söndag 30 september 2012

Tänker med Deleuze XXXXVIII

En absolut territorialisering innebär död, undergång, avsaknad av liv och rörelse. Där är ingen förändring möjlig. Ett svart hål, varifrån det inte finns någon möjlighet att undslippa. Detta vill ingen ha. Ändå leker vi med elden, överallt. Ändå idealiserar vi ledaregenskaper som pekar i den riktningen. Vi hyllar gång på gång åtgärder som klart drar åt det hållet. Mot bättre vetande flockas vi likt insekter vid elden. Dags att vakna. Hög till att se faran och välja en annan väg. Visst fins det poänger med handlingskraft, med förmågan att förändra omgivningen, att hålla samman, effektivisering, kontroll och så vidare. Men det finns samtidigt en uppenbar risk att medlen blir till mål i sig, och då kan det gå fruktansvärt fort utför. Alla moderna samhällen finns och verkar på ett sluttande plan. Kanske, kanske inte, är det redan försent. Om detta vet vi inget, bara att så länge det finns liv finns det hopp.

Upplösning, deterritoralisering är alltid en möjlig handling. För mig, för oss, för alla. Bara det inte blir ett självändamål. Faran med total upplösning är som sagt stor den också, men den är inte lika stor. Dess kraft är inte lika stark och dess rörelse kan aldrig bli självgenererande. Upplösning kräver engagemang, och handling. Mångas aktiva insatser. Därför är det något som både kan och bör främjas.

Samverkan, samtal och ömsesidiga utbyten av tankar, resurser och kunskap. Det kan vara ett sätt att verka för upplösning av rådande trädstrukturer. Trädens rottrådar gynnar bara kronan, och hela trädets konstruktion strävar efter att komma först, högst och att vinna makt över territoriet på andras bekostnad. Ett rhizom däremot, vilket är vad jag föredrar och vad Deleuze och Guattari för fram som en alternativ tankemodell, har inget centrum, ingen ledning. Bara interagerande delar. Ett rhizom är en struktur, men ingen hierarkisk struktur. Rhizomet är en organisationsmodell utan ledare, ett sätt att organisera vars mål är kollektiv överlevnad. Ett mer hållbart samhällssystem. Stadsapparaten har en tydlig trädstruktur, nomadstammen däremot organiseras rhizomatiskt.
Läsaren må tillåta oss att konfrontera denna hypotes i sin helhet med Clausewitz formulering: ”Kriget är de politiska relationernas fortsättning, åtföljda av andra medel”.
Stadsapparatens sammanhållande strategi och strävan handlar om att till varje pris stanna på den utvalda platsen. Stadsapparaten försvarar sin organisation med alla till buds stående medel. Kriget blir då en självklar följd av allt det som tas för givet i en stat organiserad efter trädprinciper.
Vi vet att denna formulering utvunnits ur en teoretisk och praktisk, historisk och transhistorisk helhet, vars olika element är förbundna med varandra: 1) det finns ett rent begrepp om kriget som absolut och obetingat krig, en Idé som inte är given i erfarenheten (bekämpa eller ”nedgöra” fienden, som inte antas ha några andra kännetecken, och sakna politiska, ekonomiska eller sociala bestämningar); 2) det givna är de verkliga krigen såsom underkastade Staternas syften, Staterna som i varierande grad utgör ”ledande kroppar” för det absoluta kriget, och utgör betingelse för dess förverkligande i erfarenheten; 3 ) de verkliga krigen oscillerar mellan två poler, vilka båda är underkastade Statens politik: förintelsekrig som kan leda till det totala kriget (enligt de syften som förintelsen har) och som tenderar att närma sig det obetingade begreppet genom att stegras in extremis; det begränsade kriget, som inte i ”mindre grad” är krig, utan innebär en nedtrappning som närmar oss till de begränsande betingelserna och kan nå ända ned till enkel ”beväpnad observation”.
Royal Science underblåser den tendens som går att utläsa mellan raderna i citatet och genom hela texten om Krigsmaskinen. Därför behöver det vetenskapsidealet kompletteras med ett lite mer rhizomatiskt sökande efter kunskap. En annan kunskap, inte som alternativ, utan som komplement. Vill vi undvika krig måste vi bryta mönster, lösa upp. Vi måste utveckla fler parallella epistemologier, och vi måste bejaka misslyckande mer. Det är en väg som leder mot hållbarhet.

En rhizomatisk kunskapssyn kan se ut som följer: Den kan bygga på följande utgångspunkter. Det dunkelt sagda är inte alltid det dunkelt tänkta, och det är heller inte alltid av ondo. Dunkelhet kan ibland vara enda vägen fram. Speciellt när man befinner sig i tider kännetecknade av låsningar. Som vår tid, just nu. För att lösa den kris världen befinner sig i behövs inte mer rationalitet, inte bättre metoder. Det finns ingen snabb lösning på problemen. Nyckeln till hållbarhet finns mitt framför ögonen på oss. Vi ser den bara inte. För den är höljd i dunkel och så fort vi skärper blicken, så fort vi lyser upp platsen där den finns, så fort vi försöker definiera svaret på frågan i bestämd form singular, och formulera ett mål som kan brytas ner i delmål, glider lösningen oss ur händerna. Svaren på kulturens gåta finns helt enkelt i det dunkla, hur paradoxalt detta än kan te sig. Den kulturvetenskapliga blicken är ljuskänslig och tränad att se mönster i det dunkla, och kulturvetenskapliga verktyg är skapade för att hantera komplexitet. Det är kulturvetenskapens styrka, inte en svaghet.

Den som kritiserar tanken på och målet om en mer hållbar utveckling (vilket liksom kultur är ett komplext problem) för att den är dunkel, han eller hon utgår från ett fundamentalt men fatalt tankefel. Det är som att kritisera mattematiken för att den är exakt. Tanken om hållbar utveckling, liksom definitionen av kultur, ska och måste vara dunkel. För så fort man har definierat en tydlig regel uppfinns vägar att kringgå den samma. Att styra världen med på förhand uppgjorda regler kan ibland motverka sitt syfte, vilket är fallet med hållbar utveckling. Eftersom det inte är något klart definierat, eftersom det inte finns något tydligt mål, kan heller inte vägen dit stakas ut. För att kunna röra sig i riktning mot hållbarhet krävs att ansvaret för processen förs ner på lägsta möjliga nivå, och samma gäller förståelsen av kultur. För att hantera problem som rör kultur är dunkelhet att föredra framför klarhet. Det finns inga genvägar mot förståelsen av kultur eller hållbar utveckling, bara arbete, i vardagen, här och nu. En ständig strävan, en process. Mångas insatser, över tid. Målet är underordnat. Det är egentligen aldrig tänkt att man ska nå dit. Kultur är inte, kultur blir.

En perfekt teori, modell eller lösning triggar inte sällan känslor av undergivenhet och beundran inför geniet som skapat teorin, modellen eller lösningen. Det förflyttar ansvaret och handlingsfokus från basen, till toppen. Och det är olyckligt om man vill förstå kultur, som finns och blir till överallt. För att förstå kultur krävs engagemang från många. Oklara vetenskapliga resultat är därför att föredra, för de minskar avståndet mellan akademin och allmänheten. En text eller teori med brister, en lösning som inte riktigt håller ihop, skärper uppmärksamheten och främjar kreativitet. Engagerar och leder till handling, som leder till rörelse. Och rörelse är vad som ger upphov till förändring, och att sätta igång rörelser är ett viktigt mål för kulturvetenskapen.

Det dunkla kräver uppmärksamhet och engagemang, vilket skapar ett behov av samtal. Arbetet med att förstå kultur kan också liknas vid ett samtal som behöver hållas levande för att vara verksamt. Om resultatet som presenteras är klart och tydligt, om idén är logiskt konsistent, finns inget att samtala om. Då avstannar processen, och man rör sig bort från det som skulle kunna leda till förståelse för kultur. Den som ställs inför en perfekt tanke eller ett felfritt resultat tvingas in i ett slags debatt, till en kamp om vem som har rätt, för att kunna resonera kring resultatet. Alla frågor lämpar sin inte för det formatet, speciellt inte frågor som rör förståelsen av kultur som är ett komplext fenomen som inte går att förenkla utan att förlora sin betydelse. När frågor om kultur pressas genom den akademiska kvarnen riskerar svaren blir platta och meningslösa. Kraven på att komma fram till något, vilket är svårt rörande frågor om kultur, gör att resultatet av kulturforskarens arbete förlorar viktiga delar av sitt värde.

