Lite mer om posthumanism. Tips på litteratur

Litteraturvetaren Erland Lagerroth (1994, 1999, 2003, 2004) är en tänkare som uppmärksammar helheten och som inte är rädd för att röra sig utanför humanismens snäva gränser. Han har skrivit en rad introduktioner till teoretiker som kan sorteras in under paraplyet posthumanism. Lagerroth har länge (och inte sällan i kraftig motvind) fört en kamp för att sprida insikten om hur viktigt det är att aldrig sluta problematisera och ifrågasätta. Eller som det står i titeln på en av hans böcker, ”Sökandet är vårt största äventyr.”


Gemensamt för posthumanister är att man inte postulerar någon fundamental skillnad mellan världen och människorna, mellan objekt och subjekt. Man utgår vidare på ett eller annat sätt från tanken att vad som är den mest adekvata förklaringen/förståelsen av vilket problem man än vill lösa står att finna i en kombination av olika vetenskapsgrenar och att de mest användbara modellerna för tänkande uppstår i kommunikationen mellan vetenskapen och resten av samhället.

Ett posthumanistiskt perspektiv på världen är ödmjukt undrande inför livet och samtidigt en strategi för att lära sig förstå världen och den kontext där människorna lever och verkar, på nya och annorlunda sätt. Om man verkligen vill gå på djupet och förstå vad det innebär att vara människa, utan att på förhand ha en uppfattning om var svaret ligger, måste man öppna sinnena och lyfta in såväl materialitet som teknologier i analysen av kultur och det sociala. Man bör i alla fall inte avfärda några aspekter på förhand genom att, utan undersökning, bestämma vad som inte behöver beaktas i analysen.

Det är med andra ord viktigt att ifrågasätta även det som man uppfattar som självklart. Det är också av yttersta vikt att förhålla sig kritisk till och aktivt verka för att bryta upp gränser samt identifiera maktförhållanden. Det gör den franske vetenskapsteoretikern Bruno Latour (1998:11ff) på ett utmärkt sätt i sin kritik av den engelske filosofen Thomas Hobbes teorier om samhället. Hobbes menade att samhällen var något som uppstod först med människans inträde i historien. Detta menar Latour – med hänvisning bland annat till studier av primater – är ett felaktigt påstående eftersom det faktiskt finns ”samhällen” även utanför människornas sfär. Han skriver, ”Lika mycket som vi, bygger [babianerna] upp ett samhälle som är deras miljö, som tillhandahåller skydd, en uppgift, njutning, lek och där de har sin bestämmelse.” (Latour 1998:17). Han propagerar med utgångspunkt i sådana resonemang för att samhällsvetare i sina analyser måste vidga perspektivet och göra sig av med alla distinktioner mellan samhällelig/teknisk, mänsklig/djurisk eller mikro/makro.

Som ansvarsfull forskare får man aldrig på förhand ha någon åsikt om vilka aktörer som ska och vilka som inte ska räknas. Man får heller inte ha någon förutfattad mening om aktörernas storlek, dess förmåga till påverkan/inflytande, eller i frågan om vad som är verkligt och overkligt, vad som är nödvändigt och vad som är oväsentligt, eller vad som är tekniskt och vad som är socialt. Latour menar att samhällsvetare inte ens ska begränsa sig till studier uteslutande av ”det sociala” eftersom det innebär att man delar upp verkligheten i olika nivåer. Samhällsvetaren får/kan inte, utan väl underbyggda argument och utan analys, bortse från ekonomiska, politiska, tekniska eller kulturella aspekter av samhället. Vad som efterfrågas är med andra ord en vetenskaplig förutsättningslöshet som verkligen gör skäl för namnet.


Posthumanismen har gjort ett sådant förhållningssätt, till världen och till kunskap, till sitt signum (se t.ex. Halberstam & Livingston (ed.) 1995, Hayles 1999, Cooney 2004). För att komma igång med ett posthumanistiskt arbete, för att hitta inspiration till att börja se världen med lite annorlunda ögon kan man utgå från nedanstående citat, från litteraturvetaren Jonas Ingvarsson.

Det posthumanistiska synsättet ifrågasätter medvetandet i dess traditionellt västerländska betydelse av den mänskliga identitetens säte; det finns så mycket mer i att vara människa än att sortera, skapa bilder av och benämna vår omvärld – vår strukturerande och påtagligt förnimmande verklighet är bara en liten del av det stora miraklet Livet. Med komikern Emo Philips ord: ”I used to think that the brain was the most wonderful organ in the body. But then I thought, who’s telling me this?” För en posthumanist kan kroppen ses som den ”första protesen”, den behållare av information vi alla först lär oss att kontrollera någorlunda. Detta innebär att utbyggnad med eller ersättning av andra proteser blir till en pågående process, som påbörjades innan vi var födda. För att prata datorspråk kan man säga att posthumanisten konfigurerar den mänskliga varelsen till att bli fullt kompatibel med intelligenta maskiner. Inom posthumanismen finns därför inga avgörande skillnader eller absoluta gränser mellan köttslig existens och datorsimulering, cybernetiska mekanismer och biologisk organism, robotars ändamålsenlighet och mänskliga målsättningar.

Posthumanismens främsta värde, om ni frågar mig, är att man vidgar perspektivet på och förståelsen för vad det innebär att vara människa och att man har insett att det finns mer i samhället och världen än vad specifika vetenskapliga discipliner vanligtvis brukar utgå från.

Gregory Bateson (2000 & 1995) uppmärksammade för länge sedan sammanhangets och helhetens betydelse när han förde fram insikten att utan natur/biologi finns ingen ande. Bateson menar att människan och hennes tankar är ett (mer eller mindre slumpmässigt) resultat av evolutionen här på jorden och utgår från att allt liv på planeten hänger ihop i ett gigantiskt system.

Jag vill berätta för er varför jag har varit biolog i hela mitt liv, vad det är jag har försökt studera. Vilka tankar kan jag dela med mig rörande hela den biologiska värld som vi lever i? Hur är den sammanfogad? Vad som nu måste sägas är svårt, förefaller vara rätt tomt och är av stor och djup betydelse för dig och mig. Vid denna historiska knutpunkt tror jag det är viktigt för hela biosfärens överlevnad, vilken som du vet, är hotad. Vilket mönster är det som sammanbinder alla levande varelser? (Bateson 1995:25f).

Bateson ställer frågor som är lika aktuella idag som de var då de formulerades, runt mitten av förra århundradet. Posthumanism fanns inte som begrepp när Bateson var verksam men kan sägas vara ett slags efterföljare till hans Cybernetiska systemteori där självet betraktas som en liten del i ett större ”trial-and-error” system (Bateson 2000b:331). Det moderna liberala subjektet anser Bateson vara ett missförstånd eftersom det är omöjligt att upprätta en absolut gräns mellan människan och miljön hon lever, vilket en sådan tankefigur förutsätter.

Så: Vad är en människa? Det ett av huvudtemana på denna blogg!