Det finns en stark och tydlig trend idag, och det är inget nytt, tvärt om har den rötter tillbaka till det antika Grekland, av att söka svaret på vilken fråga det än gäller på ett ställe. En fråga, ett svar. Det verkar vara default-läget överallt idag. Om detta bloggade jag igår, men har inte riktigt kunnat släppa frågan. Den rör själva kärnan i mitt ämne Kulturvetenskap och därför fortsätter jag på den tråden idag.
Som kulturvetare får man ibland höra att man är flummig när man säger att kultur är något komplext och föränderligt, och att det därför inte går att svara bestämt och entydigt på frågor som rör just kultur. Den inställningen förstår jag inte, för om det nu är så att det faktiskt är komplext, motsägelsefullt och föränderligt, hur skulle jag då med bibehållen stolthet kunna hävda något annat? Det skulle innebära att jag är mer intresserad av att tillfredsställa frågeställarens önskemål och vilja att veta, än att faktiskt svara i enlighet med vad jag vet. Här finns, tror jag, roten till att ämnet Kulturvetenskap inte är större än det är och att kulturvetare inte har mer inflytande i samhällsdebatten än de har.
Idag råder stark konsensus om att alla frågor har ett, och ett enda svar. Det är denna underliggande logik som gör att fysiker och naturvetare har så stor makt över vetandet idag, och inte det faktum att deras svar skulle vara bättre. Att det blir så har med makt att göra, och inte om kompetens eller ens om svarens användbarhet. Gång på gång ser jag exempel på detta och förundras ständigt över att jag verkar vara den ende som ser detta. Ett typexempel på denna samhällstrend är det inslag i TVs morgonprogram som jag såg i höstas. Det handlade om den ökande fetman bland barn, och vad man skulle göra åt den alarmerande utvecklingen. Man kallade då in, som gäst i soffan, en läkare (ibland kallas dessa doktor, utan närmare angivelse, men det tänker jag som filosofie doktor inte gå in på här och nu) och bad denne svara på frågorna. Fram till då var allt i sin ordning, fetma är en fråga som faller inom ramen för läkares kompetens och då är det självklart att han eller hon ska svara på frågor. Men just denna gång handlade inte frågorna om vad som händer i kroppen när den utsätts för fett, eller vad kraftig övervikt bland barn kan leda till för risker. Frågorna handlade om vad samhället skulle göra. Läkarens svar gick också ut på att han rekommenderade ökad skatt på fett och socker!? Det är möjligt att just denne läkare även var bevandrad inom ekonomi och samhällsvetenskap, men det var inte så han presenterades. Hans kompetens användes inte alls med andra ord, bara hans titel och läkarvetenskapens renommé.
Vad jag vill visa med exemplet är att vi gång på gång lyssnar mer på vem som talar, än vad som sägs. Och det är precis vad en maktanalys kopplad till kunskap handlar om. Den som har makten har också makten över kunskapen. Idag är det naturvetenskapen som innehar tolkningsföreträdet och därmed blir det svårt för alla dem som förfäktar alternativa sätt att ställa frågor och söka svar att nå fram med sitt budskap.
Denna blogg handlar om att på olika sätt visa på det orimliga och ibland till och med farliga i att söka ett svar på en given fråga. Ofta, kanske till och med oftast, är det så att svaret finns i en kombination av aspekter. Tänk till exempel på generna i en tidigare bloggpost, de ger bara förutsättningarna som man som individ har att förhålla sig till, men sedan är det det sammanhang man lever i som erbjuder möjligheterna och hindren. Och det är själva kombinationen av dessa storheter, samspelet mellan variablerna som ger utfallet som går att iaktta. Gener spelar en stor roll, men det gör kulturen också, och svaret finns mellan dessa.
Samma gäller när vi söker källor, att luta sig mot en enda är att lägga alla ägg i en korg, och det kan på lång sikt visa sig förödande. Ändå faller vi gång på gång i fällan att söka efter svaret på frågan på ett enda ställe. Vi utgår kollektiv från att det alltid finns ett enda, bästa svar. Och den som förväntas sitta inne med det eftersökta svaret får, bara genom förväntningarna och önskan om att det skulle vara så, oproportionerligt mycket makt. När vi litar blint på någon blir det dessutom svårare att se att det kanske finns andra svar som är lika giltiga eller kanske till och med bättre. Det blir som ett slags ond cirkel, som genom feed-back ökar makten hos den som levererar det allmänheten önskar. Den som säger man redan vet kommer alltid att få fler lyssnare än den som säger det man inte vill höra, oavsett hur mycket de båda har på fötterna.
Den som säger att något är komplext och motsägelsefullt har redan genom att uttala de orden förlorat en del av allmänhetens öron, just eftersom det råder konsensus om att det finns ett och bara ett enda svar på frågan.
Fortsättning följer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar