onsdag 19 januari 2011

Blå vägens män förtjänar ett bättre öde än skrivbordslådan!

Tänkte dela med mig lite av det projekt som jag nog faktiskt tycker har varit det mest spännande jag utfört, men som tyvärr aldrig ledde till en publikation. Men nu är den här, texten om Tre generationer män från Västerbottens inland. En etnolog berättar om sin vardag i fält.
Blå vägen, eller Europaväg 12 som den heter officiellt, förbinder Bottenviken och Umeå i Sverige med Mo i Rana vid Norges Ishavskust. Vägen löper också som en röd tråd (om liknelsen tillåts) genom det fältarbete jag genomförde våren och hösten 2000. Uppdraget var att genomföra 20 intervjuer med män födda, uppväxta och fortfarande boende i Västerbottens glesbygd.

Fältarbetet bjöd på en rad initiala problem. För det första, hur tar man sig ut till glesbygden om man inte har bil? Jo, med buss så klart. För att komma i kontakt med männen som skulle vara födda på nittonhundratjugo, fyrtio respektive sjuttiotalet, var jag hänvisad till länstrafikens bussar och vid upprepade tillfällen kom jag så att färdas ut ur Umeå, per buss, på den blå vägen, mot för mig okända mål i Västerbottens glest befolkade inland. Första anhalten på samtliga av mina resor (utom en som gick till Robertsfors) var Vännäs. Den blå vägen löper sedan nordväst in i landet mot Lycksele, Storuman och Tärnaby (längre än så åkte jag inte). Från Vännäs fortsätter även väg 92 mot Bjurholm, Fredrika och Åsele, vilket utgör fältarbetets gräns i söder. I Lycksele bytte jag buss flera gånger och åkte på, dels väg 360 mot Wilhelmina, dels väg 45 och 363 mot Sorsele och Ammarnäs. Där fann jag skylten: Här slutar allmän väg. Kändes magiskt, på många sätt. Ammarnäs har för alltid en plats i mitt hjärta!

Blå vägen väcker associationer hos mig, namnet antyder annorlundahet och exotism. Det är ett problem eftersom ett av syftena med studien var att schablonbilden av män från Sveriges norra glesbygd skulle nyanseras. Bilden av den tyste, inbundne norrlänningen som ensam och stark lever i skogen och av vad naturen kan ge ska alltså utmanas här. En motbild till stereotyperna som lanserats genom filmen Jägarna och som utgör basen i reklamen för Norrlands guld ska här presenteras och diskuteras, tillsammans med tankar om färtarbetet som sådant.

Från mitt hem i Stenkullen (utanför Göteborg) slet jag i början mitt hår – hur skulle jag hitta 20 män födda och uppväxta på Västerbottens glesbygd. Jag som bara passerat genom Norrlands kuststäder och som vid mina besök i Umeå endast rör mig inom universitetsområdet. Hur skulle jag kunna övertala, helt okända glesbygdsmän, att ställa upp på en intervju? Jag måste erkänna att mina fördomar om norrlänningar här spelade mig ett litet spratt.

Efter några dagars funderande kom jag fram till att jag skulle söka männen genom deras arbeten. Det är min erfarenhet att det är en bra ingång till intervjuande och eftersom bagare är ett mansdominerat yrke som jag själv arbetat inom trodde jag att jag hade något att spinna vidare på i mina kontakter. Men efter att ha avverkat tre av de få bagerier jag fann i Gula sidorna, utan att någon av dem jag talde med ville ställa upp insåg jag att den strategin inte skulle fungera. Misstänksamheten, hos männen, mot projektet, var allt för stor. Och mina krystade kopplingar till bageriyrket motverkare kanske till och med sitt syfte.

Nästa innovation från min sida gav bättre utdelning. Jag tog kontakt med PRO i Västerbotten, vars huvudkontor ligger i Umeå och där fann jag en öppning. Genom personalen på kansliet fick jag både tag i namn och telefonnummer till presumtiva informanter och kontaktpersoner att hänvisa till. Nu kunde arbetet börja. De flesta av de män jag intervjuat i kategorin, män födda på 1920-talet har därför, på ett eller annat sätt, anknytning till PRO. Ett problem med detta är att det styr urvalet mot en viss kategori män som varit politiskt engagerade, det var ordföranden och andra med förtroendeposter jag kom att intervjua. Men jag såg det som en oundviklig konsekvens av projektets förutsättningar. Utan bil och utan egna kontakter i området var detta en rimlig kompromiss.

Kategorin män födda på 1970-talet kom av liknande skäl att bli en ganska homogen grupp avseende bakgrund och kontaktsätt. Även här krävdes en ingång och kontaktperson för att få männen att ställa upp. Det är min erfarenhet att om man kontaktar någon på måfå, då är det ingen som ställer upp, men om man får någon att rekommendera en annan och hänvisar till denna person, då ökar graden av vilja att ställa upp på intervju dramatiskt. Alltså var jag tvungen att hitta en gemensam nämnare. Räddningstjänsten, slog det mig då! Där finns det många män. Mycket riktigt, efter samtal med några räddningsledare i ett par av kommunerna (jag nämner inte vilka av anonymitetsskäl) hade jag strax tillräckligt med namn, telefonnummer och viktigast av allt en referens, för att fylla kvoten av män i tjugoårsåldern. Svårare var det att få tag i män födda på 1940-talet, allt för unga för PRO och dåligt representerade inom Räddningstjänsten visade det sig. Denna kategori kom därför att bli den mest heterogena. Själva lösningen på det problemet fann jag efter ett tag inom hembygdsrörelsen och politiken.

När kontakt upprättats och tid för intervju avtalats var det bara att sätta igång med själva insamlandet. Konkret gick det till på följande sätt. Min önskeutgång av rekryteringssamtalen var att informanterna själva föreslog att jag skulle komma hem till dem för att utföra intervjun i deras egen hemmiljö. I vilket fall som helst skulle de själva få bestämma tid och plats. Merparten av intervjuerna kom också att utföras i hemmiljö. En intervju genomfördes i den lokala brandstationens källare. Tre av informanterna intervjuades i lokaler på olika kommunalkontor och en av intervjuerna genomfördes på mitt rum på värdshuset Glada grisen i Tärnaby.

Fältarbetet inleddes en solig senvinterdag. Jag gick direkt från en femtontimmars tågresa mellan Göteborg och Umeå till ytterligare tre timmars färd per buss mot Åsele. Väl framme i Åsele hade jag två timmar på mig att insupa atmosfären och komma i stämning för den känsliga första intervjun i projektet. Min vana trogen sökte jag upp bygdens konditori, det anrika Kronan, beläget mitt emot kommunalkontoret, på övre torget i Åsele. Från bussen hade jag sett den kraftigt överdimensionerade neonskylten på taket av ett hus. Idag är det bygdens enda konditori, förr fanns det fyra stycken i Åsele. Ett faktum om något som vittnar om att detta är en glesbygdskommun.

