Det jag uppskattar mest med Deleuze (och Guattari) är att han skriver texter som medvetet provocerar läsaren att förhålla sig aktiv till innehållet. Han serverar aldrig färdiga lösningar för läsaren. För att hans texter ska bli begripliga krävs att läsaren utför en aktiv tolkningshandling. Det är detta som de flesta har så svårt att förstå. Den som säger att Deleuze är obegriplig har helt enkelt inte fattat grejen, att det krävs något av en som läsare för att innehållet ska bli begripligt. Med andra ord finns det inte en rätt tolkning av Deleuze, det finns inte ett enda sätt att läsa hans texter. Det finns bara en mångfald olika ingångar, var och en med sina problem och förtjänster. Denna egenhet gör honom ständigt aktuell!
Om man vill skulle man kunna omsätta den tankemodellen i ett slags program för organisering av högre utbildning, och då skulle denna kunna benämnas: multi-versitet. Det skulle kunna vara en föränderlig plats, en öppen process, där kunskap och erfarenheter utbyts. Så vill jag se min blogg, och därför passar Deleuzes arbeten synnerligen väl som inspirationskälla. Hans texter är inte slutna i den meningen att författaren först bestämmer och definierar det som satts under lupp för att sedan, så pedagogiskt och klart som möjligt, för att undvika missförstånd hos läsaren, förklarar innehållet. Deleuze texter fullbordas på detta sätt först i och genom läsarens aktiva reception av innehållet och följaktligen går texterna inte att bedömas med mindre än att tankarna omsätts i handling, och uteslutande i relation till resultatet av handlingarna.
Aforismen är ett exempel på ett liknande sätt att skriva, och den får sin mening först när den möter en utifrån kommande kraft. Om det skriver Deleuze och Guattari (2003a:377) i A Thousand plateaus och syftar på en aktiv läsare som erövrar innehållet, gör det till sitt och därefter omsätter insikterna i handling. Alla som vill arbeta med kunskap, på dessa premisser, måste alltså engagera sig fullt ut i processen på samma villkor som alla andra. Ingen aktör är viktigare än någon annan. Det är just eftersom ingen äger frågan som processen blir dynamisk.
Ett multi-versitet förstått på detta sätt, kan sägas vara ett slags möte mellan olika kompetenser, alla nödvändiga i ett långsiktigt hållbart samhällsbygge. Framgångspotentialen är relaterad till parternas ömsesidiga förmåga att uppmärksamma och tillvarata de flyktlinjer eller emergenta kvalitéer, (det vill säga sådant som ej går att reducera till sina minsta beståndsdelar och vars uppkomst heller inte går att förutsäga) som processen genererar. Detta är naturligtvis lätt att säga, men svårt att genomföra inom ramen för en traditionella akademisk kontext, men om man tänker mer på det som möts i kunskapsprocessen i termer av kompetenser, än som möten mellan företrädare för olika vetenskapliga discipliner så undviker man en hel del av problemen, även om farorna inte bör underskattas.
Mer mångfald, fler möten och mellanrum. Och aktiva läsarter. Det vill jag verka för!
2 kommentarer:
Efter några års bortavaro från den akademiska miljön slogs jag med häpnad när jag insåg att även pedagogiken innefattades av APA-manualen. Texter som kräver annan läsart uppmuntras inte av särskilt många och framför allt inte av det akademiska sammanhanget i stort. Hur gick det till när så många anslöt sig till APA? Var finns de miljöer som uppmuntrar texter med annan läsart? Hittills har jag bara stött på enskilda individer som fortsätter skriva texter som utmanar läsaren medan andra stora ”APA-forskningsmiljöer” växer sig allt starkare på deras bekostnad. Det känns ibland som att större delen av akademin och forskarvärlden har enats om att det är APA som ska gälla. I ett studentperspektiv är det lätt att få känslan av att det finns en tyst överenskommelse som jag som student inte har förstånd till att förstå, några men väldigt få vet eller vill inse att jag känner till koderna och faktiskt också har behärskat dem i handling men att jag nu är på väg i en annan riktning… Tyvärr är det i APA-miljö jag ska bli bedömd och det måste jag förhålla mig till, valet är mitt och processen leder mig vidare…
Tyvärr Marie, så är det väl bara att acceptera att det är så här inom akademin, just nu.
Som student är man så klart inte lika fri att tänka det man vill, men å andra sidan riskerar man heller inte att förlora i anseende.
Nåväl, man får välja sina fighter och göra det man tror på, utan att förlora kontakten med det sammanhnag man verkar inom för tillfället.
Långsiktig uthållighet, det är vad som krävs om man verkligen vill förändra något. Och på resan är det fint om man slipper vara ensam!
Skicka en kommentar