fredag 7 januari 2011

Sportspegeln, i nomadologisk belysning

Tittade på krönikan om Sportspegeln igår, på SVT. Det slog mig att detta banbrytande, klassiska TV-program har vuxit fram ur precis en sådan process som jag här försöker visa på möjligheterna med. Programmet planerades aldrig fram, och det fick växa fram icke-linjärt i ett medialt mellanrum som få andra brydde sig om. Här fanns inga på förhand utformade regler att hålla sig till. Man tog vad man hade och gjorde så gott man kunde av det material som förelåg.

När konceptet fick växa  fram på detta sätt var man tvungen att lita till medarbetarnas kompetenser, man var tvungen att låta alla göra det som han (och med tiden även hon) ville och brann för. Man gav några entusiaster fria händer, utan att förvänta sig annat än att de skulle göra sitt bästa. Slumpen spelade en central roll i framgången. Slumpen och det faktum att man lyssnade på mottagarna av de bilder och tankar som sänders ut i etern. Trial and error. Icke-linjär process!

Det var just detta upplägg och den frihet och det förtroende för medarbetarnas kompetens och intresse för det de sysslade/sysslar med som gjorde att Göran Zachrisson vågade tänja på ramen och blanda in filosofi i sina reportage om sport. Det var i mellanrummen som överallt uppstår som han hittade inspiration till sina poetiskt vackra reportage vilka speglade sporten från nya perspektiv. Och det är genom sådana reportage som idrottshjältar växer fram och som sportgrenar hittar sin publik.

TV-sändningar är dessutom komplicerade lagprestationer. För att kunna återge vad som sker krävs en lång rad olika kompetenser, teknologier och inte så lite tur och tajming. För att skapa idrottshjältar krävs med andra ord en oändligt lång rad av aktörer, mänskiga såväl som icke-mänskliga. Och den som hävdar att idrott byggs av soloprestationer vägrar inse faktum!

Ta bort en sådan trivial sak som bollen, och Zlatan är reducerad till en helt vanlig kille. Utan public-service, inga superstjärnor med superlöner. Utan publik, inga världsevenemang. Ingen är sig själv nog. Allt sker i mellanrum, som ett resultat av samspel.

Varför har vi så svårt att inse detta, uppenbara faktum!?

Inga kommentarer: