Deleuze och Guattari har en hel del passager om droger i A Thousand Plateaus. Dessa används där som exempel på destruktivt, paranoida territorialiseringar. Som aktörer i samhället med förmåga att göra sig själva till sitt eget syfte. De menar att en kropp som sätts i förbindelse med droger riskerar att uppslukas av dessa, och drogen tar då överhanden. Dess vilja till makt (för att tala med Nietzsche) är helt enkelt ofta starkare än den mänskliga kropp som sätter sig i förbindelse med substansen. Deleuzes och Guattaris begreppsapparat går även att användas för att göra en annan läsning av autentiskt droganvändande som tar fasta på dess potential av flyktlinje. Drogen förstås då som en aktör med förmåga att bryta invanda banor, som ett sätt att se världen utifrån nya perspektiv. Detta skriver jag för att visa att varken droger eller teoretiska tankeverktyg är onda eller goda, i sig. Det är vad man gör med dem och i vilket sammanhang de sätts att verka som avgör utfallet.
Själv finner jag Deleuzes och Guattaris (se t.ex. 2003a:282f) droguppfattning användbar och högst tänkvärd. Även om droger naturligtvis kan ge upphov till positiva upplevelser, att förneka det är befängt och leder bara till att potentiella problembrukare slutar lyssna, så har Deleuze och Guattari en poäng med sitt konstaterande att droger, när de väl ingår i ett sammanhang, riskerar att ta överhanden och bli till sitt eget (destruktiva) syfte. Droger har helt enkelt en stark och farlig benägenhet att göra den missbrukande kroppen till ett slags medel för drogens egna begär, vilket är förödande både för individen och för samhället.
Deleuze (2006:151) har också på egen hand skrivit en kort text om droger (som finns översatt i Gläntas drogutgåva, nr. 2-3, 2007), ”Two Questions on Drugs.” Den är inte helt lättillgänglig och jag har ännu inte hittat någon analytisk användning för den, men där ställs två viktiga retoriska frågor som det finns anledning att reflektera över eftersom de kan hjälpa en att förstå vad droger är och hur dess inbyggda logik fungerar.
Den första frågan rör ifall droger kan sägas ge upphov till specifika orsaksförhållanden samt om och i så fall hur dessa går att undersöka? Har droger en egen verkan i världen, eller uppstår denna i användandet av drogerna? Är det människan eller drogen som styr? Hur kan man veta? Deleuze ger inget tydligt svar på frågan, men jag väljer att läsa honom på följande sätt: För att en drog skall ge upphov till några som helst effekter i världen krävs att de sätts i samband med kroppar. Och det är då hela det sammanhang som drogerna + kropparna + andra aktörer som krävs för att drogandet skall kunna fortgå som så att säga är boven i dramat. Först när denna förståelse har sjunkit in kan ett långsiktigt hållbart arbete för att minska problemen med droger i samhället påbörjas. Först när man har insett att problemets kärna inte finns på ett ställe. Drogproblem har alltid fler än en orsak, men färre än många. Frågan är komplex, men inte oöverblickbar.
Den andra frågan som Deleuze ställer är om det går att identifiera vändpunkten i droganvändandet, där drogen övergår från att vara deterritorialiserande, till att bli destruktivt territorialiserande? Även svaret på denna fråga finns i sammanhanget där drogerna och drogbrukarna befinner sig, aldrig hos någon enskild aktör. Och det är aldrig en gång för alla givet. Har man satt sin kropp i samband med droger finns det inget annat sätt att undersöka frågan på än att prova. Men det innebär samtidigt att när man identifierat punkten där vändningen sker, ja då har man förmodligen passerat den och uppslukats av drogens destruktiva krafter. Droger är med andra ord inget att leka med, det är en oberäknelig aktör att bjuda in i sammanhanget.
Två forskare som på ett nyanserat sätt försöker förstå vad det är i droganvändandet som lockar, är aktör-nätverksforskarna Emelie Gomart och Antoine Hennion, som i artikeln ”A Sociology of Attachment: Music Amateurs, Drug Users” visar att svaret finns i miljöerna och de speciella tillfällen där droger sätts i samband med mänskliga aktörer. Drogbrukarna som intervjuats berättar om hur det är i själva sammansättningen av drogerna, verktygen, kropparna, platsen och tillfället där drogerna intas, som den eftersökta känslan uppstår. Det är med andra ord det ”flow” som skapas som en konsekvens av att konstellationen av aktörer vid drogtillfällena är den ”rätta” som är vad som framförallt eftersöks och inte drogerna i sig, vilket är tänkvärt. För Gomart och Hennion handlar det alltså inte om att undersöka vem som agerar i drogsammanhang, utan mycket mer om att identifiera vilka mekanismer det är som ger upphov till den ”aktiva passion” (Gomart & Hennion 2005:221), vilket är deras beskrivning av vad det handlar om. Författarna använder Foucaults Dispositif-begrepp, för att förstå droganvändandet och utan att trassla in sig i en lång och komplicerad definition kan man säga att Dispositif, väldigt förenklat, handlar om att symetriskt, utan att ge någon aktör/del företräde i analysen, uppmärksamma hela det sammanhang där fenomenen man är intresserad av blir till. I fallet droger handlar det om att undersöka på vilka sätt som nya kompetenser och njutningar uppstår som ett resultat av interaktion mellan en lång rad aktörer och vid speciella tillfällen.
Filosofen Sadie Plant för vidare i boken Writing on Drugs, fram ett synnerligen intressant och tankeväckande resonemang rörande drogers betydelse för den västerländska kulturen. Bokens titel är dubbeltydig eftersom den dels kan läsas som drogers påverkan på författande och kulturskapande, dels som kulturella framställningar av droger. Plants utgångspunkt är att samhällen och kultur bör betraktas som ett slags assemblage, det vill säga ett slags "hopplock" av delar eller aktörer om man så vill, vilket kännetecknas av en hög grad av självorganisation. Perspektivet hjälper henne att se hur sådana saker som till exempel injektionsnålen är en uppfinning som växer fram i ett slags samproduktion med drogen kokain. Och det är bara ett enda exempel på saker och företeelser som så att säga har skapats tillsammans med drogerna och droganvänandet. Detta stärker mig i övertygelsen att droger aldrig kan ses som en isolerad företeelse, frågan måste alltid relateras till det sammanhang där konsekvenserna uppstår.
Slutsatsen man kan dra av ovanstående tankar är att den moderna västerländska historien inte går att separera från drogerna. Världen hade helt enkelt sett annorlunda ut om inte drogerna hade funnits. Och i förlängningen av det resonemanget blir det uppenbart att man heller inte kan eliminera drogerna från sammanhanget utan omvälvande konsekvenser. Det är en tanke som sätter problemet i ett högintressant perspektiv eftersom det implicerar att lösningen på drogproblemen per definition måste omfatta mycket fler aktörer och mycket större sammanhang än vad som är fallet idag. Eftersom droger inte är en perifer företeelse i samhället, utan tvärt om delar tillkomsthistoria med samhället och därmed befinner sig i dess absoluta centrum, så finns det ingen annan väg att gå än att ta ett helhetsgrepp på frågan. Bara så kan man hitta fram till adekvata och användbara förståelser av problemet. Och kanske, om tillräckligt många förstår detta och engagerar sig i frågan, kan med gemensamma insatser hitta en lösning på problemet.
Det enda vi kan veta är att om man inget gör, då händer heller inget!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar