En gammal text, men kanske användbar ändå?

Posthumanism (en text från slutfasen av mitt avhandlingsarbete).


Katherine Hayles undersöker i sin bok begreppet posthumanism, vilket är ett alternativt sätt att se på människan, ett perspektiv. Inga anspråk på sanningar utfästs, det handlar om att betrakta människan och vetenskapen utifrån ett annorlunda perspektiv, att fokusera andra saker än det vi vanligtvis tänker på och att lyfta in vissa grenar av vissa vetenskaper i diskussionen. Centrala nyckelord i boken är: Information, kropp/förkroppsligande, gränser och AI/AL (artificiell intelligens, artificiellt liv).

Frågan, hur vi blev posthumana, besvaras med hjälp av tre ”berättelser”. Först en undersökning av hur information, framförallt i och med internet, förlorade sin förkroppsligade status. Information har idag på många sätt utvecklats till att bli fristående entiteter, Hayles hänvisar till exempel till HUGO-projektet (kartläggningen av det mänskliga genomet). Nästa berättelse utgörs dels av en presentation av den litterära genre där cyborgen – maskinmänniskan – uppstod, dels av en genomgång av olika föreställningar om artificiell intelligens. Den tredje berättelsen är påverkad av och involverad i utvecklingen av de två första, den handlar om hur det mänskliga subjektet transformerades till det posthumana. Boken är ingen stridsskrift som försöker ställa våra vardagliga föreställningar på ända. Det är snarare en mycket sansad diskussion om saker som ganska okontroversiellt går att betrakta som fakta och hur detta har påverkat oss nutida människor.

Boken avslutas med följande frågor som läsaren lämnas att fundera över: När människan möter det posthumana subjektet utmynnar mötet i något positivt, eller något negativt? Kommer det posthumana subjektet att bevara sådana värden som vi håller högt, eller kommer det liberala humanistiska subjektet att utplånas? Kommer sådana begrepp som fri vilja och individuell suveränitet vara möjligt och realistiskt i en posthuman framtid? Kommer vi att känna igen oss själva efter transformationen? Svaren på dessa frågor, menar författaren kommer emellertid varken att levereras i litterära böcker, eller vetenskapliga. De kommer att skapas i och genom interaktion mellan människor – som kämpar för att skapa ett (framtida)samhälle där vi även i fortsättningen kan överleva, fortsätta finna mening i våra och våra barns liv – och sådana intelligenta maskiner som redan finns idag och de som kommer att utvecklas i framtiden. Utgångspunkten är att vare sig vi vill det eller ej är det en realitet för den moderna människan att vi dagligen och stundligen interagerar med intelligenta maskiner som skapats av oss.

Boken är omtumlande på många vis, men aldrig på ett sätt som gör att jag finner den kontroversiell. Det kan tyckas som om samhället står inför en revolution, men som Hayles säger, ”Human mind without human body is not human mind”. Samhället må förändras men det mänskliga subjektet kommer att bestå. Sådana konstaterande gör att jag tar henne på allvar. Frågan för Hayles är inte om vi ska bli posthumana. Hon menar att det är vi redan, dessutom i fler än en bemärkelse. Hon påpekar till exempel att Donna Haraway visat att cirka 10 procent av den amerikanska befolkningen redan är cyborger i en teknisk bemärkelse (människor med pacemakers och andra proteser inopererade i sina kroppar)samt att en mycket högre procentandel människor arbetar tillsammans med och är direkt beroende av elektronik (till exempel författaren med sin dator och tangentbord samt kirurgen som använder fiberoptik och elektroniska mikroskop). Detta menar Hayles är bara början på en utveckling som ingen kan förutse eller stoppa. Hon utgår dock ifrån att den kommer att förändra vår syn på identitet och leda till en ny subjektivitet.

Det jag finner mest spännande i Hayles ansats är hennes diskussion om embodiment. När väl det mänskliga genomet är kartlagt kan en central aspekt av människan sägas vara förkroppsligad som information. Lite utmanande ställer Hayles frågan – vad säger att DNA-informationen måste bindas vid en mänsklig organism och var går egentligen gränsen för den mänskliga kroppen? Den blinde människa som erhåller viktig information om världen genom sin blindkäpp, är det alldeles uppenbart att den INTE hör till hans/hennes kropp? Hur ska man se på hörapparater och glasögon, är dessa en del av bärarens kropp? Vad som utifrån ett sådant perspektiv skiljer oss från maskiner med artificiell intelligens är graden av komplexitet och agentskap. Begreppet information är viktigt i sammanhanget. Vad är det? Diskussionen i boken pendlar mellan att ta fasta på meningen, betydelsen av informationen (tolkning och perspektiv), och information som antingen ett mönster eller ett resultat av slumpen. En annan central diskussion för Hayles kommer från kvantmekaniken där man visat att vissa av observationsresultaten är beroende av observatören (hon nämner också konstteorins tes att betydelsen finns i betraktarens öga). Var går då gränsen mellan människan och hennes omgivning? Boken diskuterar utifrån ovanstående utgångspunkter förutsättningarna för ett samhälle som består av både människor och intelligenta maskiner. Hon frågar sig vad det är som skiljer dem åt? Mitt intryck efter att ha läst boken är att det inte är uppenbart vari skillnaden ligger. Båda kan sägas vara uppbyggda av information. Människans DNA motsvaras i så fall av maskinens datorprogram.

Hayles har fått mig inse vikten av att vidga perspektivet. Om jag som etnolog enbart inriktar mig på att studera och intressera mig uteslutande för människor så må det vara hänt. Men det betyder inte att jag inte kan få intressanta och betydelsefulla kunskaper, som kan vidga min förståelse för människor, genom att studera vilken roll maskiner spelar i deras vardag.