lördag 8 januari 2011

Ett nytt universitet är möjligt

Själva essensen av och med denna blogg är det som blir sagt mellan mig och mina kommentatorer, och att det aldrig går att sätta punkt för samtalet. Det finns inte ett bästa svar på någon fråga, ingen korrekt tolkning av ett uttalande eller en slutgiltig lösning på något problem. Det finns bara olika sätt att förhålla sig till världen i all sin mångfald och komplexitet. Och varje ståndpunkt är behäftad med sina konsekvenser. Det är detta jag dels vill visa exempel på, dels vill förhålla mig till och utveckla till något konstruktivt här.

Alla konversationer är i någon mån självbiografiska och det ser jag som dess styrka. Det går aldrig att skriva utifrån något annat perspektiv än det man själv utgår från. Därför skriver man alltid om sig själv, oavsett vad man skriver om. Det finns ingen objektivitet, bara olika perspektiv. Ingen utsida att studera kulturella fenomen utifrån, bara ett och samma sammanhang som man som iakttagare delar med alla andra.

Jag hoppas innerligt att mina läsare förstår att jag här inte har för avsikt att köra ner svåra begrepp i halsen på någon eller svänga mig med elitistiska referenser bara för att visa att jag kan. Referenserna som förekommer är som jag ser på saken litteraturtips. Ingen ska behöva känna sig tvingad att läsa dem för att förstå vad jag har att säga, men kan med fördel läsas av den som är intresserad och som vill lära sig mer.

Det är en sak som kännetecknar det gamla universitet, att man som forskare förväntas citera och hämta stöd från de ”rätta” referenserna, från gurusarna på området. Och det är en tendens som inte leder framåt, mot nya och mer långsiktigt hållbara framtider. Citeringar som enbart syftar till att hämta stöd från auktoriteter det leder inte till utveckling, det leder till stagnation. Därför är alla mina referenser at betrakta som litteraturtips, och därför kommer jag heller inte att definiera dem närmare. Fråga om ni undrar över något, eller kolla upp den själv och återkom med synpunkter om något fortfarande är oklart eller om ni inte håller med.

Den framtid jag vill utbilda till, eller kanske snarare vara medskapare av, tillsammans med mina studenter och läsare, det är en framtid som har insett det som Gregory Bateson (1995) insåg för länge sedan, nämligen att ande och natur utgör en nödvändig enhet. Den framtid han talar om där är en framtid där vetenskapen ”tänker” på samma sätt som naturen gör, genom trial-and –error. Bara då och bara så kan vi leva i harmoni med vår planet. Det är ju den enda plats i hela universum där vi människor kan leva. Och det är en bräcklig plats som måste behandlas med största respekt och ödmjukhet. Flyktlinjer är det som uppstår som ett resultat av slumpen, i mellanrummen. Och de får ett värde först när de testats och visat sig användbara, uteslutande i relation till dess förmåga att hjälpa.

Det är detta tärningskastandet som Deleuze beskriver, handlar om. Först när vi vågar vara tillräckligt prestigelösa för att kasta ur oss även mindre genomtänkta tankar, och först när vi inser att det är själva prövandet av tankarnas bärighet som ger dem dess värde, först då har ett nytt universitet vuxit fram. När det blivit modellen för kunskapande, då har vi skapat en långsiktigt hållbar kunskapsstrategi där risken för otillbörligt maktutövande har minimerats.

Universitetet, det gamla. Hela den struktur som vi som lärare verkar inom, på gott och ont, är med full fart på väg i en riktning som leder bort från den enhet som Bateson talar om. Den riktningen måste brytas. Och enda sättet att bryta riktningen är att peka på vart den leder i förlängningen. Vi måste sluta fokusera på nästa kvartal eller läsår. Sluta tänka på antalet citeringar och rankingplaceringar. Det är den viktigaste lärdomen jag vill att läsaren skall ta till sig härifrån. Att bryta den nuvarande riktningen, det är det viktiga. Jag varken kan, vill eller ska peka ut någon ny riktning.

Det jag vill peka på är vikten av att göra sig uppmärksam på det resultat som slumpen genererar, för det är därifrån som lösningen står att finna. Inte i huvudet på någon expert! Möjligen finns lösningen i mötet mellan en kompetent vetenskapsman, eller kvinna och dennes omgivning.

Möjligen. Eller?

2 kommentarer:

Malin sa...

Hej Eddie!

Jag läste MMA på den tiden då det fortfarande kallades så och slutade programet vt 09. Vi hade våra delade meningar och det fanns föreläsningar som var mer eller mindre givande (vilket det också ska vara kan tyckas!). Idag jobbar jag som Platschef på ett litet cafe inom espresso house kedjan och jag känner hur jag dagligen får utlopp och använding av allt det jag då lärde och läste. Något jag många gånger under utbildningens gång påpekade (då jag var yngst i gruppen) var vikten av att lära sig acceptera och se att man kan lära av allt och alla, jag tycker mig finna många spår av denna tanke även i dina texter och jag blir inspirerad och vill gärna läsa mer! Många gånger kan jag sakna studierna, och det ständiga lärandet och sökandet efter mera, nytt (eller gammalt) och jag försöker då påminna mig om just detta. Det finns alltid att lära även då man inte sitter i en sal och läser om foucoult och hans vänner )ovänner!

Lycka till med alla besked och skriv mer, så ska jag läsa och lära!

/ Malin Gustavsson

Eddy sa...

Tack Malin!

Att blogga känns som mitt forum. Det passar min rastlösa själ. Kul att höra att det gått bra för dig, och att du känner att du haft nytta av utbildningen! Nätet är bra på det sättet, man kan läsa och lära när man vill. Och du är hjärtligt välkommen att invända och vara kritisk, även här. Det är så tankar slipas och kunskap utvecklas!

Allt gott!