söndag 9 januari 2011

Samtal, om linjer

Ett sätt att förstå världen och allt som finns i den är att se den som uppbyggd av linjer. Linjer som korsar varandra. Linjer som går på tvärs. Linjer som aldrig möter andra linjer. Och flyktlinjer, linjer som tar en oväntad väg och som leder flödet i en annan riktning. Linjerna finns överallt. Allt består av linjer. Precis allt! Det är utgångspunkten. Men det är inte ett vetenskapligt faktum som måste bevisas för att bli giltigt, det är ett tankeredskap. ”Låt oss se vad som händer om vi tänker linjer”, så skulle inledningen till ett samtal kunna formuleras. Inledningen till en diskussion om frågan ser ut så här: ”Är det sant, vad har du för belägg?!”
Diskussioner är alltid skeptiska, tar död på kreativiteten. De stänger och hindrar rörelse. Att diskutera är att utöva makt och leder inte till förståelse. Samtal däremot är prövande, ögonöppnande och leder framåt samt hjälper deltagarna att upptäcka det oväntade. Samtal är alltid ömsesidiga! Låter man bara processen ha sin gilla gång, i trygg förvissning om att ifall den leder fel så kommer den att självdö, så kommer förståelsen för helheten att öka. Om man samtalar vill säga.

Tänker man på världen som uppbyggd av linjer går det att hämta inspiration från Deleuze och Guattari. De skriver i A Thousand Plateaus, att deras förståelse av världen och av begreppet människa handlar om kartografi, om att följa linjerna som dras upp mellan aktörerna som befolkar världen, mänskliga såväl som icke-mänskliga. Linjerna betyder emellertid inget i sig, de snarare,

compose us, as they compose our map. They transform themselves and may even cross over into one another. Rhizome. It is certain that they have nothing to do with language; it is, on the contrary, language that must follow them, it is writing that must take sustenance from them, between its own lines. It is certain that they have nothing to do with a signifier, the determination of a subject by the signifier; instead, the signifier arises at the most rigidified level of one of the lines, and the subject is spawned at the lowest level. (Deleuze & Guattari 2003a:203).
Citatet kan säkert uppfattas som onödigt abstrakt och kanske till och med obegripligt. Den som vill diskutera frågan om männiksoblivandet brukar uppfatta D & G på det sättet. De få därmed omgående vatten på sin kvarn, och kan utan att ha förstått någonting lämna frågan. Synd! Men framförallt för dem själva.

Många ser på Deleuze på detta sätt. Men om det är fallet uppmanas läsaren att försöka angripa citatet på ett lite annorlunda sätt. Försök inte att hitta någon betydelse inne i texten, mellan raderna eller hos författaren, ta istället fasta på vad orden säger DIG. Oroa dig inte för om det finns en korrekt tolkning eller innebörd i citatet. Använd orden för att förstå världen och dig själv. Var aktiv.

Läs orden, inte som en definition av något, utan som ett försök att provocera läsaren att tänka själv. Våga lägga din betydelse i orden och ta fasta på det i citatet som talar till dig. Relatera din förståelse av orden till din vardag. Om raderna behandlas på det sättet behöver man inte bekymra sig över vad orden betyder egentligen. Då måste man istället koppla på sin fantasi och utifrån sina egna förutsättningar göra texten begriplig, och det är precis vad man måste göra, för det finns ingen absolut sann och riktig innebörd, bara olika sätt att använda tankarna. Det är vad jag vill uppmana läsaren till. Våga lita på er egen förståelse!

Vad händer då? Det skulle jag vilja samtala om, här.

3 kommentarer:

marie.c.bengtsson sa...

Jag läste Foucault på mitt sätt och för mig blev då texten vacker, inte svår! Jag tycker att jag läste med känslan. Deleuze har jag ju läst en del och jag tror egentligen inte att hans texter är svåra men jag har ännu inte helt kunnat göra dem till mina. Det tror jag beror på att jag anser mig lära med hela mig, alltså ej själsligt eller kroppsligt utan genom att var i världen med hela mig... när något blir oklart får jag en känsla av att jag inte får ihop det...känslan finns i hela kroppen och jag har förstått att jag ska lyssna på den. Det var därför bra att du tog upp "människoblivandet" för min känsla sa mig, när jag läste det, att det mycket väl kan vara den biten som är svår för mig. Jag har ju ändå fått mycket av mina kunskaper från psykologiska och pedagogiska teorier och befinner mig just nu mest i fenomenologin, t ex Max Van Manen och Buber...samtidigt som jag ser hur glad, kreativ, och nyfiken den vetenskap som du presenterar är. JAG är absolut inte beredd att lämna frågan så skulle du kunna utveckla stycket om människoblivandet? Tex.vad lägger du i det ordet och vad består kritiken i?

Eddy sa...

Det både kan och ska jag göra Marie,men dt blir i en kommande bloggpost. Det är en stor och viktig fråga, som jag funderat mycket på. Här finns mycket kvar att göra. Det kommer. Jag lovar!

För övrigt vill jag tacka för bra kommentarer och jag vill uppmuntra dig i ditt sökande. Har man hittat något som fungerar så bör man fortsätta med det. Kul att du hittat en läsart som öppnar upp Foucault. Han har allt för länge hållits stängd av allt för många kommentatorer. Våga lita på din läsning!

Samtalet fortsätter!

marie.c.bengtsson sa...

Bra, bra då ger jag mig till tåls. Tålamod är min följeslagare. Nu ska jag ägna mig åt några stora aktörer, bokstavligen och bildligt, i mitt sammanhang. Förmodligen "ses vi" imorgon igen, på bussen mellan.