Att betrakta sig själv som man eller kvinna är kanske den mest fundamentala aspekten av en människas identitet, beroende på att samhället och kulturen ser ut som de gör. Om man utgår från egna erfarenheter, om man går till sig själv och känner efter i magen, är det som om detta vore den självklaraste sak i världen. De allra flesta känner sig som män och som kvinnor, och det är absolut inget konstigt med det. Men i vår vardag möts vi dagligen och stundligen, överallt av olika exempel på och bilder av hur män och kvinnor ska vara. Detta faktum påverkar oss givetvis eftersom bilderna sätter gränser för fantasin och uppfinningsförmågan när det gäller att iscensätta uttryck för identitet. Vidare begränsningar emmanerar från det faktum att det bara finns två alternativ att leva som människa på, antingen som man eller som kvinna. Och ve den som vågar försöka blanda element från det ena eller andra. Det finns en lång rad exempel på repressalier som tar sig olika uttryck, men vars syfte är att disciplinera.
En viktig utgångspunkt inom kulturvetenskapen är att identiteter framförallt är en konsekvens av vår uppfostran, uppväxt, språkliga hemvist och kulturella orientering. Kort sagt hela det sammanhang som man lever i och genom sina handlingar är med om att uppbära, tillsammans med alla andra. Man behöver heller inte tänka speciellt djupt för att inse att redan innan man föds har man kategoriserats. Och sedan har man att leva med och i dessa kategorier under minst 15 år innan man rent teoretiskt har (via bland annat språket) tillägnat sig förmågan att fundera kritiskt värderande kring de förhållanden som gjort en till den man anser sig vara. Då vore det konstigt om man inte kände sig som man eller kvinna. Men måste det vara så, och i så fall varför? Och framförallt, varför är det ena könet i de flesta sammanhang värt mer än det andra? Det är frågor som alldeles för sällan ställs.
Någon kanske invänder och hävdar att den biologiska vetenskapen har presenterat en rad bevis för att det faktiskt finns skillnader mellan män och kvinnor, framförallt gällande hjärnfunktion och graden av muskelmassa. Ett annat argument som brukar dyka upp är att man brukar kunna finna skillnader mellan könen i form av rumsuppfattning, aggression, dominans, sexuell drift och logisk förmåga. Så ser det ut, det är svårt att förneka. Och som kulturvetare har man inga som helst problem att erkänna detta. Kulturvetenskap är ingen konkurrent till biologin och naturvetenskapen. Det är dock ett viktigt komplement, eller snarare ett nödvändigt sådant. De senaste rönen inom neurobiologi och likande vetenskaper är att människan till 100 % är ett resultat av biologi, men samtidigt är hon dessutom till 100 % ett resultat av det sammanhang hon blir människa inom, av kultur. Ytterligare ett exempel på att svaret finns på fler än ett ställe, men färre än många. Människa blir man i samspelet mellan kultur och natur.
Hur vår gemensamma framtid kommer att se ut, det bestämmer vi i hög grad själva, kollektivt. Framtiden är som sagt alltid resultatet av en lång rad aktiva handlingar från och av alla människor som lever i kulturen/samhället.
Därför tillhandahåller kulturvetenskapen inga fasta kunskaper, bara olika verktyg att läsa och utvärdera samhället med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar