Exempel på kunskap i mellanrum

Detta blir en lång bloggpost, men den visar vad jag menar med att den viktiga kunskapen uppstår i mellanrummen. Vad jag vill visa med hjälp av detta utdrag från min avhandling är hur svårt det är att hävda att det skulle finns något sådant som en, och en enda sann beskrivning av ett skeende. Under avhandlingsarbetet hittade jag två beskrivningar, i olika tidningar, som beskrev samma resa som en journalist gjorde med en lasbilschaufför. Det viktiga är inte att de båda beskrivningarna skiljer sig åt, det är hur de gör det. Och det är även viktigt att se hur man anpassar historien tillrespektive publik. Detta är ett exempel på att den vikiga kunskapen finns i mellanrummet.


Lördagen den 10 januari 1998 publicerades i Göteborgs-Posten (GP) en artikel av journalisten Carin Höglund (1998a). I ett relativt långt och rikt illustrerat reportage i dagstidningens helgbilaga Två dagar beskrivs en resa hon gjort i Ryssland med Mats, en svensk lastbilschaufför. Researcharbetet innebar att Höglund levde ett par veckors tid tillsammans med föraren i hans bil. Titeln på GP-artikeln är: ”Med fönster mot öst eller ”Håll käft, käring – jag kör”, och den inleds så här:

Jag säger som kompisen, det finns två sorters kvinnor, horor och idioter. Mats gör en paus, flinar tittar på Lulle, sneglar på mig. Vi har rullat ombord och kedjats fast, djupt i valens mörka mage, sitter i den ruffiga lilla matsalen, dricker en ljummen öl. Mats är stöddig och glad, jargongen hård. Låt säga att en tjej blir erbjuden tiotusen spänn för ett ligg. Säger hon ja så är hon hora och säger hon nej så är hon en idiot. Han flabbar, tänder en cigg, lutar sig tillbaka på stolen.

Mats framställs som en man med en råbarkad jargong och sexistisk kvinnosyn. Höglund berättar lite längre fram hur föraren väcker henne en av de första dagarna:

Uh, Uh, käring, sätt på kaffet. Mats buffar mig i ryggen. Ligga där och lata sig, när en annan får slita för både fittan och matbiten. Jag rycker till. Har inte riktigt vant mig än. Vid snacket. Han skrattar, drar på sig kläderna, vevar ner rutan, kammar sig i backspegeln, tänder en cigg och sitter bakom ratten innan jag själv hunnit få upp ögonen. (Höglund 1998a)

Uttrycksfullt beskriver Höglund därefter vad hon fått vara med om och hur hon reagerade på olika saker under resan. Mats skildras genomgående som en tuffing vars manlighet ligger nära myten om truckers. Det var också som ett sådant subjektivt dokument jag först betraktade artikeln.

Lite senare samma år dök den emellertid upp i en delvis omredigerad version i tidskriften TRAILER (Höglund 1998b). Paradoxalt nog framställs Mats där på ett annorlunda sätt, vilket framgår redan av titeln: ”På väg till Sibirien. Spännande resa från Tollarp till Kemerovo”. I den inledningen förmedlas ett annat intryck av resan i allmänhet och Mats i synnerhet: ”Man är ju egentligen en idiot som kör här borta. Allt handlar bara om pengar och ett människoliv är inte mycket värt” är till exempel det första intrycket av Mats som läsaren av TRAILER får. Här förmedlas ett allvar och en mystik kring yrket som helt saknas i GP.

Lite längre fram i TRAILER säger Mats följande om sina kollegor: ”och eftersom vi inte är så många svenskar som kör på Ryssland och Baltikum så blir sammanhållningen speciell. Vi måste hålla ihop här borta. Står det en kollega i diket med problem så är det självklart att jag stannar och hjälper till”. I GP presenteras samma passage på ett helt annat sätt. Jag utgår åtminstone från att det är samma tillfälle som båda citaten hämtats från:

Jo för fan. Det finns allt kvinnor som kör också. Kompisen träffade på en tjej, hon hade punktering och stod i diket och slet. Han stannade, vevade ner rutan och sa. Kan du inte få loss hjulmuttrarna så ska du fan inte köra lastbil heller. Mats flinar. Tittar på mig. Äh. Säger han så. Det där var taskigt. Vi chaffisar måste ju hålla ihop, särskilt här borta.

Detta mönster är genomgående. Bilden av Mats i de båda artiklarna skiljer sig åt på en lång rad betydelsefulla punkter. Ytterligare ett exempel på hur samma resonemang kan förmedla två skilda beskrivningar av samma människa är följande. Först GP-versionen:

Mats bakom ratten, skinnväst och solglasögon, jeans och träskor, ciggen i mungipan. Handen vilar brunbränd på växelspaken, armarnas svullna ådror. Och så kaggen. Vi chaffisar växer i färdriktningen. Säger han. Och en riktig kåboj går ju inte längre än vad lastbilen är lång. Han kastar huvudet åt sidan, åt mig, skrattar. Ögonen sprutar glada rynkor omkring sig, klarblå blick, tänder från Försäkringskassan. Han klämdes fast under ett timmerpaket i Norge en gång. Då var det nära. Det har det varit ett par gånger. Ena njuren lade av när han var sex. Och operationen lyckades, mot alla odds. Han hotades till livet av maffian i S:t Petersburg. Nästa gång. Poff. Sa de. Jag är inne på mitt nionde liv nu.

I TRAILER har man redigerat bort vissa bestämda bitar av ovanstående text, som där lyder:

Mats bakom ratten i skinnväst och solbrillor, jeans och träskor, ciggen i mungipan. Ögonen sprutar glada rynkor omkring sig, klarblå blick och tänder från Försäkringskassan. Hans egna tänder rök när han klämdes fast under ett timmerpaket i Norge. Då var det nära. Det har det varit ett par gånger. Ena njuren lade av när han var sex, operationen lyckades. Han hotades till livet av maffian i S:t Petersburg. Nästa gång säger de POFF, sa de. Jag är inne på mitt nionde liv nu.

Uttalandena om magen, den dåliga konditionen liksom kopplingen till cowboys är här bortredigerade. Genomgående är det en mycket mer polerad version av Mats som presenteras i TRAILER.

I GP-artikeln kulminerar sexismen borta i Sibirien under ett samtal med några byggarbetare. Detta nämns inte i TRAILER: ”Vitali vänder sig till Mats. Är det inte så att hon egentligen är en turkisk hora. Och så gör de knulltecknet till Mats, som raskt faller in i jargongen och tar sig i skrevet”. Höglund reagerar där för första och enda gången i texten. Detta accepterar hon inte och beskriver hur hon skäller ut Mats. Alla andra tillmälen som återgivits i artikeln har hon dock tagit emot med överslätande skratt. GPs läsare får veta hur svårt Höglund hade att vänja sig vid den sexistiska jargongen. Anmärkningsvärt är att hon dels anser att hon måste vänja sig, dels att hon samtidigt beskriver hur hon (om än motvilligt) börjar breda Mats smörgåsar.

Det bör emellertid påpekas att Höglund i GP aktivt tar plats i lastbilshytten. Där framträder hon i texten och interagerar i skeendet på ett distinkt sätt. I TRAILER däremot beskriver Höglund lastbilsförarnas värld från en mer distanserad utifrånposition, vilket underbetonar hennes närvaro i hytten. Höglund lämnar där också Mats och lastbilen utan sentimentalitet. Hemresan beskrivs på följande sätt: ”Solen rullar upp och ner, vi landar i natten, tradarna frustar, magen ylar, köttfärssåsen äts direkt ut burken. Kroppen är svettig och trött, kaffe och cigaretter håller modet uppe. Och mycket Novalucol”. GP-artikeln däremot avslutas mer känslomässigt och utdraget:

Köttfärssås direkt ur burken. Kroppen är stinkande svettig och trött. Bajsar under trailern, skit samma. Uh. Uh. Käring, sätt på kaffet. Säger Mats. Ligga där och lata sig. Jo jag vet. Säger jag. När en annan får slita för både det ena och det andra. Mats flinar. Jag flinar. Klättrar ner. Drar på mig kläderna. Vevar ner rutan. Kammar mig i backspegeln. Tänder en cigg. Famlar efter Novalucolen. Sätter på kaffet. Och så kör vi.

Nästan samma ord som i inledningen av artikeln, men här har Höglund genomgått en metamorfos. Hon har blivit som Mats och internaliserat hans sätt, så som det framställts i GP. Några rader längre ner följer därefter en passage där hon beskriver sig själv som en i mängden av lastbilsförare:

Jaså du, så du har åkt utan visum. Limpan fyller upp muggen och tittar på mig. Han kör för Svendsen i Norge, vi träffas i Moskva. Sitter i hytten på Soyuz parkering. Utanför i mörkret trippar klackarna. Jag hörde om några vitryskor. Säger han. Som hängde med ett par chaffisar i bilen. Inga pass hade de. Inga visum, ingenting. De blev avplockade av GAIen, fängslade och våldtagna och ingen har någonsin sett dem igen. Du snackar. Säger jag. Tittar storögt på honom och tar en djup klunk. Jaså. Säger Limpan. Ha du, ha du. Säger Mats. Och så skålar vi. För kung och fosterland.

I TRAILER är det Mats som kör och Höglund som tyst följer med och iakttar. Paradoxalt nog är det just vad hon inte gör i GP-artikeln som fått rubriken: ”Håll käft käring jag kör”.

Hur ska artiklarnas inbördes olikhet tolkas? Ett sätt är att ta fasta på att TRAILER är en tidskrift som framförallt vänder sig till lastbilsförarkollegor och en intresserad, initierad, men begränsad allmänhet. GP däremot är en stor morgontidning med bred spridning. Artikelversionerna representerar därmed två olika perspektiv på och intressen för lastbilschaufförer, vilka kan antas appellera till olika kategorier av människor. Det enda som förenar dem är att båda förmedlar bilden av att lastbilsförare ”ska” vara män.

Och som sagt, i mellanrummet mellan dessa båda versioner finns en hel del intressant kunskap att hämta. Idag vill jag hävda att den viktigaste kunskapen, det är den som går att finna mellan de båda artiklarna. Det som sägs där, det säger väldigt mycket om hur man ser på lastbilförare inom olika sektorer av samhället.

Exemplet visar också att sanningen om resan, vad som hände egentligen, det är totalt ointressant!