onsdag 5 januari 2011

Till samtalets lov

Vad jag vill göra här är att samtala (med mig själv, men framförallt med eventuella läsare), i ordets bästa bemärkelse. Enligt Gilles Deleuze bör man samtala mycket mer än vad man gör idag, istället för att diskutera. Det finns en fundamental skillnad mellan dessa ord. Diskussion syftar till att komma fram till något bestämt! Därför utvecklas diskussioner till arenor för maktutövning, även om det inte är parternas mening. Det ligger så att säga inbyggt i diskussionens karaktär att underblåsa tendenser till makt, just eftersom målet är att nå ett avslut. Samtal eller konversationer däremot är per definition förutsättningslösa, och i ett samtal finns en naturlig och självklar plats även för tystnad, mellanrum och eftertanke, vilket inte sällan är vad som krävs för att nya idéer ska uppstå. Det är i tystaden, i mellanrummen som flyktlinjerna uppstår. Samtal är helt enkelt en lämplig plattform för processuella och förutsättningslöst utformade, gemensamma handlingsstrategier. Denna blogg är alltså en plats för samtal!


Hela den struktur man som lärare och akademisk forskare tvingas verka i utgår emellertid från en rigid trädstruktur där diskuterandet är upphöjt till det högsta goda. Att bryta sig loss från detta kommer inte att vara enkelt, och det är därför jag behöver denna plattform eller intellektuella fristad. Fast vem har å andra sidan sagt att det är vår uppgift att föra fram enkla lösningar? Jag får ofta höra att det jag vill och de tankar jag för fram är svåra, om inte omöjliga att genomföra. Och det får jag höra även av sådana som sympatiserar med mig. Det som gör mig så frustrerad är att den kritiken förs fram med sådan självklarhet. Förstår inte?! Inom andra delar av vetenskapen ser man inte svårigheter som problem, utan som utmaningar. Vi hade aldrig kunnat placera en människa på månen om vi hade haft den inställningen till rymdteknologi. Varför är det så inom humaniora?

För att lyckas få till ett bra samtalsklimat behövs regler, och då skulle man kunna resa invändningen att regler är vad som ger upphov till rigida och maktimpregnerade trädstrukturer, vilket är viktigt att ha i åtanke. Men som jag ser det är det inte reglerna i sig som är problemet. Det går att skapa en transparent struktur byggd på regler som är öppen. Det går att skapa strukturer som så att säga är självlärande. Och det är något sådant jag med tiden och tillsammans med intresserade läsare vill vara med och utveckla här. Det finns massor av texter och tänkare att hämta inspiration från i det arbetet. Som dessutom har lyckats inom det klassiska universitetet. Tänker närmast på en sådan som Stuart Kauffman och hans bok, At home in the universe. The search for the laws of Self-Organisation and Complexity. Det är ett slags framskrivning av regler, men inte ”rot-regler” utan ”rhizom-regler”. Och vi har ju också Nobelpristagaren Ilya Prigogine och även Isabelle Stengers som skrivit boken Order out of chaos som handlar om liknande saker. Vad som behövs är ett slags struktur, designad för att generera nya tankar och idéer. Den tänker jag mig ska kunna växa fram här, mellan mig och eventuella läsare. Och till denna behövs sedan en förmåga till självständig, kritisk utvärdering. Vad jag saknar inom akademin idag är självständighet och kritiskt tänkande.

Inom dagens universitetsväsende är man fullkomligt fixerad vid ranking, citeringar, och peer-rewiewing. Detta leder till att uppmärksamheten riktas bort från lärandeprocessen, till slutresultatet. Är det citeringar man vill ha, ja då kommer man att få det! Och är det en bra placering på den senaste rankingen som är det viktiga, ja då går det att fixa. Men vad får vi för högskola då? Låser vi oss inte fast ännu mer i en rigid trädstruktur? Och kommer vi då i framtiden att kunna stå rustade inför hot som vi ännu inte har kunnat definiera? Läste i somras boken The black Swan av Nassim Nicholas Taleb, som hjälpte mig att få upp ögonen för vilken roll slumpen spelar i vår vardag, överallt. Och han fick mig att inse att vi hela tiden oroar oss för fel saker. Vi är oroade för att det som har hänt skall hända igen, vilket det ytterst sällan gör. Det är alltid det oväntat, oväntade som inträffar och det är för detta vi måste förbereda oss.

Jag är övertygad om att vad som behövs är att vi överger tanken om att det är kunskap vi sysslar med inom akademin. Det nya universitetet handlar för mig istället om att producera vishet. Och för det ändamålet är samtal eller konversation, utifrån de kunskaper vi har idag (med kunskap menar jag sådant som det råder konsensus om inom vetenskapen), den enda struktur som krävs.

Låt samtalet börja!

4 kommentarer:

Ulf Andersson sa...

Håller helt klart med! Har själv en liten tes om att dialektiken är förkastlig, just eftersom den ofta leder till skyttegravskrig. Tes+Antites är inte = Syntes. Snarare Tes+Antites = slagsmål

Eddy sa...

Bara att hålla med Ulf, och kul att se dig här! Lite för mycket prestige inom akademin för att det skall kunna gå att samtala, i ordets bästa bemärkelse. Tur att det finns andra forum!

marie.c.bengtsson sa...

Jag kommer gärna hit och samtalar ibland, förmodligen några dagar efter det att du har gjort ditt inlägg och du redan är vidare i nästa tanke, kanske gör det inte så mycket att du får ta ett steg tillbaka i samtalet. Kanske är det bara bra för samtalet annars får jag be om lite överseende från dig och andra som deltar i samtalet. Mina förhoppningar är förstås att jag ska kunna öka på takten så småningom men eftersom det nu var en tid sedan jag skrev tar det en stund att samla mig, samla mig till att få ner mina tankar i skrift och framför allt att samla mig till att bli till i detta sammanhang. Jag är inte rädd specifikt för att bli till i detta sammanhang utan mest för att bli till utanför de strukturer som så tryggt omger mig i min vardag. Ibland tvingar jag mig att lämna strukturerna fastän det är en stor utmaning som ibland blir ångestfylld. Jag tror nämligen att det är viktigt att utmana strukturerna men för att jag ska kunna göra det behöver jag känna tillit och hopp. Ditt inlägg om samtalets lov, som jag gärna instämmer i, väckte åter igen mina tankar och gav mig hopp och tillit. Min väg till samtalets lov inom akademiska sammanhang har varit vindlande och lång. Det fanns en tid då jag nästan hade övertygats om diskussionen och argumentationens storhet, och min och samtalets litenhet, men som tur var fanns det personer i det akademiska sammanhanget som hellre samtalade än diskuterade. De tog ett tag att finna men de fanns där och gav hopp och tillit. Numera kan jag för det mesta känna vilka som vill samtala, det är nämligen ytterst energikrävande att samtala med någon som vill diskutera, ibland måste jag så klart göra det men många gånger kan jag välja de sammanhang där samtal förs. På så sätt får jag kraft att även finnas i de sammanhang där diskussionen och hierarkierna dyrkas. Genom att samtalet fortsätter, på din blogg och i andra sammanhang hoppas jag på att fler och fler kan börja samtala, för precis som du, så tror jag att det är nödvändigt. I en buss mellan västkusten och Smålands mörka skogar började jag skriva på detta samtal, för det finns alltid tillfällen att fånga; i en blogg, i ett gratis busskort som man vinner i en utlottning eller, för all del, i en tappad bilnyckel. Det är inte trolleri eller magi, det är bara så som livet är. Med en uppsats på avancerad nivå som ska bli klar tillbringar jag gärna en stund här på din samtalsblogg, där samtalet finns vill jag gärna uppehålla mig och bli till så; Fortsätt rocka här!

Eddy sa...

Tack Marie, och välkommen in i samtalet, vid den tidpunkt som passar dig! Nätet är ju bra på det sättet att man kan ta tag i det man vill när det passar en själv.

Du känner uppenbarligen som jag, att det behövs platser för andra typer av utbyte av tankar än vad akademin vanligvis tillåter, och vi är ju inte ensamma om att känna så. Tillsammans kanvi förändra detta, om vi bara blir tillräckligt många.

Kul att du väljer att se möjligheter där andra hade sett problem. Det är ju lite det som Flyktlinjer handlar om, dels att ta vara på tillfällen, dels att lära sig hitta tillfällen även på oväntade ställen.

Samtalet fortsätter!