Människan är en kulturvarelse och det som sker på en plats får återverkningar på en annan. Kultur beskrivs därför bäst som en komplex och många gånger motstridig process. Humaniora och kulturvetenskap undersöker just detta och konsekvenserna som går att hänföra till detta förhållande. Humaniora skapar vetande som kan användas för att förstå hur det går till när normer skapas och vilka mekanismer som reglerar processerna som leder till att något uppfattas som sant eller falskt.

Ett sätt att beskriva skillnaden i kunskapssyn mellan naturvetenskap (mönstervetenskapen) och kulturvetenskap (problembarnet i den akademiska familjen) är att göra som ovan, att peka på målet med och synen på kunskap, vilken tydligt skiljer sig åt eftersom studieobjekten är väsensskilda. Där finns också nyckeln till lösningen av problemet. Kunskapande i allmänhet och vetenskap i synnerhet är kollektivt kulturella processer, komplexa samspel mellan en lång rad aktörer. Det finns således inga enkla svar, hur stort begäret efter kunskap än är i samhället (se Foucault 1993:13ff). Därför är det bättre att peka på vägen som leder mot ett svar som fungerar, än att lägga alla ägg i en korg, satsa allt på ett kort, på Sanningen.

Kultur kan betraktas som ett problem utan en enda lösning, ett komplext problem, som kräver kontemplation snarare än konkretion för att förstås. Därför går det inte att ge några enkla svar, av det enkla skälet att det inte finns något, ett enda svar. Bara olika förhållningssätt som fungerar mer eller mindre bra. Vill man förstå kultur kan man inte söka svaret, bara fördjupad förståelse för den underliggande logik som reglerar skeendet (jfr Fornäs 2012:101ff). För att möta ovanstående problem och för att staka ut en väg framåt för etnologiämnet skulle man kunna tänka på den vetenskapliga praktiken mer i termer av samtal, än som sökandet efter svar.

Kultur kännetecknas av inkonsekvenser, komplexitet och förändring. Allt som ter sig fast och sant är i själva verket, på ett eller annat sätt, kontingent. Betänk att människor överallt, idag såväl som genom hela historien, har visat sig äga förmågan att överskrida rådande försanthållanden och konstruerade gränser (Kristensson Uggla 2002:362), vilket ställer krav på teorierna om kultur och verkligheten. Detta kulturella faktum öppnar upp för och visar på vikten av kommunicering av forskningsrön. Bloggen är en underutnyttjad kanal för förmedling av kunskap. Bloggformatet minskar ledtiden mellan publicering och reception av tankarna som sprids, och eftersom nätet gör texterna enkelt tillgängliga (även om de naturligtvis av samma skäl riskerar att drunkna i flödet av information på nätet), ökar chansen till kritiskt engagemang i kulturella processer och samhällets tillblivelse.

Därför håller jag med Jenny Helin (2012) när hon skriver att det är ”Dags att ifrågasätta den akademiska texten.” Kunskap om kultur bör spridas på olika sätt, och traditionella akademiska publikationskanaler är ett mindre bra sätt att sprida och kommunicera kulturvetenskapliga insikter. Bryt upp, lös upp, samtala, våga misslyckas. Testa nya vägar, experimentera, upptäck nya sidor av det invanda. Det är vad minor science handlar om. Oändligt är vårt äventyr, det håller jag med Karin Boye om.

2 kommentarer:

Jacob sa...

Det är en fröjd att läsa dina inlägg, ett utmärkt sätt att inleda veckans uppsatsskrivande.

Eddy sa...

Tack Jakob! Det värmer och ger uppmuntran. Nu orkar jag ett tag till. Lycka till med skrivandet!