Mellanrumens betydelse

Tittade igår på konsertfilmen Shine a light. Scorseses inspelning av The Rolling Stones välgörenhetskonsert, på Beacon Theatre, New York. Hade svårt att somna sedan. Full av inspiration. Vilken spelglädje! Men vad har det med mellanrum, kultur och vetenskapsteori att göra?

Keith Richards sa något i en intervju som fick mig att börja tänka på min favoritfilosof Gilles Deleuze. Han svarade så här, på frågan om vem som är den bästa gitarristen i Stones: "Vi är båda [Ron Wood och han själv] ganska usla på gitarr, men tillsammans är vi bättre än 10 gitarrister." Och där fångade han något centralt och viktigt som dessutom är giltigt långt utanför konserten, musiken och bandet. "Det handlar inte om att vara bäst, det handlar om att känna." Keith sa också att när han går upp på scenen så slutar han tänka, då känner han sig fram.

Tänk om sådan enkel vardagsvisdom kunde få råda bara lite mer inom akademin idag än vad som är fallet! Tänk om man kunde slippa få höra ord som att: Vi måste sikta mot att bli världsledande. Tänk om det kunde finnas rum för spelglädje på Universitetet. Tänk vilken bra värld vi skulle kunna få då. Tyvärr tror jag det är långt borta. Men här på denna blogg, fortsättningsvis och under ettiketten Nomadologiska reflektioner, kommer jag att tillåta mig själv att gå på känsla. Här skall ackord slås an utan några som helst ambitioner om att låta perfekt. Likt Keith Richards vill jag här gå på känsla.

Gilles Deleuze filosofi handlat i mångt och mycket om känsla. Om vikten av att först våga kasta ur sig tankar för sedan se vad de (eventuellt) kan komma att användas till. Den vägledande principen är alltså, hellre lyss till den sträng som brast än att aldrig ta en ton. Alldeles för många kloka männiksor håller tyst när de istället borde slänga ut sig tankar och sedan lyssna på hur de tas emot.

Denna blogg heter Flyktlinjer, just eftersom det är vad det handlar om. Att slå an en ton, att våga lyssna på vad som händer i mellanrummet (mellan bandmedlemarna, mellan två tankar eller vad som helst) och sedan försöka göra något konstruktivt av det. Det är vad som här skall praktiseras.

Flyktlinjer uppstår överallt, och hela tiden. Det är en inneboende egenskap hos kulturen. Och konstruktiva lösningar på svåra problem uppstår oändligligt mycket oftare som ett resultat av slumpen än på grund av planering och tänkande. Därför är det bättre och mycket mer effektivt att lära sig lyssna och testa, än att försöka tänka stort.

När Stones spelar är det aldrig viktigt vem som slår an tonen, det viktiga är vad bandet tillsammans gör med musiken som uppstår som ett resultat av anslaget. Och så vill jag jobba. Jag vill tänka tillsammans med andra, inte ensam. Visst är det jag som skriver, men det viktiga är det som händer i mellanrummen mellan orden och de tankar som här läggs upp.

Jag vill visa på hur man kan läsa Deleuze, inte tala om hur han skall läsas. Det finns inte ett sätt, ett rätt sätt. Det finns bara olika sätt, olika mer eller mindre användbara läsningar. Och det viktiga är inte hur man läser, utan vad man gör med sin läsning. Det viktiga är inte att tänka, det är att känna.

Tillsamans är vi bätte an det största geni, om vi bara förmår att se potentialen som finns i mellanrummen. Om vi bara vågar sänka garden, släppa på prestigen, se världen och agera lite mer på känsla.

Stora tankar är aldrig bättre än de handlingar de ger upphov till.