Diskursbegreppet satt under luppen

Det finns några teoretiker som jag ständigt återvänder till, eftersom jag finner dem användbara och eftersom de ständigt ger mig nya konstruktiva uppslag att arbeta med för att förstå den värld jag lever i. En av dessa är Michel Foucault. Hans tankar om kunskap, subjekt och makt kan sägas vara den fasta punkt som hela min vetenskapliga produktion utgår från och skall förstås i relation till. Idag tänkte jag reflektera lite över hans bok Diskursens ordning.
Vilken teori man väljer är av underordnad betydelse. Det centrala är att man inser vikten av att brottas med den och betydelsen av att det arbetet leder fram till en egen ståndpunkt som kan utgöra navet i den undersökning man vill genomföra. Diskursens ordning är en bok som har omtalas som en av de svåraste böcker man kan läsa. Och visst är boken svår, men den är inte oöverstigligt svår och den omfattar dessutom inte mer än 56 sidor. Den förtjänar att läsas i original, just eftersom diskurs idag är ett så pass urvattnat begrepp att det i princip kan betyda vad som helst. När ett begrepp används på det sättet som diskurs gör idag har det förlorat sin relevans. Ibland översätts det rakt av med ”talet om”, andra gånger fungerar det som synonym för språk. Understundom (som är ett kul ord som används lite för sällan) påstås det vara ett ontologiskt begrepp, ett uttalande om världens vara. Andra gånger beskrivs det i termer av ett epistemologiskt uttalande om hur man kan se på kunskap.

Definitionen av ett begrepp får konsekvenser för användningen av dem, för utfallet av det vetenskapliga arbete som bedrivs med hjälp av begreppen. Därför är det av yttersta vikt att inte slarva med det momentet. Dagens studenter brukar tyvärr ibland nöja sig med följande definition: ”Diskurs (se Foucault 1991).” Men då kan man lika gärna skriva: ”Diskurs? Orka! Det får du kolla upp själv”, vilket är djupt olyckligt. Förstår man inte hur viktigt det är att varje analytiker, med egna ord, definierar de verktyg han eller hon använder, ja då kommer man att få problem. Tyvärr slarvar även etablerade forskare med detta. Även långt upp i hierarkin kan man, mellan skål och vägg ibland få höra professorer säga att, jag har inte läst den eller den i original, inte ens i svensk översättning. Det är allvarlig, om detta är en trend som sprider sig. Låt oss inte hoppas det!

Okej, Diskursens ordning var det. Vad vill Foucault egentligen? Som jag läser boken handlar den dels om att beskriva och kritiskt granska tillblivelseprocessen ur vilken det västerländska tänkandet framsprungit, dels presentera ett antal konstruktiva förslag på hur man kan arbeta för att bryta med premisserna för det som brukar benämnas det moderna projektet. För mig fungerar boken mer som ett slags instruktion till hur man kan arbeta för att få syn på diskursen och hur man kan försöka bryta med dess inverkan på tänkandet. Jag har svårt att se att det finns någon egentlig definition av begreppet diskurs i boken, för att få syn på den krävs en aktiv insats av läsaren. Var och en som vill använda begreppet diskurs i en analys måste alltså själv beskriva vad man menar, det går inte att nöja sig med att hänvisa till Foucault.

Vad Foucault gör i boken är att dekonstruera premisserna för samhället och tänkandet. Han gör detta eftersom den vetenskapliga verksamheten idag är organiserad på ett sådant sätt att den underblåser tendenserna till makt som redan finns i världen.

Den gängse uppfattningen – såväl ute i samhället bland ”vanligt folk” som inom delar av akademin – är att vetenskap är resultatet av en lång mänsklig utvecklingsprocess mot en allt större och mer förfinad, sann kunskap om världen, samhället och verkligheten. Otvivelaktigt åtnjuter vetenskapen, hur man än definierar begreppet, mycket hög trovärdighet och respekt, (oftast med rätta, bör påpekas). Men eftersom det också innebär makt varje gång ett fenomen tillskrivs något sådant har alla, både vetenskapare och allmänheten en skyldighet att förhålla sig skeptiska. Det är den kanske viktigaste lärdomen som jag har fått av min läsning av Diskursens ordning. Vetenskapen kämpar för att vara höljd över varje misstanke, men just det gör den blind för sina egna härskartekniker. Och därför behövs Foucault!

Förklaringen till vetenskapens höga anseende går lite förenklat ut på att det i kulturen (som är den ”plats” där det västerländska tänkandet och det moderna subjektet uppstår) finns ett begär efter sanning och en utbredd övertygelse om att världen in i minsta detalj är rationellt ordnad och därmed möjlig att förklara. Eftersom detta är ett felaktigt antagande, hur spritt det än är, ägnar Foucault en stor del av föreläsningen åt att förklara hur dessa övertygelser kommit att bli så omhuldade.

Tecken på det som Foucault talar om finns överallt. I slutet av boken Filosofins historia skriver till exempel Svante Nordin att det som präglat filosofin som ämne är först och främst dess kärlek till visdom, det sanna, det rätta och det sköna. Detta är något som filosofen aldrig äger men absolut något man strävar efter. Och det bör naturligtvis inte kritiseras, ingen vill väl ha en forskning som hyllar dumhet, osanning och det fula? Men det betyder inte att man inte kan eller bör diskutera var det sköna, det sanna och visdom står att finna eller hur begreppen ska definieras. Finns dessa egenskaper immanent i världen möjliga att upptäcka, eller är det något som skapas kontextuellt? Det är en fråga som ställs alldeles för sällan.

Filosofin präglas av en vilja att veta, för vetandets egen skull, vilket implicerar att det är möjligt att nå kunskap, om något. Sådana förgivettaganden bör man fundera över. Speciellt när det gäller kulturvetenskapens område. Frågor rörande kultur har per definition inga entydiga svar och att använda forskningen för att söka efter sådana kan till och med vara skadligt eftersom forskaren då tar makten över och bestämmer innebörder i sådant som är obestämbart. Foucault har lärt mig att det är av yttersta vikt att alltid reflektera noga över om och i så fall hur frågan man vill utforska faktiskt är möjlig att besvara, samt hur man kan leverera ett svar som inte i onödan låser fast det som undersökts.

Vetenskapligt sökande efter kunskap är ett sätt att förstå världen, men absolut inte det enda sättet. Och vetenskap är en verksamhet styrd av socialt upprätthållna konventioner som dessutom, i kraft av sitt goda rykte och höga anseende, besitter en ansenlig grad av makt och inflytande. Tyvärr kringskärs allt för ofta möjligheterna till att granska sådana aspekter av verksamheten inom akademin. Vetenskapsvärldens starkt prestationsinriktade och konkurrensutsatta klimat gör det svårt att få tid till den typen av metareflektioner över den egna verksamheten. Eftersom det i dagens hypersnabba, globala och ständigt uppkopplade värld finns allt färre tillfällen till kritisk eftertanke och fördjupad, förutsättningslös debatt riskerar man att hamna i en situation där den vetenskapliga infrastrukturen, mer än forskarnas kritiska tänkande, kontrollerar vad som blir god vetenskap.

Foucaults storhet, om man frågar mig, ligger i hans ödmjuka inställning till sin egen person och i hans strävan efter att alltid sätta läsaren i fokus. Ett exempel på detta finner man i förordet till boken The Order of Things.

This foreword should perhaps be headed “Directions for use”. Not because I feel that the reader cannot be trusted – he is, of course, free to make what he will of the book he has been kind enough to read. What right have I, then, to suggest that is should be used in one way rather than another? When I was writing it there were many things that were not clear to me: some of these seemed too obvious, others too obscure. So I said to myself: this is how my ideal reader would have approached my book, if my intentions had been clearer and my project more ready to take form.

 Mitt sätt att ta till mig Foucaults tankar. Mitt sätt att förhålla mig till begreppet diskurs handlar om att inte falla i fällan att försöka definiera vad den är, var den finns och hur den kan förstås, i sig. Att arbeta med ett diskursperspektiv handlar för mig om att ständigt sträva efter att öka den kritiska medvetenheten och om att rikta den granskande blicken även mot min egen verksamhet. Diskurs handlar för mig om att aldrig ta något för givet, om att se mer till konsekvenser än till intentioner, om att lyssna mer till vad som sägs än vem som talar! Det viktigaste jag har lärt mig av Foucault är med andra ord att aldrig slå mig till ro, att aldrig tro att jag vet något bestämt, om att aldrig sluta vara kritisk.

Hur ser din läsning av Diskursens ordning ut?