Den amerikanska teoretikern Ken Wilber (2000) skulle jag vilja ge lite uppmärksamet här. Han har konstruerat ett tankesystem som integrerar såväl världens materiella aspekter som människornas kulturella och samhälleliga dimensioner, i ett och samma system. Världen som helhet betraktas här som en process där graden av komplexitet ökar över tid.
I boken En kortfattad historia om allting, som är en sammanfattning av hans livsgärning hittills, presenteras en tankemodell som består av ett fyrfältsdiagram, som faktiskt täcker in i princip allt. Det fyra fälten representerar grundläggande aspekter av världen och ”tankekartan” börjar i mitten med de minsta beståndsdelarna av respektive aspekts (utvecklings)linje, som sedan löper utåt med ökande grad av komplexitet ju längre ut man förflyttar sig längs linjen. För att markera att processen är oavslutbar fortsätter linjerna ut i oändligheten. Wilber utgår genomgående från tankar som man inom de etablerade vetenskaperna är överens om, och ska inte ses som något annat än en ganska originell sammanställning av världens samlade vetande.
Diagrammets vänstersida representeras av, överst: Jaget, det vill säga människor som individer med sin speciella utveckling. Det som gör Wilbers modell intressant är att han även införlivar österländsk visdom i modellen, följaktligen fortsätter den individuella utvecklingsprocessen genom att längst ut på linjen uppmärksamma insikten om att människan är en del av universum. På den nedre vänstra sidan finns: Kulturen, som kan sägas vara de kollektiva aspekterna av ”medvetandet”, från relationer mellan ett jag och ett du till en överindividuell kollektiv samhällsnivå vidare till insikter om att vara del av mänskligheten. Diagrammets övre högra sida utgörs av biologiska aspekter av världen, från enskilda celler via kroppen som ett slags självreglerande system till jordens biosfär och vidare. Slutligen, i den nedre högra sidan återfinns teknologiskt materiella aspekter.
Modellen är inte väsensskild från Deleuzes och Guattaris tankar. Wilber menar att man måste utgå från ett galaktiskt perspektiv för att förstå människans roll i världen, och om man börjar i den änden kommer först stjärnorna, sedan planeterna, och på de planeter där betingelserna är de rätta uppstår därefter en atmosfär och kanske ett biosystem. Först efter att de rätta betingelserna etablerats kan liv och långt senare i processen djur och, i fallet jorden, människor beträda scenen. Vad man aldrig får glömma är att det inte finns någon inbyggd lag i universum att mänsklig intelligens måste uppstå. Nästa steg är samlarsamhällen som i graden av komplexitet föregår jordbrukarsamhällen och så vidare ända fram till dagens högteknologiska värld. Ta bort flyget och intenet, då har den värld som vi västerlänningar lärt oss ta för given förändrats till oigenkännelighet!
Lärdomen man kan dra av Wilbers modell är att om något händer på en nivå så utplånas allt som finns ovanför denna, men inte det som finns inunder. Om till exempel molekylerna av någon outgrundlig (och högst osannolik) anledning skulle utplånas, skulle atomerna fortfarande existera, men ingenting som ifråga om komplexitet befinner sig ovanför den nivån. Samma gäller för samhällen och för människor som för sin existens är beroende av en biosfär. Betraktat utifrån ett sådant perspektiv framstår humanismen än mer som ett uttryck för hybris. Jorden behöver inte människor, men människor behöver jorden.
Under loppet av ett liv lär människan sig först att förstå sig själv, sedan sina närmaste och därefter ”de andra”, i ett förlopp med ständigt ökad grad av komplexitet. Och samhället har under det senaste seklet utvecklats från att vara uppdelat i länder till att idag utgöra en via Internet globalt sammankopplad gemenskap. Vad Wilber pekar på och vill uppmärksamma är att det inte går att stirra sig blind på mänsklighetens ”front”, på det som händer i några få industrialiserade västländer. Om en hållbar förståelse för mänskligheten ska kunna uppstå måste hänsyn tas till samtliga fyra kvadrater i diagrammet. Mänskligheten måste inse att det är ”medelvärdet” som styr helhetens placering på ”skalan.” För att knyta an till ett talesätt som idag omfamas av heta det politiska spektrumet, alla ska med. Man får med andra ord aldrig glömma att alla aktörer som är delaktiga i det nätverk som bygger världen sitter i samma båt, alla är hänvisade till samma jord och dess begränsade resurser.
Denna insikt är sogligt bortglömd idag, eller är det ett uttryck för kollektiv bortträngning?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar