Lyssnade igår på Fredrik Hären som höll en föreläsning om kreativitet på Högskolan Väst. Oerhört inspirerande föreläsning, av en mycket skicklig talare. Hans förmåga att få människor att tänka till och att hans sätt att förmedla budskapet att det inte är svårt att vara kreativ imponerar. Hela gårdagen bars jag fram av Härens smittande entusiasm.
Men idag när jag vaknar. Nu när tankarna har fått sjunka in är jag inte lika säker på vad jag tycker om föreläsningen, egentligen. Vad blir konsekvensen om alla tar Hären på orden? Vad händer om det kreativa tänkandet sprider sig, om han får det genomslag han uppenbarligen har potentialen att få. Med tanke på de försäljningssiffror vi fick oss till livs igår är detta en människa som verkligen når ut med sina tankar. Lägg därtill en fulltecknad almanacka och vi har en opinionsbildare av rang. Detta kräver reflektion och kritisk granskning.
Härens budskap i sig är det inget fel på, inte alls. Det är inte där skon klämmer, det får ingen tro. Tvärt om ligger det väldigt mycket i det Hären säger, och om fler kan bli lite mer kreativa, ja då är jag säker på att världen skulle bli bättre. Men relatera hans budskap till den högervind som blåser just nu, och plötsligt är det inte lika lätt att vara oreserverat positiv. Tänk om makthavarna tar Härens bild och gör den till sin. Tänk om det reses krav på att alla ska bli ekonomiska entreprenörer, att tanken på att det är upp till en själv att lyckas, det är ju så enkelt. Då är steget inte långt till övertygelsen att den som inte lyckas, den får skylla sig själv. Sådan tendenser finns redan, vilket bland annat Zygmunt Bauman och Richard Sennet skriver om. Jag vet att det inte är detta Hären önskar, men vad som händer med idéer när de väl lämnat upphovsmannen eller upphovskvinnan, det styr inte han eller hon över.
En anledning till min entusiasm igår var att jag inte kunde låta bli att tänka på den vetenskapliga världen, på hur stelbent den är. Hären fick mig att inse att man inom vetenskapen, liksom inom bilindustrin, har extremt svårt att tänka nytt. Gång på gång finner jag exempel i min vardag på potentiellt goda idéer som stoppas i sin linda, just för att de är nya och oprövade. Grundforskning blir svårare och svårare att ägna sig åt för varje år som går. Och de riktigt stora projektmedlen går i regel till etablerade forskare och deras bokstavstrogna adepter.
Den stora nyheten idag inom vetenskapen är inte när banbrytande resultat presenteras, det är när någon lyckats landa en stor summa pengar. Det är med andra ord framgångsrika ansökningar och betydelsefulla utnämningar som ger ära och berömmelse. Banbrytande forskningsresultat får sällan lika mycket uppmärksamhet som stora projektmedelsuttdelningar, i alla fall inom humaniora. Resultaten förutsätts följa automatiskt av utlysningarna, men det är långt ifrån säkert att dessa saker hänger ihop. Det är när man landar projektet det utlyses presskonferenser, det är då det bjuds på tårta. När/om forskningsrapporten kommer, efter att forskningsprojektet avslutats då slås det sällan på några trummor. Tyvärr!
Denna trend växer sig starkare. För att få pengar måste man idag, i princip, redan innan forskningen har utförts, ha klart för sig vad man ska komma fram till. Och det hjälper om man redan är en framgångsrik forskare, eller om man tillhör ett forskarteam som redan tidigare har landat stora forskningsmedel. Forskning och utbildning riskerar, om denna utveckling får fortsätta, att bli en instans för konsolidering av gammal kunskap och legitimering av garanterat rättänkande adepter som kan föra arvet vidare. Konsekvensen blir också att genikulter odlas, fast alla vet att inga idéer är unika och uppstår i en isolerad människas huvud. Hären bekräftade den bilden genom att berätta om glödlampan som många tror uppfanns av Thomas Alva Edison, men han var bara den som uppvisade den första fungerande glödlampan i världen. Han förfinade alltså andras tankar, och så ser det ut överallt. Kunskap är ett kollektivt projekt, en konstant process!
Forskning skall vara förutsättningslöst, innovativ och den skall generera ny kunskap. Det är idealbilden i alla fall. Här har vi alltså mycket att lära av den gode Hären, för den som försöker leva efter detta ideal inom vetenskapen idag har det svårt. Inte för att det finns illvillighet eller för att dem som granskar ansökningar är inkompetenta, vore det så skulle problemet enkelt kunna lösas. Nej, frågan är mycket mer komplicerad än så. Och det är också här som problemen med Härens budskap blir tydliga. Hans tro på att kreativitet löser alla samhällsproblem utgår från ett fundamentalt tankefel. För att illustrera detta tar jag hjälp av ett begreppspar som jag lånar från Gilles Deleuze & Felix Guattari: Territorialisering och Deterritorialisering.
Deleuze och Guattari utgår från att världen blir till i och genom icke-linjära processer av tillblivelse, och detta blivande drivs av två kontraherande krafter som finns överallt i världen. Sammanhållande och upplösande, eller territorialisering och deterritorialisering. Ingenstans i universum existerar det total stillhet, total sammanhållning finns inte. Den absoluta nollpunkten, den teoretiska punkt där entropin når sitt minimum, den finns inte. Likafullt är det en tendens i universum. Total stillhet eller sammanhållning (vilket svarta hål är ett exempel på) blir därför den ena ytterligheten på ett kontinuum där den andra är total upplösning, eller maximal entropi.
Kulturellt samhälleliga exempel på territorialisering och deterritorialisering, och på att det är två ytterlighetspositioner inom ett kontinuum, finns också. Inom världspolitiken kan man lägga märke till att Nordkorea och USA präglas av två diametralt motsatta tendenser. I Nordkorea är makten personifierad i en enda (död) ledare, och i USA säger man sig i alla fall värna individens frihet. Och i alla fall idag i världen, inom politiken, är det krafter av upplösning som dominerar. Men om vi tittar på ekonomi och inom företagsvärlden är det tvärt om teooritorialiserande krafter som dominerar. Företagsuppköp, multinationella konglomerat och världsbankens hegemoni är den rådande tendensen.
Makten har en förmåga att förmera sig, att öka i varje led. Och överallt finns exempel på territorialisering. Mannen är norm för mänskligheten, och vithet är norm för manlighet (tillsammans med medelklass och heterosexualitet). Mycket kan sägas om detta, men vad jag vill peka på med hjälp av Deleuze och Guattari, är att krafter av territorialisering idag i världen är starkare än krafterna av deterritorialisering. Världens inneboende vilja till makt som Nietzsche talade om, finns och verkar i såväl samhället som kulturen och följaktligen även inom vetenskapen. De sammanhållande krafterna är mer inflytelserika än de upplösande.
Här kan det vara intressant och ögonöppnande att lyssna på en sådan som Fredrik Hären. Han sjunger kreativitetens och nytänkandets lov. Han hyllar individer som går mot strömmen och pekar på möjligheterna som finns för kreativt tänkande, hur lätt det är, just eftersom världen präglas av territorialiserande krafter. Detta gjorde även Deleuze och Guattari. Deras drivkraft var att de ville så att säga vaccinera världens befolkning mot fascistiskt, territorialiserande tendenser efter det andra världskriget. Därför hyllade de och underblåste deterritorialiserande krafter, överallt. Motivet för detta var att krafter av territorialisering, strävan efter makt, de är så mycket starkare och mer genomgripande. Makten har en förmåga att förmera sig och leva vidare utan att någon behöver hjälpa den på traven. Därför behövs tendenser till deterritorialisering promotas.
Det som skiljer Hären från Deleuze och Guattari är emellertid att de franska filosoferna har tänkt ett steg längre. De har insett att båda ytterligheterna är lika illa, en värld präglad total anarki fungerar inte. Vad som behövs är balans mellan teritorialiserande/sammanhållande krafter (läs regler och ett visst mått av kontinuitet och överblickbarhet) och deterritorialiserande/upplösande krafter (läs här förmåga till nytänkande och flexibilitet). Bara så kan ett långsiktigt hållbart samhälle skapas.
Om alla tar till sig Härens budskap och blir kreativa, tänker nytt och bryter mot alla traditioner och konventioner. Om tillräckligt många gör samma sak, oavsett om det handlar om att följa eller bryta regler, då får vi problem.
Vad jag vill peka på, och det som är min kritik till Härens föreläsning, det är att tron på att det skulle finnas en (och en enda) lösning på ett problem, den är farlig. Ett långsiktigt hållbart samhälle där så många som möjligt kan nå sin fulla potential, det kan bara skapas genom att man inser att världen, samhällen och kultur alltid skapas, blir till, inom ramen för krafter av upplösning och sammanhållning. Kultur och kunskap uppstår i mellanrum mellan aktörer och är alltid resultatet av samspel mellan fler än en, men färre än många.
Vad behöver vi då? Hur kan man sammanfatta ovanstående tankar? Vad lärde jag mig av Härens föreläsning? Jo, jag lärde mig följande: Inom vetenskapen behövs det mer kreativitet, men den måste balanseras och det är inte lösningen på alla problem. Alla kan inte vara kreativa, vill inte vara kreativa. Därför bör man inte håna regelföljarna och de som håller fast vid gamla idéer och läsningar. De är lika viktiga som de kreativa. Båda ”grupperna” behöver varandra, men ingen får tilldelas tolkningsföreträde. Hur uppnår vi detta tillstånd? Mitt svar på den frågan är: genom att odla och sprida förmågan till kritiskt tänkande.
Det är kärnan i ämnet Kulturvetenskap! Genom att granska konsekvenserna av alla försanthållanden, genom att ständigt utvärdera rådande förhållande och genom att alltid förhålla sig skeptisk till alla som säger sig sitta inne med svaret på vilken fråga det än gäller, bara så uppnår vi långsiktig hållbarhet.
Vad blir konsekvensen av detta? Vilka problem finns med strävan efter kritiskt tänkande? Kom igen nu käre läsare. Detta är inte platsen att slå sig till ro. Flyktlinjer är en plats för kritiska samtal!
6 kommentarer:
Hej Eddy!
Efter ha läst din text fick det mig att fundera på vissa av de saker du tar upp. Jag kan dock inget av de män du refererar till, fast det innebär ju inte att jag inte kan ha en åsikt. Dock är det svårt att förstå vissa saker jag försöker förklara. Likväl måste jag göra ett försök, då detta är intressant och högst nödvändigt att samtala om.
Jag har i för sig inte varit och sett föreläsningen med Hären. Dock har jag hört och sett honom på Youtube. Jag skrev igår följande -
Dock måste jag erkänna jag förstår inte, det här bygger på samma idéer, samma normer och värderingar som tidigare, fast i större skala. Och det går ju ut på vem som kan springa fortast i filen, utan att se och välja andra filer. För enligt mig så leder den här kapplöpningen bara till undergång. Visst är det det som delar av mänskligheten ska sträva emot och försöka få med, så många som möjligt på tåget, blir väl detta en bra väg och lösning. Däremot om vi vill ha ett samhälle och en värld som blir hållbar och uppbyggd på andra värden, än ett enda. Då måste sådana som Hären och många med han, börja tänka om. Istället prata om vidden av fler värdedimensioner och där många röster kan bli hörda. Dessutom att bygga idéer på ett annat sätt, än pyramidtänkande. Jag menar det finns väl andra geometriska former och de kan ju vara värda att pröva, eller?
Jag kanske skulle kunna förtydliga det jag skrev.
Vad jag menade med att alla ska springa in samma fil, var att det här är inget nytänkande. det bara en annan sida av samma mynt som ska få hjulen att gå ännu fortare. Vilket jag anser vara en fara för hela mänskligheten. Då det bara går åt ett håll och får makten med så många människor som möjligt är detta snart ett faktum. Ja då växer makten och det sker genom olika aktörer som konsumenter, maskiner, multinationella företag och vinster mm. Allt detta leder till ett självorganiserat system. därför är bara Hären en produkt av ett kollektivt systemet och som har anpassat sig efter det, men egentligen inte ifrågasatt det.
Därför är det av störta vikt att du fortsätter ditt arbete med att utbilda ifrågasättande personer, för att nå och synliggöra andra vägar och värden. För om det inte görs tror jag att ifrågasättande kommer upplevas som ett hot och måste därför avskiljas från de likatänkande och de likahandlande som uppstår i varje bubbla.
