Visdom finns i mellanrum

Kunskap är en oupphörligt intressant fråga. Vad är det, och var bör den sökas? Dagens Under Strecket handlar om detta, om sökandet efter kunskap. Tore Frängsmyr uppmärksammar att det i år är 100 år sedan ämnet Vetenskapshistoria växte fram. Inom disciplinen har man undersökt frågan; vad är vetenskap? Och tanken man haft för ögonen genom hela projektet är; hur har man förklarat kunskap? Finns dess ursprung i världen, där den upptäcks av vetenskapsmännen och vetenskapskvinnorna? Eller finns den inom det vetenskapliga kollektivet, varifrån den emanerar? Något absolut giltigt svar verkar man inte ha hittat. Svaret verkar ligga någonstans mellan, som så ofta. Frängsmyr skriver.

På 50-talet var vetenskapshistoria ännu en ung vetenskap. Den första professuren i USA kom 1940 genom Henry Guerlac, medan hans lärare, återigen Sarton, inte fick professors rang förrän några år senare. En och annan professur i ämnet kom i andra länder, men det gick trögt. (Sverige var bland de första med en lärostol redan 1932). Någon egentligen teoribildning förekom knappast. Två skolor stod emot varandra, externalism, som med marxistisk bakgrund betonade yttre samhällsfaktorer, och internalism, som i stället ville se inre rent intellektuella faktorer såsom avgörande för utvecklingen. I den externalistiska modellen arbetade man inte bara med ekonomiska faktorer, en del lade tonvikten på psykologiska perspektiv, andra huvudsakligen vid religiösa.

Båda lägren sitter uppenbarligen på viktiga pusselbitar. Synd att man skall behöva strida om vem som har det bästa svaret. Vad är det som gör att man strider om det? Varifrån kommer den övertygelsen, att svaret är ett, odelbart och formulerat i bestämd form singular? Den frågan, frågan om vad man tar för givet i båda lägren, frågan om varför man strider istället för att samtala, lyssna och resonera om kunskap och till vad det man vet ska användas. Den frågan berörs egentligen inte i artikeln.

Även om man inte renodlar de två ståndpunkterna är det tydligt att den fortlöpande diskussionen avspeglade det kalla krigets motsättningar. När man läser texter av internalister framstår det klart att de misstänkliggör sina motståndare. De kräver gärna bevis för externalisternas slutsatser utan att själva presentera några. För säkerhets skull gör de gällande att få av externalisterna använder marxistiska argument, utan att de i stället talar om ”sociologiska rötter till den moderna naturvetenskapen”. Det är därför Merton blir en salongsfähig konversatör.

För att veta något måste man uppenbarligen bestämma sig för något som man inte undersökt. Helt förutsättningslös kan vetenskapen aldrig vara. Det är en oerhört intressant aspekt av kunskapssökandet, detta att det alltid förutsätter något, att det aldrig börjar från noll. Utkastade är vi människor, liksom allt annat i Universum, i ett flöde som föregår oss och som kommer att överleva oss. Och ett evigt sökande är vad det handlar om.

Alla akademiska ämnen måste förnyas, antingen genom att man utvidgar själva undersökningsområdet till att omfatta tidigare outforskade terränger, eller genom att man formulerar en ny teori som skär igenom både gammalt och nytt material och därmed kan ge helt nya resultat. Det förstnämnda sker hela tiden, tänk bara på genusforskningen. Det senare sker sällan, om ens någonsin. De revolutioner som Kuhn talar om inträffar praktiskt taget aldrig i humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen. Åtminstone är det aldrig fråga om omvälvande nyheter som när det gällde Copernicus eller Newton, Darwin eller dna-upptäckten. En biolog kan inte säga: Jag struntar i dna, jag går tillbaka till Aristoteles. Men en filosof kan i dag utan att skämmas gå tillbaka till Aristoteles och undersöka hans läror.

Detta gör att de ”teorier” som lagts fram de senaste 50 åren inte är några teorier, de har ingen bäring utanför det enskilda fallet. Det är i stället fråga om trender och synsätt, ibland bara om pikanta ord och snärtigt formulerade begrepp: paradigm, socialkonstruktivism, postmodernism. Dessa etiketter säger egentligen ingenting, och deras innehåll har inte gett upphov till någonting substantiellt, det vill säga ny kunskap. Om vi går igenom alla större arbeten inom vetenskapshistoria under de senaste decennierna skall vi finna att de flesta faller under rubriken ”normal science” (enligt Kuhns rubricering). Det är vackert så, men arten av pretentioner blir annorlunda.

Flöden är rörelse, rörelse är förändring, förändring är liv. Där, någonstans, mellan. Fler än en, men färre än många. Där, och aldrig mer preciserat än så, finns förklaringen.

Ibland ser man påståendet att motsättningen externalism-internalism är ett passerat stadium och därför borde överges. Detta är en missuppfattning, ty motsättningen externalism-internalism är inte någon teori eller metod utan en modell. Den ger oss en utgångspunkt för att studera själva basen i vetenskapshistoria, nämligen vetenskapens förhållande till samhället. På en linje mellan två ytterligheter har vi längst ut till vänster externalism (till exempel olika former av konstruktivism) och längst till höger har vi internalism (olika former av positivism). De flesta forskare befinner sig troligen någonstans mitt emellan. Ingendera ytterligheten är väl egentligen ointressant. Det hela beror på vilka frågor vi ställer till det historiska materialet. Vill man analysera Newtons och Leibniz olika sätt att lösa differentialkalkylen, måste man av naturliga skäl hålla sig till en internalistisk ståndpunkt. Skall man däremot utreda Newtons syn på alkemin eller hans föreställningar om religionen blir givetvis ett externalistiskt arbetssätt nödvändigt.

Svar finns aldrig. Definitiva, en gång för alla avgjorda, svar på några frågor existerar inte. Bara sökandet efter förståelse och förklaring. Därför saknar jag samtal, utbyte av tankar och insikter. Därför saknar jag ödmjukhet och lyssnande. Tvärsäkerhet ger respekt, men leder alt för ofta till arrogans. Hybris kan bara den få som utgår från att hen har svaret, det bästa, enda svaret. Typiskt människan, att ta sig vatten över huvudet. Makt är vad det handlar om. Vetande och makt är två sidor av samma sak. Akademin är uppbyggd efter den principen, av makt kamouflerad till kunskap. Vetenskapsmän vill bli lyssnade på, och åtlydda. Vill ha makt.

På vilka grunder utgår man från att svaret är ett och odelbart? Det måste finnas ett svar, men det räcker inte, bland svarskandidaterna får man bara välja ett, det bästa. Det är ett aprioriskt antagande som inte får ifrågasättas, för då faller akademin ihop, då rasar grunden för hela samhället. Hur kan man som kritiskt medveten akademiker hålla sig med sådana antaganden? Det borde vi, kollektivt, reflektera över, lite mer, lite oftare. Om det är kunskap vi söker. Och det görs också. Frängsmyr avslutar med att peka på ett vetenskapsområde som lite mer förutsättningslöst än andra discipliner söker svar kring kunskapens grund.

Som historisk forskning är det externalistiska synsättet numera dominerande och det som sätter in vetenskapen i ett samhällsperspektiv. Det betyder inte att man måste ansluta sig till en extrem hållning såsom dogmatisk marxism eller socialkonstruktivism, ståndpunkter som numera ter sig som återvändsgränder. Men det betyder att man studerar vetenskapen som en del av samhället, en tradition som varit självklar i Sverige. Och vill man precisera var på bandet mellan ytterligheterna man befinner sig och vill arbeta, kan man säga att STS-forskningen är fruktbar genom att den kombinerar historia och samhällsvetenskap.

STS söker inte svar på ett enda ställe. Svaret finns någonstans mellan. Det är utgångspunkten för detta sätt att bedriva vetenskap, denna disciplin som jag finner högst sympatisk. Där har jag hittat mina viktigaste vetenskapliga inspirationskällor. Latour, Haraway, Barad och så vidare. Där samtalas det. Där trivs jag. STS är för mig synonymt med vishet, och bara för att visa att världen är mer fantastiskt än kan kan förledas tro om man reducerar den till en eller ett. Om man bara kan förmå sig att söka svaret på fler än en, men färre än många ställen. Då ökar chansen till förståelse, då går man från kunskap till vishet. Och om det läste jag på stationen nyss, i Nietzsches fascinerande bok Tragedins födelse. Ett citat därifrån får avsluta denna bloggpost. Vackert formulerade tankar, som överbryggar klyftan mellan externalister och internatlister, och varifrån många STS-forskare, medvetet och direkt eller omedvetet/indirekt helt klart har hämtat en hel del inspiration.

Med denna insikt inleddes en kultur som jag vågar beteckna som tragisk: dess viktigaste kännetecken är att vetenskapen som högsta mål ersätts av visdomen, som vänder sina orubbliga blickar mot världens helhetsbild, oförvillad av vetenskapens förföriska lockelser, och som i medkännande kärlek försöker uppfatta världens eviga lidande som det egna lidandet.