Frågan om hur man ska förstå begreppet människa är en viktig vattendelare inom vetenskapen, och hur man förhåller sig till ämnet står i direkt korrelation med vilka åtgärder som förefaller lämpliga. Därför har det med hållbarhet att göra. Tankar kring och föreställningar om saker och ting utövar som bekant ett massivt inflytande över verkligheten (liksom teknologier och materialitet). Därför får man inte slarva bort frågan om hur man kan eller bör definiera begreppet människa.
Det är av omsorg om människor som jag utövar kulturvetenskap, och det är för människor i samverkan som mitt arbete med att utforma tankeverktyg bedrivs. Uttalanden om att människor ”bara” är en aktör bland andra handlar absolut inte om att sprida känslor av maktlöshet, utan om att öka förståelsen för vilka förutsättningar man har att förhålla sig till i arbetet med att skapa en bra värld för sig och alla andra.
För att blir framgånsrik i det arbetet och för att uppnå långsiktighet krävs ödmjukhet. Därför vill jag rekommendera Donna Haraways (2008:3) senaste bok, When species meet. Hon skriver där bland annat att hon älskar det faktum att endast cirka tio procent av människokroppens cellmassa utgörs av mänskligt DNA, vilket är ett sätt att skaffa sig perspektiv på sitt personliga varande. Det är dessutom ingen social konstruktion utan ett behårt naturvetenskapligt faktum!
Ett annat och betydligt mer abstrakt exempel är Deleuzes och Guattaris (2003:208–309) passage, i A Thousand Platause, ”Becoming-Intense, Becoming-Animal, Becoming-Imperceptible …” Den är fylld av olika tankestrategier som kan användas för att uppnå ett lite mer ödmjukt förhållningssätt till innebörden i begreppet människa. Artikeln går ut på att sprida insikten om att kontexter inom vilka allt och alla lever och verkar ständigt blir till i ett spel mellan sammanhållande och upplösande krafter, mellan tendenser till territorialisering och deterritorialisering.
Deleuze och Guattaris nomadologiska projekt handlar här liksom i sin helhet om att leta efter och (oftast, men långt ifrån alltid) bejaka upplösande strategier eftersom dessa utgör nödvändiga motvikter till de sammanhållande krafter som på något outgrundligt sätt överallt underblåses av det underliggande begär som D&G menar finns utspritt i världen och som får som konsekvens att sammanhållande överordnas upplösande. Detta ser vi i förtagsvärlden såväl som på molekyl och galaxnivå, för att visa att det är en universell tendens. Den verkar även på en kulturellt immateriell nivå. Manlighet till exempel utgör ett slags norm för mänsklighet, och med D&Gs terminologi kan detta förstås som ett resultat av sammanhållande krafter, en vilja till makt för att tala med Nietzsche.
En teknik för att bryta sig loss från detta maktfält, ett sätt att verka för upplösandet av den territorialisering som normen om manlighet i samhället utgör, kan handla om att sträva efter att bejaka ett ”kvinnotillblivande” (becoming-woman). Detta får absolut inte uppfattas som en idealisering av kvinnan, det är D&G noga med att påpeka, att sträva efter kvinnoblivande handlar uteslutande om att motarbeta krafterna som verkar för bevarandet av den manliga normen, att promota upplösande krafter (utan att idealisera fragmentering). Och kvinnotillblivandet utgör dessutom bara inledningen av en kedja av upplösande strategier. Det bör ses som en process som går vidare med ”barntillblivandet” (becoming-child) och ”Djurtillblivandet” (becoming-animal). Det handlar alltså om tekniker för att medvetandegöra krafterna som verkar i världen och som ger upphov till maktordningar.
Processen av upplösande praktiker är i princip oavslutbar eftersom världen, kulturen och människorna ständigt blir till i ett slags kraftfält där den ena polen utgörs av total makt och oföränderlighet och den andra av ett upplöst tillstånd av oförnimbarhet (becoming-imperceptible). Blivandet handlar inte om imitation (Deleuze & Guattari 2003a:272), inte om att man ska identifiera sig med ”kvinna” eller ”djur”, utan om att försöka uppmärksamma sin egen process av tillblivelse och att människan är ett djur, och dessutom att kroppen är uppbyggd av molekyler, atomer och ytterst (?) svängande strängar. Deleuze och Guattari (2003a:239) förtydligar tanken på följande sätt.
Det som brukar omtalas i termer av Jag betraktas med detta posthumanistiska perspektiv som ett slags plats, en arena för samverkan mellan en lång rad aktörer. För att smälta maten, till exempel, är människokroppen beroende av ett väl fungerande samarbete mellan organismer. Och för att fungera i dagens högteknologiska samhälle krävs dessutom en låg rad teknologier, och ett intrikat samarbete med olika typer av aktörer.
Becoming is certainly not imitating, or identifying with something; neither is it regressing-progressing; neither is it corresponding, establishing corresponding relations; neither is it producing, producing a filiation or producing through filiation. Becoming is a verb with a consistency all its own; it does not reduce to, or lead back to, “appearing,” “being,” “equaling,” or “producing.” (För att presentera tolkningsprocessen på ett väl genomlyst sätt bör det påpekas att översättningarna i den löpande texten i första hand är till svenska. Men när det gäller översättningar av engelska översättningar från franska original, placeras dessa i noterna).
Utgår man från en sådan definition blir det uppenbart att människan inte är en, utan flera, som Deleuze och Guattari skriver i ett berömt citat inledningen till boken som om den skulle ges ut på svenska skulle få titeln Tusen platåer.
Allt handlar om vilken nivå man som betraktare väljer att utgå från när man försöker förstå ett fenomen, om vilken skala man väljer som utgångspunkt. Inget förändras genom att man anammar ett nytt perspektiv på begreppett människa, ändå blir allt annorlunda!
Förhoppningsvis är svaret på frågan om jaget inte längre lika självklart. Om, vill säga, det nu någonsin varit självklart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar