Agensrealism

Två forskare som skriver om liknande ämnen på samma tankeväckande och perspektivöppnande sätt, och som jag uppskattar väldigt mycket, eftersom de konstruerar verktyg att tänka med istället för att köra ner fakta och sanningar i halsen på mig, är Donna Haraway och Karen Barad. Deras vetenskapliga arbeten är på olika sätt sammanvävda dels med varandra.


Här i denna post vill jag säga något kort om Barad, som spelat en betydelsefull för min syn på begreppet människa. Hennes bok, Meeting the Universe Halfway, är inte helt lättillgänglig, men den är fascinerande! Barad skriver till exempel som den självklaraste sak i världen, att

En performativ förståelse av vetenskaplig praktik, exempelvis, tar hänsyn till det faktum att kunskap inte kommer ur distanserade representationer utan snarare från en direkt materiell sammankoppling med världen. (Barad 2007:49. Min översättning).

Kunskap är för Barad något som växer fram mellan människorna och världen, snarare än inuti huvudet på suveräna, mänskliga subjekt.

Barad som är fysiker hämtar inspiration från och bygger vidare på den danske fysikerns Niels Bohr teorier. Han menade, att ska man kunna förstå världen måste man i förståelsen införliva såväl människan i världen som världen i människan. Barad lanserar begreppet agensrealism för att fånge just en sådan förståelse. Agensrealism är i alla fall vad översättningen blir i mitt försök. Barad (2007:225) förklarar begreppet på följande sätt.

Agensrealism är ett epistemologiskt och ontologiskt ramverk som löper genom många av de trötta och utslitna oppositionerna som cirkulerar i traditionella debatter rörande realism kontra konstruktivism, agens kontra struktur, idealism kontra materialism, och poststrukturalism kontra Marxism. I sin omformulering av agens och genom sina analyser av den avgörande roll, för upprätthållandet av distinktionen mellan natur och kultur och i förlängningen även materialiseringen av alla kroppar, som sådana exkluderande vetenskapliga praktiker spelar där det ensamma geniets exklusiva upphovsrätt till tankar erkänns och idealiseras, rör sig agensrealismen bortom performativitetsteorier vilka fokuserar uteslutande den socialt humanistiska domänen. Agensrealism beaktar det faktum att krafterna som är i arbete när kroppar materialiseras inte uteslutande är sociala och att kropparna som produceras inte uteslutande är humana. (Min översättning).

Resonemanget bygger tydligt på posthumanistiska tankar kring människoblivandet, som följdriktigt definieras som utgående från ett slags spänningsfält mellan kraftpoler. Här som hos många andra tänkare är det helheten snarare än enskilda aktörer som anförs som förklaringsgrund, det som händer i mellanrummen.

Tänkvärt!