Utgångspunkten för mitt arbete och det jag skriver här är att inte finns en Teori eller Sanning om vare sig samhället, kulturen, historien, framtiden eller pedagogiken. Jag utgår även från att ingen människa slipper undan nödvändigheten att tolka och vill därför med mitt sätt att skriva vetenskap och i min lärargärning uppmuntra studenterna och mina läsare att tänka själva och våga tolka annorlunda. Detta är viktigt just eftersom det inte finns någon enkel verklighet som det går att nå eller som man kan referera till för att rättfärdiga och grundlägga teorier eller sanningar. Därför tycker jag att pedagogik är viktigt. Men det är inte viktigt att det finns ett ämne, en vetenskaplig disciplin som heter pedagogik. Jag menar i förlängningen av det och med inspiration från Foucault, att alla vetenskapliga discipliner är problematiska, att själva uppdelningen av akademin i olika ämnen/discipliner till och med kan vara direkt hämmande för kunskapsutvecklingen. Verksamheten som bedrivs inom disciplinerna är däremot inte problematisk per se. Jag vill inte underblåsa uppdelningen av kunskaperna i pedagogiska kunskaper, (kultur)vetenskapliga kunskaper och andra kunskaper. Jag ser kort och gott alla bra och användbara kunskaper som viktiga, och därför vill jag inte skilja mellan rollen som forskare och rollen som lärare.
Den viktigaste insikten jag fått under min tid som Lektor kan formuleras som ett slags pedagogiskt credo: Pedagogik handlar om ansvar, att ta sitt ansvar som lärare och att hjälpa studenterna ta sitt ansvar för sina studier. Det jag vill säga med den formuleringen är att alla aktivt och entusiastiskt bör bejaka osäkerheten, komplexiteten och motsägelsefullheten som finns i alla kulturella sammanhang, konstruktivt, i byggandet av det framtida samhället.
Vi bör hellre använda vår kreativa förmåga till att försöka formulera visioner för hur vår gemensamma framtid skulle kunna se ut, än till att leta efter vad som eventuellt kan erkännas som sanning. Viktigt att förstå är dock att det är först när dessa tankar ”satts i verket” och används ute i samhället, av många aktörer, som det går att uttala sig om tankarnas värde. Grunden för det arbetet och den synen på kunskap är en väl utvecklad förmåga till ansvar, men inte ett personligt ansvar hos ett fåtal utan ett kollektivt ansvar som inte känner eller accepterar några gränser.
Att vara säker innebär att man slutar befinna sig i rörelse, att man slagit sig till ro med det som fungerade. Men i en värld stadd i kontinuerlig förändring är det förödande att slå sig till ro. Om världen befinner sig i rörlse, ja då måste den som vill förstå också röra sig.
Bryt upp, bryt upp. Oändligt är vårt äventyr. Eller hur var det hon skrev, den gode Boye?
4 kommentarer:
För några dagar sedan började jag i tanken på en kommentar till ett av dina tidigare blogginlägg som jag inledde så här..."Jag vet inte det här med kulturvetenskap Eddy...fast å andra sidan är jag väldigt tveksam till psykologin och pedagogiken också...". Jag kan definitivt se världen utan de här ämnena och jag kan också se mig själv utan tillhörighet i något av dessa ämnen. Jag tycker att kulturvetenskapen är fascinerande och i somras fällde jag kommentaren ”Det var så klart kulturvetenskap jag skulle läst från början…!” När jag sa det fick jag syn på tanken och därefter kom den vid olika tillfällen tillbaka till mig i sällskap med en del olika känslor, tills jag landade i en trygg förvissning om att jag inte kan vara någon annanstans än där jag är, här. ”Där är där, där man inte är. Här är här där man är, här har man alltid med sig…” (för att citera några som har haft stort inflytande på min tillgång till språket). Jag är aldrig där utan alltid här! Hur gärna någon annan vill att jag ska vara där och hur mycket jag själv vill vara där så kan jag inte det men jag kan så klart befinna mig i rörelse tillsammans med mitt här. För mig är tanken på ett här viktigt just nu när jag ska förhålla mig till livet, världen, vetenskapen och rörelsen. Den ger mig den trygghet som jag tidigare fann i de ämnen som jag läst, för jag funderar på det en hel del; jag tror att bevarandet av våra ämnen har mycket att göra med människans behov att känna trygghet och tillhörighet med andra människor och jag funderar så på hur "tryggheten" skulle kunna se ut i rörelsen, utan våra traditionella ämnen? Jag tänker så för att jag är här men också för att du tog upp Boye. I sina texter fångar hon dels ”Det stora äventyret” (och, absolut!, ansvaret) men också de svårigheter som finns i att bryta upp. Förstå mig rätt, jag ältar inte människoblivandet men jag tror att jag försöker förstå var känslorna och det mellanmänskliga, som jag tycker är så viktiga för människoblivandet, finns i bilden.
Tror att jag förstår vad du far efter Marie, och det är en vanlig invändning mot Kulturvetenskapliga tankar och forskningsresultat. Det jag kan säga är att jag håller med dig, jag vill på inget sätt ta ifrån någon känslor och mellanmänsklig innerlighet, tvärt om. Genom att presentera perspektiv på varat, tror jag ju att chansen ökar att fler inser hur värdefulllt det är, det vi har. Men samtidigt att det inte går att ta detta för givet. Det är väl just för att jag tror på människan, och på medmänsklighet, som jag arbetar med och för fram de teorier jag är så fascinerad av. Får fundera vidare på detta.
Fast jag har inte några invädningar mot kultutvetenskapliga tankar och forskningsresultat. Å, jag lägger gladeligen mer tid på kulturvetenskapliga sammanhang! Å, är det något som jag upplever att du ger uttryck för på denna blogg så är det medmänsklighet... Det ordet har du nog inte använt innan så när du säger det så känner jag att medmänsklighet är ett väldigt bra ord...funderar också vidare och framför allt så läser jag vidare.
Så länge vi vet vad vi menar med begreppet människa (och jag är fortfarande posthumanistiskt influerad) så har jag inget problem med ordet, men det leder tanken fel ibland. Därför aktar jag mig oftast för att använda det.
Läser, tänker, vidare!
Skicka en kommentar