakt. Läser om detta påå Wikipedia och finner följande högintressanta formulering.

Gyllene snittet är ett irrationellt tal och kan därmed inte uttryckas exakt med ett bråk, d.v.s en kvot mellan två heltal. I viss mening är det också det tal som sämst kan approximeras med ett bråk.

För att förstå måste man med andra ord väga in en liten men ändock ovisshet, på marginalen. Ett slags mellanrum. Slumpens roll må vara liten, men den är aldrig obetydlig och den måste överallt tas i beaktande och enda sättat att göra det på är att acceptera att det aldrig går att eleminera detta moment av osäkerhet helt och hållet.

Ett förslag till beskrivning av skillnaden mellan kulturvetenskap, i den mening jag jag har i åtanke och undersöker förutsättningarna för och möjligheterna med, och den vetenskapsdefinition som är den rådande inom akademin idag (som har Sanningen i bestämd form singular som ideal och mål), skulle kunna se ut som följer. Skillnaden är liten, men viktig: Vetenskap går ut på att man söker KUNSKAP. Eller, som jag hellre vill se på saken; SÖKER kunskap!

Vägen är målet!