Vad som behövs för att förstå det som händer är inte fler Islamologer, Mellanösternexperter eller vad det nu är som efterfrågas. Överallt ser vi dem, i TV soffor och på tidningssidor. Alla sprider sina bestämda åsikter, och det är ingen slump. Det är just i kraft av deras förmåga att uttrycka sig bestämt som de tillkallas och får uppmärksamhet.
Vad jag ser på TV och i tidningar just nu är med andra ord tydliga exempel på Deleuze beskrivning av den rådande epistemologi (se tidigare blogginlägg), som går ut på att kunskap är något universellt, något överallt lika. Behovet av experter är ett uttryck för antagandet att kunskap är något som finns i världen för människan, individerna, att upptäcka och exempel på övertygelsen om att vad som behövs för att lösa problem är sunt förnuft!
Jag har inga som helst problem att förstå längtan efter visshet, tro inget annat! Och jag förstår reaktionerna, men min uppgift som Kulturvetare är inte att underblåsa dessa tendenser. Tvärt om är det min uppgift att granska det som sker, kritiskt. Men inte vad som sker i Egypten, för det är en process som lever sitt eget liv. Det enda någon kan veta om händelserna i Egypten, är att ingen kan veta vad som ska hända! Min kritiskt granskande blick är därför riktad mot det som händer här. Framförallt är jag intresserad av experterna som just nu får breda ut sig och ta plats i det offentliga rummet. Vad är de ett tecken på, och vilka konsekvenser går att förknippa med dem?
Det är på många sätt frustrerande att tvingas iaktta skeendena just nu. Tonläget är allt annat än lugnt, och analyserna är långt ifrån kritiskt reflekterande. Och så är det alltid, i tider av kris! Eftertänksamma, kritiska analyser är tyvärr bara något man kostar på sig i tider av stabilitet. När vi verkligen behöver förutsättningslösa analyser är det just vad vi inte får. Det enda vi kan göra just nu är att sitta still och iaktta, för att skaffa oss överblick över helheten. Istället får vi experter (som i bästa fall ställs mot någon annan expert med avvikande åsikt) som låser fast våra intryck och tvingar på oss tolkningar. Paradoxalt, absolut. Men det är precis så som makt verkar. Experterna har emellertid ingen makt, det är publiken som ger dem makt.
När vi är som mest sårbara och mottagliga för makt, det är just då som vi frivilligt lägger våra liv i händerna på experter som endast (per definition) kan förmedla gissningar. Varför vill eller kan vi inte inse att det är så vi människor fungerar? Det är brännande aktuella frågor. Låt oss inte glömma det när livet återgår till sitt normala, lugnare flöde igen. Det är det enda jag som kulturvetare kan säga just nu, det är samtidigt den enda insikten vi behöver. Och jag återkommer i ämnet, här och på andra ställen.
Vad jag efterlyser och kommer att skriva mer om framöver är något som Gilles Deleuze och Felix Guattari beskriver i termer av Nomadologi. Det är ett tänkande som, till skillnad från ett absolut, universellt tänkande (rådande kunskapsregim och expertsamhälle):
[F]ortskrider på ett annat sätt. Det lierar sig inte med ett universellt tänkande subjekt, utan snarare med en enskild ras; och det grundas inte i en allomfattande totalitet, utan utbreds snarare i en horisontlös miljö som är ett slätt rum, stäppen, öknen eller havet. Här etableras en helt annan typ av samstämmighet mellan rasen definierad som ”stam” och det släta rummet definierat som ”miljö.” En stam i öknen i stället för ett universellt subjekt inom horisonten för ett allomfattande vara. (Citatet är hämtat från Skriftserien Kairos, nummer 4).Tänkande är överallt något som uppstår och förändras i ett slags oscillation mellan mänskliga hjärnor och kontexten där dessa finns och verkar, varken mer eller mindre. Deleuze och Guattari skriver att, ”allt tänkande är en tillblivelse, en dubbel tillblivelse, snarare än ett attribut till ett Subjekt och representationen av ett Helt.”
Det är insikter som bär på en ansenlig kraft och kritisk potential eftersom den analytiska horisonten därmed vidgas betydligt och alla behov av experter nyanseras. Nomadologi är en strategi för att bryta sig loss från uppfattningar som otillbörligt upprätthåller dikotomin mellan natur/kultur, subjekt/objekt, teori/praktik, och så vidare. Det är något sådant som krävs för att kunna bryta sig loss från det kollektiva beroendet av experter. Experter och vetenskapssamhället kommer vi alltid att behöva, det är inte det som kritiseras, men vad som behövs för att uppnå är något som saknas i dagens samhälle. En högre kollektiv förmåga till och intresse för, kritiskt tänkande.
Nomadologin erbjuder oundgängliga verktyg för att lära sig se kultur och kunskap, inte som något som finns och uteslutande är kopplat till individer utan snarare som ett resultat av kontextuell och processuell interaktion mellan (både mänskliga och icke-mänskliga) aktörer förbundna i nätverk. Vad som undersöks med nomadologiska tankeverktyg är sammansättningar, vilka ständigt befinner sig i öppna processer av ömsesidiga tillblivelser och där ingen del av helheten på förhand förutsätts äga mer agens än någon annan. Om fler kan lära sig att inse att detta är det enda vi kan veta, då skulle världen stå bättre rustad och lättare kunna hantera kriserna som alltid finns och uppstår, överallt.
Sammanfattning: Vi behöver inte fler experter, utan ett ökat kritiskt kollektivt medvetande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar