Heidegger, vara och tid 8

Kapitel två i Vara och tid handlar om metoden för undersökningen. Här återknyts till begreppen ontologisk och ontisk, som är viktigt att förstå och ha med sig i den fortsatta läsningen. Varats ontiska aspekt handlar om det som gestaltas och det som människan rent fenomenologiskt erfar genom att leva sitt liv i vardagen, utan någon särskild reflektion kring varat. Den ontologiska aspekten är å andra sidan sökandet efter varats tillblivelse, undersökningen av och försöken att förstå varats grund och dess egentliga egenskaper. Människan kan alltså sägas erfara ett objekt eller tillvaron, varat, ontiskt. Varats ontiska aspekt eller den sidan av saken handlar om hur varat framställs för ett subjekt, men när man går till botten med frågan, vilket Heidegger har för avsikt att göra, och söker den upplevda världens väsen och tillblivelse är det en ontologisk frågeställning (eller en fråga om metafysik, för att använda en annan term som fångar samma sak). Det är viktigt att skilja på dessa båda aspekter, för annars faller man lätt i fällan att man kan få för sig att bara för att jag har en upplevelse av något så förstår jag upplevelsen. Detta möter man som kulturvetare ständig och måste man gång på gång hantera. "Vem är du att tala om för mig vad kultur är? Det vet jag väl bäst själv!", är en inställning som hela tiden hotar att tränga sig mellan och störa arbetet med att undersöka kulturen, dess karaktär och effekter. Det handlar med andra ord om att inse att det är en avgörande skillnad att uppleva världen, och att försöka förstå och undersöka upplevelsen vetenskapligt.

Heidegger ställer sig frågan: Hur blir varat tillgängligt för oss? Och hur kan vi undersöka varat och dess mening, utan att bilden störs av vardagens förutfattade och oreflekterade uppfattningar. Hur når vi förbi den ontiska dimensionen och fram till den ontologiska?

Tillvaron är visserligen ontisk inte bara nära eller eller rent av det närmaste -- var och en av oss är den till och med själv. Trots det, eller just därför, är den ontologiskt det mest avlägsna. Till dess egnaste vara hör visserligen att ha en förståelse av detta och alltid redan hålla sig i en viss utläggning av sitt vara. (s. 31)

Tillvarons ontisk-ontologiska företräde är därför grunden till att tillvarons specifika varaförfattning -- förstådd i bemärkelse av dess tillhörande "kategoriala" struktur [för en genomgång av kategorier följ länken ovan] -- förblir dold för den själv. Tillvaron är ontiskt sig själv "närmast", ontologiskt mest avlägsen, men förontologiskt likväl inte främmande. (s. 32)

Klokt och klargörande, men ändå inte särskilt lätt att faktiskt begripa. Samtidigt är det detta man har att förhålla sig till om man vill bygga upp en vetenskaplig förståelse för saker som handlar om människors vardag och tillvarons (till synes) självklarheter. Kultur kanske ser ut att vara självklart och enkelt, för alla lever ju mitt i den, men det är både en missvisande förenkling och en olycklig missuppfattning. Därför är det viktigt att, innan undersökningen påbörjas, påpeka detta och lägga det på minnet.

En analytik av tillvaron måste alltså bli den första uppgiften i frågan efter varat. Men då blir problemet att vinna och säkra det vägledande tillgångssättet till tillvaron bara desto mer brännande. Negativt uttryckt: ingen godtycklig idé om vara och verklighet, hur "självklar" den än må vara, får konstruktivt och dogmatiskt tillämpas på detta varande, inga utifrån en sådan idé företecknade "kategorier" får ontologiskt obesedda påtvingas tillvaron. Tillgångs- och utläggningssättet måste tvärtom väljas på ett sådant sätt att detta varande kan visa sig i sig självt utifrån sig själv. (s. 32)

Metoden handlar om att medvetandegöra och ständigt påminna sig om skillnaden mellan ontologiskt vara och ontiskt vara, och att det är svårt att avgöra vad som är vad. Det är så jag tar mig an och förstår Heideggers metod. Det handlar om att bryta sig loss från vanan att uppfatta världen, enbart genom vardagens oreflekterade glasögon. Vill vi förstå varat, som vara inte bara för mig, utan varat som sådant, i ett slags allmängiltig mening, måste vi se förbi allt som är godtyckligt och tillfälligt.

Heidegger menar att människans konstitution och vara i världen gör att undersökningen om varat alltid kommer att vara och förbli ofullständig. Svaren som undersökningen av varat ger kan bara bli preliminära, för varat är inget, det är en process av tillblivelse. Och därför går det inte att undersöka varat frikopplat från tiden.

Som varats mening hos det varande vi kallar tillvaro uppvisas tidsligheten. Detta påvisande måste bekräftas genom en upprepad tolkning av de preliminärt uppvisade tillvarostrukturerna som modi av tidsligheten. Med denna utläggning av tillvaron som tidslighet är emellertid inte redan svaret givet på den vägledande frågan, som gäller varats mening överhuvudtaget. Däremot har marken förberetts för att vinna detta svar. (s. 33)

Vara är alltid ett vara i tiden. Tillvaron, menar Heidegger, handlar om att den varande (du och jag) förstår varandet. Han skriver att "tiden [...] måste tas fram i ljuset och genuint fattas som horisonten för all varaförståelse och varje varautläggning." Tillvaron uppstår i tiden när varat så att säga utförs eller blir till. Varat uppstår genom rörelse, relationer, percpeptioner och affektioner hos den varande. Men varat i sig är något annat än själva upplevelsen. Heidegger talar om det förontologiska, som det som är innan det undersökts, och han menar att undersökningen av varat måste nå förbi det ontiska för att analysen ska kunna sägas handla om varats ontologi. Det krävs med andra ord att varat studeras för att det ska kunna sägas vara ett vara. Här tänker jag på kvatmekanik, men det är kanske en felaktig association? Fast elektronernas läge kan som jag förstår saken inte bestämmas samtidigt som dess hastighet och riktning, och det skulle kanske kunna fungera som illustration till svårigheten att fram till varats ontologi?

Om vara ska förstås utifrån tiden, och varats olika modi och derivat verkligen blir förståeliga i sina modifikationer och derivationer utifrån tiden, så har därmed varat själv -- och inte bara det varande såsom varande "i tiden" -- synliggjorts i sin "tidsliga" karaktär. Men "tidslig" kan då inte längre bara betyda "varande i tiden". Även det "otidsliga" och "övertidsliga" är "tidsligt" med avseende på sitt vara. (s. 34)

Heidegger menar som jag förstår det att tiden på samma sätt som varat har ett slags ontisk OCH ontologisk aspekt. Tid är liksom vara både självrefererande och en egen, fristående aspekt av verkligheten. Det handlar om vara i tiden, inte om tid som rum (vilket är Einsteins sätt att närma sig verkligheten, och som Bergson influerades av när han beskriver tid som varaktighet). Tiden är något i sig själv i Heideggers förståelse, skild från varat.

Varat förstår Heidegger utifrån dess temporalitet. Det handlar alltså om hastighet och förändring, som är den fond mot vilken varat upplevs och ska förstås. Inte om två sidor av samma sak, utan om två olika saker som inte är fristående från varandra? Jag famlar lite här, men det är där jag landar. Varat kan bara förstås i och i relation till tiden, på samma sätt som tiden bara kan förstås och upplevas i relation till tiden. Vara är inte tid, och tid är inte vara, men för att förstå varat behövs en förståelse för båda. Därför heter boken Vara och tid.

Metoden är som synes inte något enkelt program som kan tillämpas för att komma fram till något, utan handlar mer om vad man måste förstå innan arbetet påbörjas och vad man måste ta hänsyn till under arbetet.