Tänker med Deleuze XXXV

Under Strecket idag handlar om Kafka, men också om Deleuze och Guattaris bok: Kafka. För en mindre litteratur. Där förklaras en del av begreppen, och de sätts också ett sammanhang vilket möjligen gör det lättare att hänga med och förstå, om det känns svårt. För det är svårt, men inte så svårt att man inte kan börja jobba med texten. Och det är viktigt. Kunskap är en process, ett sökande. Inte ett mål. Kanske kan följande passage från SvD belysa den aspekten.

Ett av de viktigaste begreppen i Deleuzes och Guattaris studie är ”djurblivandet”, vars matris återfinns i följande passage: ”Apan i mig flydde hals över huvud och försvann, så att min första lärare var på vippen att själv bli apa, han måste i all hast sluta med undervisningen och föras till mentalsjukhus. Lyckligtvis kom han ganska snart ut igen.” Här handlar det egentligen om en dubbel ”deterritorialisering” – djuret deterritorialiserar människan, och människan deterritorialiserar djuret. Men vad innebär djurblivandet i Kafkas noveller? Rörelsefrihet, flyktlinjer, vibrationer. Det är med Deleuzes och Guattaris formulering att ”finna en värld av rena intensiteter där alla former upplöser sig, och likaså deras betydelse, och betecknande och betecknat, till fördel för en formlös materia”. Och i denna öde materia skiljer sig mössen, hundarna, aporna och kackerlackorna från varandra endast genom en viss tröskel, genom vissa vibrationer, vissa underjordiska vägar i rhizomet eller boet.

Deleuze och Guattari menar att Kafkas litteratur är mindre, och det är centralt. Deterritorialisering handlar om upplösning, om sökande efter flyktlinjer och organisering underifrån. Om att söka sig fram där det går, förmågan att identifiera möjligheter. Dynamik.

Ett kapitel i den föreliggande studien ägnas åt den så kallade mindre litteraturen (för övrigt översätts den franska formuleringen littérature mineure med ”minoritetslitteratur” i Kafkas ”Dagböcker december 1911–1913”, Bakhåll, 2004). I sitt resonemang kring detta begrepp tar Deleuze och Guattari avstamp i en rad dagboksanteckningar, där Kafka entusiastiskt skriver om den samtida judiska och tjeckiska litteraturen och därmed om den litteratur som ”inte har någon större bredd” och dess villkor. ”Vitaliteten hos en sådan litteratur är rentav större än hos en litteratur som är rik på begåvningar, ty eftersom det inte finns någon författare vars begåvning skulle få de flesta belackarna att tystna, fyller den litterära striden verkligen en funktion”, nedtecknar han den 25 december 1911.

Detta kan fungera även som definition på en nomadologisk vetenskap. Vitalitet är också vad jag menar är det som främjar nytänkande, och det kan aldrig komma uppifrån, från erkända begåvningar, genier, professorer eller beställas fram genom satsningar på excellenta forskare. Den samlade vitaliteten underifrån, och förmågan att lösa problem genom samverkan, är alltid större än en eller några få, aldrig så kloka experter. Nomadologisk vetenskap är en vetenskap som förstått detta, och som organiserats i enlighet med denna insikt. Jag bloggar, det vill säga skriver en massa olika inlägg om problem och intryck som uppstår i vardagen, här och nu. Publicerar texterna snabbt, och sprider dem brett. För att jag tror att det ökar chansen att kunskapen når ut och gör skillnad i världen. Och det är viktigare för mig än att göra akademisk karriär. Nomadologin är min vetenskap, den vetenskap jag tror på. En vetenskap som rör sig med världen, och som söker förståelse samt upplöser problem.

Åter till Krigsmaskinen, som jag vill vara tydlig med att jag inte förklarar, jag tänker med Deleuze och Guattaris text. Jagbehandlar den som en vital text, inte som monumental. Jag låter mig inspireras av texten, och använder den som ett verktyg för att förstå; olika saker, fenomen. Världen, kultur. Det som dyker upp i huvudet för stunden. Jag rör mig genom texten, och resultatet av den resan presenteras här på Flyktlinjer. Kastar mig därför bara rakt ut, eller in ...

Vissa distinktioner som föreslås av [Gilbert] Simondon skulle kunna närmas till Husserls. Ty Simondon avvisar den teknologiska otillräckligheten hos modellen materia-form, eftersom den förutsätter en fixerad form och en materia uppfattad som homogen. Det är idén om lag som garanterar denna modells koherens, eftersom det är lagarna som underkastar materien den ena eller andra formen, och som omvänt i materien förverkligar en given essentiell egenskap härledd från formen.

Fixerade former och homogen materia finns bara i teorin och i modeller, och där går kalkylerna jämt upp. Ser här ett cirkelresonemang eftersom det är tanken på en lag som garanterar modellen koherens, och sedan denna koherens som används för att förstå levt liv och materiella aspekter av världen. Letar man efter något bestämt brukar man hitta det, om man bara har tillräckligt med resurser. Ifall man hårdrar saken och förenklar, för att visa på tendenser i det moderna tänkandet. Makten och vetandet hänger som bekant ihop, och det är omöjligt att veta var det ena övergår i det andra. Det handlar om form och det handlar materia, det som formar och det som formas, om att förstå detta i termer av en process av ömsesidig tillblivelse. Båda blir till samtidigt. Både ock, inte antingen eller!

Men Simondon visar att den hylomorfa modellen förbiser många saker, såväl aktiva som affektiva.

Hylomorf är ett ord jag har lite svårt att greppa. Googlar lite, och hittar en intressant blogg. Bloggen är ett bra exempel på en mindre litteratur, ett vitalt skapande av kunskap, i och genom en kollektiv process av sökande efter förståelse. Åter till texten.

Å ena sidan måste man till den formade eller formbara materien lägga en hel energetisk materialitet i rörelse, bärare av singulariteter eller haecceiteter, vilka redan är likt implicita former, topologiska snarare än geometriska, vilka kombineras med olika deformationsprocesser: till exempel de olika vågformerna och vridningarna i träets fibrer, som styr vedhuggningen.

Med andra ord, materien är aldrig statisk även den förändras processuellt. Tänker här att den nya fysiken ger stöd åt den tanken, att det vi ser och har att förhålla oss till är fenomen som utgår från skalnivåer. Svängande strängar utgör materia för elektroner, som utgör materia för molekyler, som utgör materia för den värld vi människor iakttar och bygger vår värld av och med. Rörelse och hastighet, förändring, tillblivelse. Inget är fast. Ändå finns det kontinuitet i världen, former som är konstanta över tid.

Å andra sidan måste man till de essentiella egenskaper som i materien härrör från den formella essensen lägga variabla, intensiva affekter, vilka ibland resulterar från operationen, ibland möjliggör den: till exempel ett mer eller mindre poröst, mer eller mindre elastiskt och resistent trä.

Överallt är det vad som sker i mellanrummen som har/får betydelse, som gör skillnad. Och mellanrummen måste man bara acceptera, liksom slumpen. Vad de är egentligen är en fråga som inte går att ställa i det tankeuniversum som Deleuze och Guattari skapat. Det är en premiss man måste köpa för att kunna jobba med verktygen, och kan man inte det får man söka svar med hjälp av andra verktyg.

I vilket fall handlar det om att följa träet genom att förbinda operationer med en materialitet i stället för att pressa en form på en materia: det handlar mindre om en materia underkastad lagar än om en materialitet utrustad med ett nomos.

Nomos, föränderliga lagar som gäller här och nu och så länge förhållandena tillåter det. Dynamiska ramar för blivandet, som även materien lyder under och är med om att skapa. Inte bara människor äger förmåga till agens, även materien har förmågan att göra skillnad. Det finns lagar, ingen tvekan om det, men även lagarna i naturen är dynamiska, inte eviga. Rörelse, förändring, överallt. Det är hastigheten som skiljer sig år och ger upphov till illusionen om rigida och eviga lagar. Losen up, kanske man skulle kunna säga. Hårda fakta är bara så hårda som vi gör dem till, och dess hårdhet bestäms delvis av vår syn på dem som formulerar lagarna. Klart att hårda vetenskaper ger upphov till hårda fakta, och mjuka vetenskaper till flum. Men hur ser det ut egentligen, där ute? Och vad är möjligt att veta, utifrån de förutsättningar som föreligger. Tänker att det faktum att mänsklighetens och närmare bestämt den mänskliga intelligensen har funnits och har iakttagit världen under ett ögonblick av ett ögonblick, och att alla teorier om universum och världen bygger på det vi sett under vår livstid och med hjälp av våra instrument. Kunskapen är imponerande, med mänskliga mått och jag har ingen som helst anledning att ifrågasätta den, men hur är den i relation till universums mått? Lite ödmjukhet är det enda jag ber om. 