Till en början sitter jag ensam på konditoriet. Det består av en orörd blandning av fyrtio- och sextiotalsstil. Jag ser över min frågelista och tänker på det förestående fältarbetet. Då händer något högst intressant. In kommer, först en ensam man i 30 – 40 årsåldern, och sedan en familj i samma ålder. Den ensamme mannen sätter sig vid ett bord mot väggen i lokalen och familjen sätter sig vid ett fönsterbord bredvid mitt. Det märkliga inträffar nu att männen börjar tala med varandra, över lokalen, som om de satt vid samma bord, medan frun i familjen talar tyst med barnen. Alla känner uppenbart varandra väl. Efter en stund går barnen över till den ensamme mannens bord och frågar honom varför han inte diskar eller städar där hemma. ”Därför att jag har en fru hemma som gör det!” Barnen nöjer sig inte med detta utan ifrågasätter svaret. Mannen säger då, ”Det finns lediga tvåor på byn”. Detta uttalande kommenteras av ytterligare en kvinna med barn som kommit in i lokalen som ett humoristiskt bevis på att, "sådana är karlar." Efter ytterligare en stund kommer det en ensam man in i lokalen, som tydligt känner alla övriga. Han sätter sig vid det sista lediga bordet. ”Är du inte ute och kör skoter?” säger en av männen. Efter en stund går de båda kvinnorna ut ur lokalen tillsammans med barnen. Kvar sitter nu tre män vid var sitt bord och de fortsätter samtalet om skoteråkande, var man varit i helgen, och att man hoppas på en fin skotervår. Efter en stund glider samtalet över på festande och kompisar som gått ner sig, någon som druckit rakvatten och spolarvätska. När detta ämne dryftats högt och ljudligt en stund frågar en av männen, den som kom in sist (han var uppenbart ensamstående), om han fått napp på någon brud genom allt chattande över nätet. Något riktigt svar få de inte och efter en liten stund bryter männen upp. Han som var ensamstående ska ut och åka skoter och de andra ska ner på Ångermanälvens is för att märka ut en farlig vak.

Med tanke på att min studie handlar om män, maskulinitet och glesbygd kunde den inte inledas på ett intressantare sätt. På bara några minuter blev så gott som alla kända fördomar om män från norrlands inland aktualiserade. Hembränt, spritfestande, skoteråkande, bilintresse och ointresse för hushållsarbete. Könsstereotyperna som aktualiserades på konditori Kronan skulle dock visa sig vara just det undantag som jag trodde och hoppades att de var. Visst finns dessa män, men individer som lever upp till våra vanligaste könsstereotyper är ingen isolerad norrlandsföreteelse, de finns även rikligt representerad i min egen hemkommun utanför Göteborg och på många andra ställen runt om i Sverige.

En sak som skulle kunna vara uttryck för stereotypen om norrlänningen var den skepsis jag möttes av när jag ringde upp informanterna. Många var ovilliga till att ställa upp och avböjde fåordigt. Men det kan lika gärna ha med ämnet att göra. Det visade sig som sagt svårt att få någon att ställa upp på en intervju i hemmet om livet i glesbygden. Själv skulle jag kanske inte ställt upp på mina egna premisser om jag kontaktats på samma sätt. Efter en lång rad telefonsamtal hittades dock några som var villiga att ställa upp.

På telefon uttryckte en del av männen ett visst mått av entusiasm, men när jag kom dit var denna så gott som genomgående bortblåst. Mest påtagligt var detta bland de yngre informanterna. Vem var jag, och vad ville jag dem? Slående var det då att så gott som alla genomgick en metamorfos under mötet. Förvandlingen, från den tyste inbundne stereotypen av glesbygdsman, avgivandes korthuggna skeptiska svar på mina frågor, till reflekterande, analytiska och mångordiga moderna könsneutrala individer, var slående och oerhört spännande att få bevittna. Jag upplevde det verkligen som om, och fick det också bekräftat av några, själva intervjun erbjöd männen tillfälle att reflektera över saker som de annars sällan funderat över. Gång på gång blev jag sittande kvar långt efter själva intervjun, svarande på frågor och lyssnande på ytterligare spontana redogörelser över männens liv. Detta är nu inte ovanligt för en fältarbetande etnolog, men själva metamorforsen var mer påtaglig än vanligt under detta fältarbete. Kanske beroende på att här fanns fler verksamma stereotyper än normalt? Färre tillfällen till möten med nya människor i glesbygden kan också vara en förklaring till detta fenomen, som jag tolkar som en bekräftelse på att män i inlandet inte alls är tystare, eller mer inbundna än andra män.

Män, tillhörande olika generationer, i norrlands inland, är som män i allmänhet. Varken mer eller mindre. Det visar forskning!

Inga kommentarer: