Vem tjänar journalister i banandräkt?

Läser i dagens tidning om den svenska hous-duon Dada Life, om deras beslut att bara låta sig intervjuas av journalister i banankosym. Det är SvDs krönikör Kristin Lundell som berättar, och reflekterar över detta tecken i tiden. Harmlöst, kan tyckas. Jag menar, det handlar ju bara om musik, nöje, underhållning. Kultur, vars enda syfte är att roa för stunden. Inget allvarligt som ekonomijournalistik, eller bevakning av makten i Sverige och utomlands. Det är heller inte på liv och död, som i fallet med Johan och Martin i Etiopien. Det kan tyckas vara harmlöst, men jag är benägen att hålla med Lundell

det är något i det här skojfriska kravet som blir till den sista droppen. Kanske hade det varit annat för 15 år sedan. När den så kallade nöjesjournalistiken hade sina glansdagar och arbetsdagen, åtminstone i teorin, var lite mer som ett avsnitt av Killinggängets sketch från Expressen Fredags redaktion. Men läget är annorlunda idag. Journalistikens villkor har förändrats. Den traditionellt berättande journalistiken går på knä medan underhållsdrivna medier blomstrar. Medan produktionsbolagen och reklamradion räknar pengarna är journalistiken en bransch som inte längre vet vart den är på väg. Om den kommer att få finnas kvar framöver. Journalistiken kan inte längre ställa kraven. Det är bara att dra på sig en banandräkt om man vill vara med i matchen.

Oroande, att journalister tvingas agerar i enlighet med något annan än sin egen etik. Oroande att den som skall granskas, inte bara kan (för det står naturligtvis alla fritt att försöka) ställa krav, utan att det även fungerar. Vi är ute på ett sluttande plan här, som land. Och vi är inte ensamma. Detta är inte ett isolerat fenomen, varken till nöjesbranschen eller till Sverige. Idag är det makthavarna som dikterar villkoren. Putin är inget undantag, har har bara lyckats synnerligen väl i sitt uppsåt. Det som händer i Ryssland är på väg att hända här. Därmed inte sagt att det är predestinerat att bli så, men vi är helt klart på väg utför ett sluttande plan.

Vad är problemet? Det är att fokus i samhället har flyttats, från människors levda liv, till ekonomi. Problemet är att pengar inte längre är ett medel, det är själva målet. Då är krav på journalister i banankosym fullt logiskt. Vad händer när journalister tvingas in i den logiken, när journalistiken blir ett medel för att generera pengar? Frågan är öppen, men jag är djupt oroad.

Marknadsföringsfolk har länge velat styra den populärkulturella journalistiken. Stått utanför med klocka och tajmat in 15 utlovade minuter. Föst ihop ett gäng journalister i ett rum och sedan slussat in en stjärna för en helt meningslös gruppintervju. Jag minns mejlet från en pr-kvinna som bad att få ”korrläsa” en intervju innan den gick i tryck. Intervjun som det kostnadsfria alternativet till att köpa en hel- sidesannons.

Förfasas gör jag dock inte. Detta är inte en moraliskt indignerad bloggpost, det är en populärkulturanalys. En granskning av dem som bör granska, men som av olika skäl allt mer sällan får möjlighet att göra det. Jag ser tecken, tendenser och en logik som snabbt sprider sig till allt fler samhällsarenor. Jag oroas! Exemplet är hämtat från nöjesjournalistiken, visst, men det är från marginalen och där det är minst viktigt som samhällsförändringar kommer och syns först. Därför är detta allt annat än harmlöst. Lundell skriver.

Det här handlar om något annat. Något som är så mycket allvarligare. Att det är varje journalists uppgift att inte agera på uppmaning av den man är satt att intervjua; att det har gått för långt när det anses lämpligt av ett skivbolag att erbjuda maskeradkostymer till journalister. Det spelar ingen roll att kravet i grund och botten är harmlöst: att allt bara är på skoj. Det är oroande insikt om vår tid.

Oroande insikt om vår tid. Absolut! Journalistik skall vara granskande, och den skall vara fritt granskande. Det är en viktig förutsättning för alla moderna demokratier, det är ett av benen som ett fritt samhälle vilar på. Detta att makten delats upp mellan olika instanser, och att det finns en fri granskande institution är avgörande. Exemplet ovan visar hur journalistiken håller på att bli ett medel för marknaden. En del av ekonomin, ett verktyg för tillväxt. Makten konstituerar sig. Än är det långt kvar innan vi ens är i närheten av Putins Ryssland, men vi är på väg i snabb takt i den riktningen. Artikeln om Putin är en översättning av den ryske journalisten Anna Arutunians granskning av makten.

”Kyrkan och makten” upprepade han med stora ögon och vände sig tillfälligt bort när jag frågade honom om varför dessa två storheter stod varandra så nära – som om jag hade berört något centralt i sammanhanget. ”Varför inte? Vad är det för fel med det? Harmonin mellan den andliga och den materiella makten har alltid funnits där. Om du läser Bibeln, så kommer du att förstå att människan skapades som en enhetlig varelse.”

Orden kommer från en präst som intervjuats. "Om du läser bibeln", för det första. Om och när den typen av argument blir gångbara, då är samhället illa ute. Bibeln är obsolet som rättesnöre för dagens samhälle. Att det är möjligt att framföra sådana argument är en följd av att den kritiska granskningen urholkats, och att den generella förmågan bland befolkningen att tänka kritiskt har minskat. Och när folket inte har förmågan, då blir det svårt för journalisterna att få stöd för sitt uppdrag. Vi får det samhälle vi förtjänar, på gott och på ont.

Människan skapades inte som en enhetlig varelse. Människan är ett resultat av evolutionen, och den har premierat hennes socialitet. Mänskligheten är ett kollektiv, och det kan enas eller splittras. Frågan är varifrån den typen av rörelser, tendenser utgår. Enande uppifrån är väsensskild från enande underifrån. Det spelar roll om makten utgår från en envåldshärskare, eller om den byggs upp av och utgår från många som förenas och arbetar för att förverkliga en gemensam vision.

Allt hänger ihop, men det är inte samma sak som enhetlighet. Enhetlighet är ett resultat av kontroll, en konsekvens av sammanhållande krafter. Vad som behövs för att skapa ett hållbart samhällssystem är lite mer av upplösning. Makten måste fördelas på fler än en instans, och granskningen av att det verkligen är så det förhåller sig, att maktens instanser hålls åtskilda, är central. Den uppgiften kan emellertid inte överlåtas på enskilda journalister, vilket Martin och Johan visat. Visst är de hjältar, men ensamma har de inget att sätta emot makten, vilket intervjun med dem i Etiopisk TV visade med smärtsam tydlighet. Det krävs att folken, den stora massan inser och förstår vikten av granskande journalistik. Och detta är något man lär sig i skolan.

Hur ser det ut i skolan idag? Om det kan man också läsa i dagens SvD. Ökande klyftor, och en tydlig koppling mellan intresset för högre utbildning och lokala högskolor, det är bilden som framträder i reportaget. Vad händer om Björklund får som han vill, att fler utbildningsresurser skall öronmärkas till sådan forskning och utbildning som leder till tillväxt? Vad händer om högskolor läggs ner, vilket är ett allvarligt hot och en uppenbar risk. Vi som arbetar på högskolorna ute i landet känner av hotet varje dag. Bara på Högskolan Väst riskerar närmare 20% av lärarkåren att förlora jobbet.

Allt hänger ihop. Och det börjar med journalister i banankostym. Vart det slutar, det bestämmer vi, tillsammans! Detta skriver och säger jag med stöd i kulturvetenskaplig kompetens, vilket är ett hotat ämne idag ...