Kulturvetenskapernas historia är fylld av strider vilka gång på gång resulterat i att majoriteten har följt vinnaren och övergett det gamla. Striderna har handlat om var kulturen står att finna. Vid mitten av förra seklet hävdade många att den fanns bland slagor, pinnharvar eller svepaskar, i det människor gjorde. Andra utgick från att kultur var något som traderades via sagor, sägner och berättelser, alltså i det människor sade. Bland dagens etnologer finns de som i sökandet efter kultur förfäktar relevansen i metoderna intervjuer och deltagande observation, vilket i sin tur har ifrågasätts av företrädare för en mer källkritiskt inriktad, historisk forskningstradition, som utgår från att kultur finns i arkivens gömmor. Kultur som människans totala livssammanhang har stötts och blötts mot kultur definierad som kollektivt medvetande. När jag var doktorand utkämpades strider vid seminariebord och på konferenser, mellan dem som menade att kultur bäst förstås som språk/diskurs och de som hävdade att kultur är levd erfarenhet. Den röda tråd som löper genom alla dessa strider är att ämnets humanistiska grundsyn aldrig ifrågasatts. Svaren på forskningsfrågorna (hur de än varit formulerade) har i princip uteslutande sökts hos människan.
Detta menar Bruno Latour är problematiskt eftersom det finns mer i samhället och kulturen som är av betydelse än man förmår uppfatta om man envisas med att dela upp vetenskapssamhället i olika ämnen som vart och ett specialiserar sig på en på förhand bestämd och väl definierad aspekt av helheten (Latour 1998:33ff). Svaren på frågor om kultur bör sökas inom ramen för sammanhang, mellan delarna (alla delarna, inte bara människorna utan även tingen och teknologierna) som bygger helheten. Och kunskapen om kultur uppnås enklast och bäst i och genom samtal mellan kritiskt intresserade aktörer.
Sensmoral: Det är improduktivt att strida! Gränsdragning hindrar kreativiteten!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar