torsdag 6 januari 2011

Nomadologi. En väg framåt.

Kravet på renhet och stringens inom akademin och de konsekvenser detta oundvikligen för med sig borde fungera som en väckarklocka. När det görs till norm, när bara den typen av kunskap räknas, då är vi farligt ute. Då har vi otillbörligt klämt in världens komplexitet i en tvingande ram som låser fast tillvaron. Då ser vi bara det som våra modeller tillåter oss se. Då går vi med vidöppna ögon rakt in i lejonets gap. Än finns det till att vända skutan, men det går skrämmande fort i den andra riktningen.


Frustrerad tvingas jag gång på gång se att insikten om ovanstående scenario finns, att fakta ligger i öppen dager, utan att adekvata slutsatser dras från detta. Det slår mig påfallande ofta inom akademin hur goda idéer, som alla är överens om är just goda, försvinner som sand mellan fingrarna. Det är som om de inte hade förmågan att haka i och fasta vid. Fastna gör däremot just de tankar som ger klara besked, tankar som talar om hur det är och vad vi ska göra. Det är som det stora flertalet inget hellre vill än att avhända sig ansvar. Är man bara tillräckligt säker på sin sak, ja då får man gehör. Och den nuvarande universitetsstrukturen, träduniversitetet, befrämjar detta. Allt för ofta letar vi efter nycklarna som ska låsa upp låset i ljuset från gatlyktan, även om vi vet att de inte ligger där. Bara för att det är där det går att leta. Oerhört viktigt därför att vi så fort som möjligt bryter med den berättelsen och skaffar oss en annan.

En sådan berättelse utgår från tanken om att alla möten, alla krafter som sätts i förbindelse med varandra påverkar helheten. Det är en berättelse som jag hittar hos Deleuze, hos Latour och hos Whitehead och andra som verkar i samma anda. De har lärt mig hur irrationellt och kontraproduktivt det är att rädas kaos och osäkerhet. Snarare bör vi omfamna det osäkra. Bara så kan vi hitta en adekvat väg framåt. Bara så kan vi påbörja letandet efter nycklarna på ställen där de möjligen skulle kunna finnas, även om vi inte vet exakt var denna plats är.

Slå an en ton, vilken som helst. Och lyssna på vad som faktiskt händer. Agera i enlighet med det som sker och inte i linje med en på förhand uppgjord plan. Det är att verka nomadologiskt, i världen. I alla fall om ni frågar mig!

2 kommentarer:

Ulf Andersson sa...

Då kastar jag in en fackla till, nämligen problemet med verbalisering (något jag själv tänkte skriva om om ett litet tag). Som jag ser det är det lite kopplat till akademins krav på renhet och stringens. Allting måste kunna formuleras.

Men.. allting kan inte formuleras. Allting kan inte verbaliseras. Beskriv färgen grön för mig, t.ex. Det går att skriva mycket OM färgen grön.. men det går inte att uttrycka i ord exakt vad färgen grön ÄR.

Jag tycker mig märka det mycket när vi vill uppnå något på avdelningen, i en kurs eller i en utbildning. Ju mer vi försöker fånga det vi vill i ord och klara formuleringar, desto mer tappar vi det.

Därmed inte sagt att vi ska överge verbaliseringen helt, men vi måste ta den för vad det är.

Eddy sa...

Håller med dig hela vägen Ulf! Om den typen av insikter kan spridas mer inom akademin då skulle alla vi som sysslar med lärande kunna ägna oss mer åt det vi är bra på. Det handlar om att våga lita på att det blir bra i slutändan, även om det inte går att förutsäga eler beskriva exakt vad man vill få ut av en kurs. Vi håller helt klart på att tappa bort oss, ibland, på grund av kraven på renhet och verbalisering.

Upp till kamp, mot alla klara formuleringar som sätter gränser för den skapande fantasin!