Simulacra och simuleringar

Socialpsykologen Johan Asplund presenterar i boken Hur låter åskan ett intressant begrepp, simulacra som det finns anledning att uppmärksamma. Men för att undvika missförstånd bör det nämnas att Asplunds begrepp inte ska förväxlas med den franske postmodernisten Jean Baudrillards begrepp med samma namn. Båda begreppen är tankeväckande, fast av olika skäl och för olika syften.

Asplund skiljer på konventionell, rationalistisk vetenskapsteori och den vetenskapsteori han själv förfäktar. Definitionen av begreppet simulacra lyder så här: ”Ett kvalitetstest för ett simulacrum kunde ha följande lydelse ’Ett simulacrum är bra nog om en bedömare upplever en slående likhet och samtidigt också en diskrepans mellan illusion och verklighet.” (Asplund 2003:40. Kursiv i original). Den konventionella vetenskapsteorin, menar Asplund, präglas av att den idealiserar och endast godkänner ”simuleringar”, det vill säga exakta avbildningar av verkligheten. Asplund däremot erkänner även simulacra som vetenskap. Och ett simulacra,

skall vara sådant att det ger upphov till en upplevelse av slående likhet och samtidigt en upplevelse av en diskrepans mellan illusion och verklighet. (Jag erinrar om Picassos tjurhuvud som består av ett cykelstyre och en cykelsadel.) Det säger sig självt att frånvaron av varje diskrepans innebär att ingenting nytt eller oväntat har blivit sagt. Den som upplever att X är ”alldeles lik” Y utan att också uppleva en diskrepans mellan X och Y får bara bekräftat vad han redan visste. (Asplund 2003:61).

Motivet för att presentera en vetenskaplig framställning som har karaktären av simulacra är att en simulering egentligen inte säger något nytt eller i varje fall inget oväntat om verkligheten. Ett annat skäl är att en läsare som ställs inför vattentäta ”fullbordade” faktum (vilket alla simuleringar är) lätt hamnar i ett tillstånd av passivitet eftersom det inte går att resa invändningar mot resultatet med mer än att hela resonemanget kullkastas. Vetenskap med simulering som ideal ger lätt upphov till makt eftersom forskaren/experten hela tiden innehar initiativet. Självklart är detta inte det samma som att hävda att subjektivitet är att föredra framför objektivitet. Syftet med denna blogg är inte att tala om hur man ska tänka, utan att presenterar förslag på förståelser, som efterhand kan korrigeras processuellt, i samspel med en bred allmänhet. Det är något helt annat än att resa anspråk på finita sanningar.

Asplund menar att väldigt mycket av den vetenskap som produceras och även många av de vetenskapliga metoder som hålls högt inom akademin strävar efter att presentera så noggranna kopior som möjligt av det man undersökt. Det är bara studierna som lyckas skapa ”exakta” avbildningar av undersökningsobjektet som kan räkna med att erkännas som god vetenskap. Men vad är det för mening med det? Vad tillför sådan forskning världen egentligen? Tänk till exempel på den perfekta kartan som är så pass detaljerad och exakt att den tar lika stor plats som den verklighet den avbildar. Det är inte längre en karta. Om framställningen däremot får läsaren att tänka till och att tänka annorlunda kan studien bli ett incitament till förändring, utan att vetenskapen bestämmer världens vara. Exakta kopior, perfekta resultat och hyllade experter riskerar att hämma den kollektiva kreativitet som behövs i ett samhälle för att hantera tillvarons komplexitet. Mycket talar dessutom för att det blir lättare att värdera resultatet om det finns identifierbara luckor i resonemanget, samt om även tänkbara alternativ till valda tolkningar presenteras.

Ovanstående tankar är mitt sätt att bjuda in bloggläsaren i samtalet.