Heidegger, vara och tid 4

På väg till heldagsmöte med kollegiet för interkulturell dialog, som är ett samarbete initierat av Västra Götalandsregionen, bestående av forskare från Högskolan Väst, Högskolan i Borås samt Göteborgs Universitet. Det arbetet känns i dessa dagar viktigare än någonsin, då det handlar om integration, hållbarhet och värnandet av humanistiska värden. Hur bygger men en värld som fungerar, där människor kan mötas och leva ett liv som fungerar, både för egen del och tillsammans med andra? En fråga som naturligtvis inte går att besvara med hjälp av Heidegger, men läsningen av och arbetet med Heidegers filosofi främjar kompetenser som behövs i det arbetet, för frågan är minst sagt komplex och den saknar enkla svar. Därför känns det bra att det finns lite tid över, tid som inte är inrutad, tid som kan användas för att läsa några sidor i Vara och tid, och till att skriva om det jag läser. Dagar som börjar på det sättet brukar bli bra dagar.

Nåväl, har tagit mig genom kapitel ett nu, inledningen. Heidegger går metodiskt tillväga, lämnar inget åt slumpen och tar inget för givet. Bara så kan verklig kunskap utvecklas. Därför hastar jag inte. Målet är vägen, inte tvärt om. Vill man förstå varat, som sådant, måste man utrusta sig med, eller skaffa sig om man nu inte redan har det, tålamod och låta tänkandet ta den tid det tar. Jag är inte intresserad av att bli färdig med boken, jag vill förstå den och jag vill använda kunskapen, innehållet (så som jag förstår det).  Och att skriva om det jag läser är ett sätt att bearbeta innehållet, ett sätt att så att säga få syn på tankarna, för att på det sättet kunna vända och vrida på dem. Därför är denna serie bloggposter inte en serie utläggningar kring, eller förklaringar av, Heideggers filosofi. Det är en serie reflektioner över varat, i ljuset av Heideggers tankar om det samma.

Ontologisk och ontisk är två termer som texten cirklar kring. Dessa ord beskriver en viktig skillnad. Ett ontiskt vara är det upplevda varat, som som jag upplever mitt vara. Och ett ontologiskt vara handlar om själva grunden för varande i allmänhet, handlar om sökandet efter ett definitivt svar på frågan om vad varande är. Världen, kunskapen och varandet upplevs ontiskt, så att säga inifrån och ut, genom kroppen och de sammanhang kroppen, jaget, ingår i. Det objektiva är med andra ord något som upplevs ontiskt. Användandet av orden ontisk och ontologisk handlar inte om att skilja mellan subjektivt tyckande verkligt vetande. Det ska läsas som ett sant uttalande/påstående om världen och varat.

Till tillvarons varaförfattning hör då att den i sitt vara har ett varaförhållande till detta vara.

Stannar man upp lite här inser man hur problematiskt det är att tala om sanning, evidens och andra begrepp. Jag ser dessa begrepp som uttryck för människans längtan efter enkla lösningar, men några sådana existerar inte. Trots det är det inget fel att sträva efter svar som fungerar. Men för att frågandet/svarandet ska fungera som vi vill krävs att vi förstår att tillvaron bara kan upplevas inifrån och ut. Och även om jag och du båda finns och verkar i världen, det vill säga erfar varande, gör vi det var och en på vårt unika sätt. Och det finns ingen privilegierad position utanför våra respektive vara, som kan användas som referenspunkt för att avgöra vems uppfattning är mest adekvat.

Till tillvaron hör [...] väsesnsmässigt: vara i en värld.

Det påståendet är ontologisk, den meningen fångar något allmängiltigt ifråga om vara. Varat utgår alltid och överallt från någon/något och handlar alltid om dess vara i världen. Tanken svindlar och det är svårt att hålla kvar förståelsen av det jag just läst. Därför måste läsandet få ta tid och förståelsen kan inte stressas fram. Och den insikten är minst lika viktig att ta till sig, som Heideggers utredning om varat. För innehållet i boken är viktig, men om boken läses på fel sätt -- det vill säga snabbt, översiktligt och med sikte på målet: En kort sammanfattning och klargörande av vad Heidegger "kommer fram till" -- förstår man varken den eller det vara den handlar om. Jag ser här tydliga paralleller till debatten om den svenska skolan. Det som framförallt saknas i skolan är förståelse för just det, att tänkande tar tid och att vägar till kunskap alltid är omvägar.

 Tillvaron har följaktligen i flera avseenden ett företräde framför allt annat varande. Det första företrädet är ontiskt: detta varande är i sitt vara bestämt genom existens. Det andra företrädet är ontologiskt: på grundval av sin existensbestämdhet är tillvaron i sig själv "ontologisk". Till tillvaron hör emellertid likaursprungligt -- som ett konstitutivt element i existensförståelsen -- ett förstående av allt icke tillvaromässigt varandes vara. Tillvaron har därmed sitt tredje företräde som ontologisk-ontisk möjlighetsbetingelse för alla ontologier. Tillvaron har därmed visat sig som det varande som ontologiskt primärt bör tillfrågas framför alla andra. (Min kursivering)

Det handlar om att skaffa sig förståelse för immanens, som jag ser det. Om att ta till sig insikten att det inte existerar någon utsida, allt lever och verkar på samma insida. Tillvaron blir tillvaro genom att existera, och existensen existerar i tillvaron. Och detta är något man är tvungen att acceptera för att kunna förstå varande och vad det innebär att vara. Ibland säger jag till mina studenter: Fake it till you make it, och det är just ifråga om sådana här påståenden som den egenskapen är viktig. Förståelsen växer på en om man agerar som om man förstår, och om man inte glömmer vad man har problem med. Det handlar om att rikta sitt fokus, i detta fall, mot varandet. Mitt vara i världen, vad innebär det? För mig, och hur verkar andra människor hantera sitt vara? Låter man den tanken följa en i vardagen, utan krav på att förstå den fult ut, växer förståelsen med tiden och till slut förstår man utan att veta hur det gick till. Det är i alla fal mitt sätt att både förstå och göra bruk av insikten om att vägen till kunskap är en omväg, och det är också så jag motiverar mitt förkastande av alla tankar på att utbildning kan effektiviseras. Varandet är som det är, och hur det upplevs beror på vem som upplever och var denne någon är.

När tolkningen av varats mening blir uppgiften, är tillvaron inte bara det varande som primärt måste tillfrågas, den är dessutom det varande som alltid redan förhåller sig till det som efterfrågas i denna fråga. Men varafrågan är då ingenting annat än radikaliseringen av en till tillvaron själv hörande väsensmässig varatendens, den förontologiska varaförståelsen.

Varaförståelsen kan bara byggas upp inifrån. Det får mig att tänka på en bok jag höll i min hand en gång för länge sedan, i en bokandel i Göteborg som inte längre finns kvar. Jag köpte inte boken, men dess titel har jag aldrig glömt. Boken var skriven av Joakim Israel, och titeln lyder: Om konsten att blåsa upp en ballong inifrån. Jag ser att den fortfarande finns att köpa, och läser på Bokus hemsida följande om boken, som i alla fall hjälper mig att förstå ovanstående på ett bra sätt, utan att för den skull banalisera.

Denna bok har som grundläggande tes att vi inte enbart kan blåsa upp en ballong inifrån, utan att det tillhör människans existentiella villkor att hon är tvungen att göra det. Den ballong det handlar om är den värld vi lever i. Tanken att vi skulle kunna ställa oss utanför den eller vid sidan om den är absurd, fastän en del samhällsvetare har handlat som om de skulle vara i stånd att göra det. 

Men tesen om nödvändigheten att blåsa upp ballongen inifrån är mer specifik än så, ty faktum är ju att vi, när vi börjar tala om världen, självklart måste äga ett språk. Att kunna tala om oss själva, om världen, om vad som helst utan att ha ett språk är omöjligt.

Så kan Heideggers förklaring av varats karaktär förstås. Arbetet med att förstå kan liknas vid att lyfta sig själv i håret, eller att försöka blåsa upp en ballong inifrån. Nyckelordet här är FÖRSÖKA, för det är hopplöst att sätta upp förståelse för varat som ett mål. Det handlar om en spännande, intellektuell resa, en utmaning. Och genom att jobba med försöken att förstå växer förståelsen, samtidigt som upplevelsen av varat förändras och fördjupas. Det nyttar inget till att strida om vem som sitter inne med sanningen, eller vems varaförståelse som är den bästa för det vore att fokusera på fel saker. Vill vi verkligen förstå varat måste vi acceptera att vi bara kan göra det på våra egna villkor, i vår egen takt och med stöd i och hjälp av det just du och jag förfogar över. Vara är alltid något eller någons vara.

Tänker vidare kring dessa utmanande frågor inom kort, men nu måste jag förbereda mig för dagens möte.