Vetenskapen ger oss verktyg, inte sanningar!

Ingen aktör som sätts i förbindelse med andra aktörer förblir opåverkad. Alla möten/förbindelser mellan aktörer (och här menar jag verkligen alla aktörer, det vill säga alla sammanhållna enheter som finns i världen, materiella såväl som immateriella, som kan göra skillnad) kan därför betraktas som ett slags event som gör något med kontrahenterna. På detta sätt blir världen till, kontinuerligt. I och genom möten mellan aktörer, och dessa möten påverkar aktörerna i en ständigt pågående process av ömsesidigt blivande.

Detta är skältet till att inte finns någon som helst väg tillbaka, bara vägar framåt. Och förutsättningarna för tillvaron skapas härigenom hela tiden, i och genom sammanhanget som föreligger, och som i sin tur blir till i och genom aktörernas interaktion.

Den som säger sig veta något bestämt rörande framtiden far med osanning. Ingen kan veta! Det enda man kan veta är att framtiden skapas, i och genom nätverk där olika aktörer kämpar om makt och inflytande med andra aktörer. Ingen och inget är därför någonsin sig ”likt”, allt förändras hela tiden. Deleuze & Guattari (2003b:156) använder tankarna kring event för att beskriva resultatet, eller kanske snarare utfallet, av världens tillblivelse. De gör det för att fokusera må mötet, mellan fler än en men färre än många, och att det är mellanrummet mellan aktörerna som det viktiga händer, aldrig hos något som är isolerat!

Eventet är då inte det tillstånd som föreligger utan istället det som aktualiserats i och genom föreliggande tillstånd. Utfallet som går att iaktta empiriskt, detta är viktigt om man vill förstå Deleuze, är alltid bara en eller ett av en hel massa (om än begränsade) möjliga alternativa tillblivelser. Slumpen, igen! Varje aktuellt utfall eliminerar en hel massa alternativa utfall som lika gärna hade kunnat realiseras. Världen framskriver inte linjärt och den går följaktligen heller inte att förutse, på lägre sikt, med någon som helst precision.


Om man vill förstå kultur på ett adekvat sätt behöver man således göra sig öppen för detta världens faktum, och införliva tanken i analysen. Världen ständigt blir till i och genom möten där intryck, impulser och olikheter ömsesidigt påverkar aktörerna som ingår i det aktuella nätverket. Event är ett tankeverktyg som kan användas för att uppmärksamma hur något immateriellt, något som uppstår mellan aktörer, kan ge upphov till agens.

Även begreppen som konstrueras av forskare kan sägas vara ett slags event. Att sätta begrepp i samband med iakttagbara fenomen kan också resultera i förändrande möten, om arbetet läses av någon vill säga. Alla aktörer möter ständigt andra aktörer, och ingen eller inget förblir sig någonsin likt. Allt förändras ständigt, blir till, överallt, alltid.

Vetenskapen blir då inte längre den instans som bestämmer hur kontexten ska tänka, hur mycket enskilda vetenskapare än önskar att så vore fallet. Möjligen kan vetenskapen tilldelas rollen som verktygsmakare, men bara om man inser att vad man tillhandahåller är instrument för tänkande och inte sanningar.

Med detta sagt vill jag avsluta med att peka på en sådan arena där möten mellan aktörer kommer till stånd. En plats som kontinuerligt ger upphov till ömsesidigt förändrande event; biografen. Här sätts mänskliga aktörer dagligen i samband med populärkulturella framställningar av (och här får läsaren fylla i vad som passar) och ingen av aktörerna går oförändrad från mötet.

Vetenskaplig kunskap bör betraktas som (mer eller mindre, och till olika sätt, användbara) verktyg, aldrig sanning! Bara så kan vi frigöra oss från makten som vetenskapen utöver över vårt tänkande.

Våga. Vinn!