Det handlar mindre om en form kapabel att påtvinga en materia vissa egenskaper än om materiella uttrycksdrag, vilka utgör affekter. Förvisso är det alltid möjligt att till en modell ”översätta” just det som undflyr denna modell: på så sätt kan man relatera materialitetens variationsförmåga till lagar som antar en fixerad form och en konstant materia. Men detta sker inte utan en förvrängning som består i att variablerna lyfts ut ur sitt tillstånd av kontinuerlig variation, så att man ur dem kan utvinna fixerade punkter och konstanta relationer. Man gör sig av med variablerna och man förändrar till och med ekvationernas själva natur, eftersom de inte längre är immanenta i materien-rörelsen (inekvationer, adekvationer).

Studier av vetandets praktik, av hur det går till rent konkret och praktiskt när kunskap genereras, är viktiga, och högintressanta. Hur vet vi det vi vet? Det är en provocerande fråga, och som ett slags tankens sidospår återvänder jag till Under Strecket, för den artikeln avslutas med en passage som kan användas för att förstå vetenskapens sociala aspekter. Något rent vetande existerar inte! Jeana Jarlsbo skriver:

Deleuze och Guattari gör en rad högintressanta iakttagelser om maktens segmentering och makten som begär, exempelvis i ”Processen” eller novellen ”I straffkolonin”. Makten är inte pyramidal, utan segmentär och linjär, och alla segment (polissegmentet, advokatsegmentet, domarsegmentet och så vidare) kommunicerar med varandra genom olika beröringspunkter. Det rör sig om en komplex anordning där makten framstår som begär, begäret är mångstämmigt, ty alla är, eller vill bli, kugghjul och delar i maskinen. Med sitt verk föregriper Kafka alla framtidens ”djävulska makter” som ska knacka på dörren.

Begäret finns i många olika former, men det är inget i sig. Begäret finns och verkar i mellanrum, och kan bara undersökas genom att iaktta konsekvenser av det, i efterhand. Därför är det viktigt att följa med, att vara rörlig i tanken och inte låsa fast sig vid en förklaring. Makt och vetande samproduceras i en process som likt världen drivs av olika former av och uttryck för begär. Olyckligt om akademin och vetenskapen blir en djävulsk makt, vilken den riskerar att bli om formerna ger företräde framför innehållet. Excellenssatsningar, igen. Citerings- och publikationsantalsfixering, målsäkring och så vidare. Tecknen på formens överordning över materien/innehållet är många. Och uppmärksamheten på konsekvenserna minskas när det är vad som söks och premieras. Det är det farliga, att skyddet mot det oväntat oväntade urholkas. Vetande riskerar att invagga oss i en falsk trygghet. Åter till Deleuze och Guattari.

Frågan gäller inte huruvida en sådan översättning är begreppsligt giltig – ty det är den – utan bara vilken intuition man därigenom förlorar. Kort och gott, vad Simondon invänder mot den hylomorfa modellen är att den antar formen och materien som två termer som definieras var och en för sig, som ytterändarna på en kedja, och vars förbindelse blivit osynlig, som en enkel akt av formning under vilken man inte längre kan urskilja den kontinuerliga och ständigt varierande modulationen.

Samma tendenser ser jag i akademin och dagens forskningspolitik, som inte tar hänsyn till "den kontinuerliga och ständigt varierande modulationen". Kvalitet skall vi så klart ha i akademin, men det är ett så pass komplext begrepp att det är svårt att definiera och därför blir processen ännu svårare att målsäkra. Vägen är allt, målet är inget, kanske man skulle kunna sammanfatta denna passage från Krigsmaskinen.

Kritiken mot det hylomorfa schemat baseras på ”existensen, mellan form och materia, av en mellanliggande zon”, energetisk och molekylär – ett helt eget rum som utbreder sin materialitet genom materien, ett eget nummer som skjuter fram sina drag genom formen ...

Ett (mellan)rum, en plats där slumpen regerar. Det är vad man överallt och alltid måste räkna med, och alla försök att förklara det och dess logik måste överges. Fokus bör riktas mot processen, rörelsen och förutsättningarna för förändring. Nomadolgin utgår från den tanken, gör vetenskap av den insikten. Nomadologin har emellertid inga svar, ingen egen kunskap ätt förvalta och försvara. Nomadologisk vetenskap söker förståelse, arbetar med att upplösa problem, befinner sig i rörelse. Tillsammans med världen, och allt som finns däri.