På mitt kylskåp hemma sitter en magnet, inköpt på konstmuseet i Göteborg. "I have nothing to offer anyone except my own confusion." Det är ett citat från författaren Jack Kerouac, och det sammanfattar väldigt väl vad jag skulle vilja skriva om här. Jag har egentligen heller inget annat att erbjuda världen, än min egen förvirring (eller kanske snarare undrande förvåning) över vad som händer i världen. Men det är inget problem. Tvärt om! Så här tänker jag.
Idag finns ett utbrett behov att lägga stora delar av livet i experters händer. Uttryck för detta är till exempel den ökande förekomsten av konsulter av olika slag; mäklare, personliga tränare, stajlister och så vidare. Vad dessa experter gör är att hjälpa människor med sådant man faktiskt behärskar, även om man kanske känner sig osäker.
En olycklig konsekvens av efterfrågan på experter är att den kan leda till ökad osäkerhet, vilket i förlängningen kan ge upphov till behov av fler experter. Här finns en förrädisk fälla gillrad för alla som sysslar med vetenskap. Att tilldelas uppmärksamhet i media i egenskap av expert som får svara på frågor är onekligen smickrande, det upptäckte jag i samband med publiceringen av min avhandling. Problemet var bara att jag i och av själva intervjusituationen påfallande ofta kände mig tvingad att ge utfrågaren utförliga svar baserade på vad jag trodde, på frågor som helst hade besvarats med: ”det kan inte jag svara på”, eller ”det har jag inte undersökt.”
Faran om forskare, i egenskap av just forskare, svarar vad de tror på frågor rörande ämnen som inte undersökts, är att det kan underblåsa tendensen till och tron på att samhället byggs av experter och att det behövs fler sådana, vilket jag så fort jag får chansen argumenterar för inte är fallet. Tvärt om behövs dels fler framstående människor och experter som öppet och ärligt talar om vad de inte kan, eller som i alla fall är tydliga med att kommunicera vad som inte går att svara på, dels (och kanske framförallt) behövs en bred och kunnig allmänhet som förhåller sig kritisk till allt som hävdas med bestämdhet. Bara så kan ett balanserat och långsiktigt hållbart samhällsklimat skapas!
Motiven för ovanstående tankar kommer att presenteras löpande här, men för att börja någonstans vill jag rikta uppmärksamhet mot det faktum att läkare aldrig kan lämna några garantier för att patienterna blir lyckliga, de kan i bästa fall hjälpa människor att bli friska (förutsatt givetvis att sjukdomen hamnar inom deras kompetensområde), och det är gott nog! Betänk även att hur mycket fosterdiagnostik man än utsätter ett embryo för så går det bara att skydda barnet från en bråkdel av livets faror. Och hur mycket säkerhetskontroller flygresenärer än tvingas genomgå, om de så äntrar planet nakna, utan bagage, är det ingen garanti för att planet inte kommer att störta. Tryggheten som sådana och liknande åtgärder invaggar människor i är därför skenbar. Alla vet egentligen att ingen någonsin kan veta säkert vad som kommer att hända honom eller henne i framtiden.
Filosofen Mats Rosengren har, i boken För en dödlig som ni vet är största faran säkerhet, visat att det inte ens är självklart att man verkligen vill ha säkerhet och överblickbarhet. Han menar att om en sådan utopi uppnåddes skulle livet som vi känner det förändras i grunden. Verkligheten är per definition osäker och oöverblickbar, något annat vore konstigt eftersom den befinner sig i ständig tillblivelse. Det är ett axiom man måste acceptera och lära sig hantera. Om det någon gång blir som experterna säger kan det faktiskt lika gärna vara ett uttryck för självuppfyllande profetior, det vill säga att många agerat i enlighet med experternas råd.
Efterfrågan på experter gör med andra ord något med mänskligheten. När majoriteten förlitar sig på några få individers (oavsett hur kompetenta och kloka de är) välvilja spelas ett högt spel och samhällets långsiktiga överlevnad riskeras. För kunskap som samlas på hög och som koncentreras till några få innebär att beroendekedjor skapas. Därmed utarmas det viktiga skyddet mot tillvarons oöverskådliga spektrum av oundvikliga risker. Kunskap får helt enkelt inte knytas till enskilda individer eller isolerade forskargrupper, den måste kommuniceras och ständigt utsättas för kritisk granskning, inte bara av experter utan framförallt av en bred och intresserad allmänhet.
Experterna står sig dessutom slätt utan kollektivt erkännande. Historiens ”stora män” och dagens ”genier” har i själva verket blivit snillena de erkänns som genom att kollektivt upphöjas till just genier, och inte primärt för deras exceptionella kvaliteter (därmed inte sagt att de skulle sakna sådana). Uppburna positioner i samhället är resultatet av en lång rad aktörers interaktion (mänskliga såväl som icke-mänskliga). Genialitet, förstådd på detta sätt, blir det samlade resultatet av en kollektiv process där mängden, det vill säga det stora flertalet, är en minst lika betydelsefull komponent som experterna, vilket inte får tolkas som ett uttryck för ringaktning av deras arbete. Snarare är det en strävan efter att balansera förhållandet i kunskapsprocessen, mellan enskilda individer och den kontext där dessa verkar. Kritiken mot experterna handlar därför inte om individerna eller deras rön, de är i de flesta fall kloka och levererar bra och användbara tankar, utan om att uppmärksamma det faktum att ingen forskare och ingen annan aktör heller, någonsin är ensam och isolerad. Kunskap skapas med andra ord genom kollektiva förhandlingar i mycket högre grad än upptäcks av solitära genier.
Världen är omöjlig att överblicka, på grund av att den befinner sig i ständig tillblivelse, och därför behövs, istället för några få, många olika lösningar för att samhället snabbt och effektivt ska kunna anpassa sig efter rådande förutsättningar. Och i den processen behöver fler bli delaktiga. För utan en bred kunskapsrelaterad, kritisk kommunikation kring förutsättningarna för och innehållet i sammanhanget som alla lever med och i försvåras möjligheterna att bryta tillvarons rutiner, vilka hindrar förändring om de inte uppmärksammas som vanor.
Påpekandet ska läsas som en öppning för dialog och som en påminnelse om hur viktigt det är att många människor tillägnar sig insikt om och förmåga till kritiskt tänkande. Analyser av kultur och således även denna innehåller oundvikligen, hur mycket möda som än läggs ner på att undvika detta, blinda fläckar och oproblematiserade försanthållanden. Men ju fler läsare som förhåller sig kritiska till innehållet desto fler sådana problem kan elimineras, till allas fromma. Och genom att fler människor vågar och även orkar stå på sig och träget utforskar förutsättningarna för vetandet öppnas möjligheter till en annan värld, en mer långsiktigt hållbar värld.
Därför konstaterar jag att det enda jag kan erbjuda mina läsare, det är min egen undrande förvåning. Tillsammans är vi emellertid starka. Glöm aldrig det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar