Verkligheten är inte, den görs

Sociologen Mats Beronius (1991) är en författare som jag har hämtat inspiration från. Han tar sin utgångspunkt i Foucaults teorier och har bland annat skrivit om vilka konsekvenser tanken om att det inte finns någon absolut sanning, bara perspektiv, kan tänkas få för samhälls- och kulturvetenskapen. Det mest befriande med den vetenskapliga ansats som Beronius diskuterar är att den visar hur man kan skriva ner kunskapsanspråken, utan att för den skull förlora i relevans och vetenskaplighet.

Poängen jag vill peka på här är att man inte behöver förstå världens beskaffenhet för att diskutera uttryck för makt i samhället, vilket jag ser som en av kulturvetenskapens främsta uppgifter. Den vetenskaplighet jag strävar efter handlar därför i hög grad om att anpassa sina kunskapsanspråk efter vad man vill uppnå. Och eftersom alla sanningar historiskt visat sig föränderliga menar jag att det är meningslöst att ens försöka förmedla nya sanningar. Istället bör man lyfta blicken och fokusera det som bäst passar syftet för forskningen. Det handlar i mitt fall om att fokus förflyttats, från uttrycken för hur verkligheten är, till hur den görs. Synen på världen har därför egentligen inte förändrats, bara de vetenskapliga anspråken och undersökningens fokus/perspektiv.

Mycket av min energi i min vadagliga lärargärning går ut på att göra studenterna medvetna om detta och få dem att förstå vilka krav det ställer på dem som vetenskapsmän/-kvinnor. När de väl förstått denna fundamentala utgångspunkt, då kan de börja jobba självständigt och då behöver de egentligen inte mig som handledare. Som lärare på högskolan bör man sträva efter att avskaffa sig själv. Vår främsta uppgift är att forstra till kritisk självständighet.

Att fokusera det som är vore för mig att bortse från det faktum att tillvaron bara uppfattas som ett relativt stabilt tillstånd, som något tryggt och okomplicerat som bara finns där evigt och oföränderligt. Att bejaka det stabila, det trygga och att göra det till undersökningens objekt vore alltså att medvetet ljuga (om man nu ska skärpa till argumentet något) efter som stabilitet enbart finns i en begränsad och för varje möjlig aspekt högst variabel bemärkelse. Stabiliteten är alltid relativ till vilket tidsperspektiv man talar om, alla vet till exempel att universum ständigt genomgår en processuell förändring, även om den naturligtvis går långsamt om man betraktar skeendet utifrån ett människoperspektiv. 

Samtidigt som tillvaron ter sig stabil för oss alla består den de facto av ett ständigt görande, det är ett viktigt pedagogiskt grepp som jag använder för att visa på vilken potential till förändring som finns i samhället. Tänk bara på hur vi alla på morgonen sträcker oss efter väckarklockan och stänger av den, sedan går vi upp, klär på oss, och i mitt fall kokar kaffe och så vidare. Allas tillvaro består på detta sätt, mer eller mindre, av handling, görande och upprepning (och det gäller kön och alla andra aspekter av mångfald och makt i samhället också). Det vi uppfattar som vår vardagliga verklighet är som synes omöjlig utan människors aktiva handlingar och jag ställer mig frågan om det inte är så att förändring till syvende og sidst kräver lika hög grad av handling som bevarandet av det rådande. Med den viktiga skillnaden att förändring föregås av just sådana insikter som jag menar att det är vetenskapens uppgift att peka på.

Att titta på den samtida verkligheten som en process av görande och att diskutera konsekvenserna av och utgångspunkterna för görandet och upprepandet handlar således inte om att hävda att världen har förändrats. Det handlar bara om att den granskande blicken riktats åt ett annat håll. Verkligheten finns fortfarande där ute i all sin komplexa mångtydighet, det är bara det att vi förstår den på ett annorlunda (och som jag tror mer adekvat) sätt. Eftersom jag utgår från att kultur skapas inom ramen för en kontinuerlig kommunikativ process ser jag det helt enkelt som viktigare att diskutera konsekvenser av olika scenarion än att slå fast hur det är. Den sociala verkligheten är inte, den görs och blir ständigt till. Att använda vetenskapen för att slå fast saker kan dessutom få som konsekvens att människornas inneboende handlingsförmåga hämmas, åtminstone om rönen presenteras av en expert som gör det för att visa på behovet av vissa åtgärder, någon som hävdar att det är så för att forskning visat detta och därför inte anser sig behöva argumentera för varför just det eller detta är den bästa lösningen på problemet.

Låt oss aldrig bli överrens. Låt oss samtala. Bara så kan vi lära oss förstå den värld vi lever i.