Därför anser jag att andra värden och röster måste bli hörda och på så sätt ändra det kollektiva medvetandet och att makten förmerar sig. och där det inte bygger på värden av pyramidtänkande utan kanske av cirklar. Där alla blir viktiga och där det finns utrymme till att dra sig tillbaka för vara sjuk, ha ett funktionshinder och inte behärska språket till 100% ( där tolerans får existera)
Därför menar jag att om fler skulle få vara med och bidra och vara verksamma på sina premisser. Skulle vi människor skapa fler värdedimensioner och medvetandegöra varandra om våra världsbilder. För det är bara genom allt sammantaget vi kan förstå oss själva. Och det är genom det sammantagna vi blivit oss själva. Därför kan det aldrig vara upp till enbart individen, utan man måste se till de villkor som de kollektiva handlandet skapat för individen.
Om man tänker så, kan väl inget bygga på pyramider, utan enbart cirklar eller klot som exempelvis jordklotet där allt det sammantagna existerar. Dock existerar ju även jord på grund av att allt annat existerar, vilket gör allt oändligt utan varken en början eller ett slut.
PS! Ska bli kul att följa den här bloggen framöver.
Tack Johan! Vi vill och drar åt samma håll, och jag tor som du att samhället behöver mer av kritiskt tänkade och ett mycket tydligare fokus än idag på KONSEKVENSER, utfallet av allt det vi håller för sant och det vi faktiskt gör. Idag lyssnar man mycket mer på VEM som talar, istället för VAD som sägs. Och det är ett jätteproblem. Därför behövs en ökad grad av kritiskt tänkande!
Samtalet går vidare, måste gå vidare!
Ja, men Hej, jag tittar in kommenterar spontant utan alltför mycket prövande av tankarna. För det jag tänker om det kritiska tänkandet är så klart mycket; om alla tänker kritiskt likadant så borde det bli ett problem, men den problematiken har du och Johan tagit upp. För min del har jag en nylig upplevelse av Kallocain av Karin Boye som jag kan relatera till, även erfarande inom akademin och "näringslivet" som överensstämmer med de reflektioner du bloggar om. Det som jag börjar fundera på utifrån detta är att det kritiska tänkandet tar tid, att det bromsar upp skeende och att allt händer väldigt snabbt idag. Att förhålla sig kritisk långsamt och med mycket text eller i långa samtal är inget som är högprioriterat idag. Så klart ännu viktigare att Flyktlinjer finns så att samtalet och det kritiska tänkandet kan äga rum närhelst någon vill och har tid, det är ett sätt att öka mångfalden i det kritiska tänkandet och i samtalet, eller hur? Det kritiska tänkandet är annars väldigt starkt relaterat till det fysiska rummet, såsom universitet och högskolor. Det var spännande att du tog upp fokuset på konsekvenser och någonstans också anarkin...det kan mycket väl vara det som behövs för att hjälpa tanken beträffande det här med ansvaret och att inte avkräva ansvar...
Det är ju så jag tänker Marie! Och uthållighet är A och O, liksom sjungandet av Långsamhetens lov. De må så vara att det går snabbt idag, men då har vi alla ett ansvar för att i alla fall försöka sakta ner hastigheten. Allt måste ju inte gå snabbt, alltid! Ser vi att det finns problem med hastighet inom ett specifikt område, ja då kan vi ju införa fysiska hinder just där, för att sakta ner flödet och för att tvinga fram tid för reflektion. Här ser jag som bekant Systembolaget som ett slahs idealmodell, för det är ett sådant hinder i en annars snabb konsumtionskultur. Och den tanken går att överföra även till andra områden, det är jag övertygad om!
Det är nånting med hans sätt att lyfta fram värdet av det unika och kreativa samtidigt som han självtillräckligt berättar om just sitt sätt att göra, som jag tycker gör det svårt att inspireras. Irriteras är lättare. Men min största kritik är att han fokuserar så på att tänka ut nya SAKER, att det materiella tog en så stor plats i hans föreläsning. Det är inte hållbart.
/Annika
Håller med Annika! Jag blev förförd av hans talarkonst när jag hörde honom första gången, och jag tror att hans sommarprogram fortfarande håller och är tänkvärt. Men ju mer jag tänker på hans framförande i onsdags, ju mer irriteras jag över hans självgodhet. Och som du säger, han fokuserar för mycket på ting som kan säljas på marknaden. Synd på en sådan talang, att han använder den på det sätt han gör. Det leder verkligen inte till långsiktig hållbarhet!
Skicka en kommentar