Vi vet att mänsklighetens samlade välstånd ökar när det sprids ut och att kreativitet är en vitaliserande kraft som är oundgänglig i allt arbete, inte minst i arbetet för demokrati och hållbarhet i det begreppets alla aspekter. Just nu lever vi dock i en upp-och-nervänd världsordning där några få män med totalitära ambitioner äger över hälften av alla pengar som är i omlopp, och som utnyttjar makten som det ekonomiska övertaget innebär till att skydda sina egna intressen genom att påverka den demokratiska ordningen. Den här postfeodala ordningen upprätthålls genom att majoriteten av medborgarna i allt fler länder underordnar sig ett växande antal chefer – som trots att de är helt vanliga människor värderas högre än de som fortfarande har en (allt mer hotad) anställning. När de på vars axlar demokratin, kunskapen, kulturen och vinsterna ytterst vilar betraktas som utbytbara kuggar i ett maskineri gör det något med samhället.
Det är ett faktum att demokrati inte leder till att jag får som jag vill, men det är just därför det sättet att förvalta samhället är det minst dåliga styrelsesättet (ett enda bästa sätt finns inte). Idag tror förfärande många att deras liv blir bättre om de använder friheten att rösta till att ge makt åt ledare som lovar guld och gröna skogar åt sina anhängare om de bara får göra livet surt för "de andra", de som inte ser ut eller tänker som "vi". Det känns uppenbarligen som att beslutet att ge upp sin autonomi inte kommer att drabba individerna som tänker och agerar så, men eftersom det är bara en tidsfråga innan diktatorer utvecklar paranoida drag och uppfattar allt och alla som ett hot mot deras ömtåliga egon befinner vi oss på en motorväg till helvetet just nu. Gör vi inte upp med villfarelsen att ökade klyftor mellan människor är oproblematiskt och om inte efterfrågan på upplysta despoter minskar drastiskt innebär det slutet för allt det vi vant oss vid att ta för givet.
När allt fler människor delegerar besluten över sina liv till den som lovar mest och skriker högst förtvinar den kollektiva förmåga att ta ansvar och alla problem framstår som att de beror på någon annan. När man agerar som okritisk konsument genom att följa order och sluta skapa idéer reduceras man till ett lydigt redskap för överordnades intressen. Förmågan att ta ansvar hänger ihop med friheten att vara kreativ, så när allt fler tänker allt mindre själva förvandlas samhället till en totalitär mardröm. Därför är det så viktigt att skolan handlar om kunskap och lärande, istället för som idag; betyg. När elever väljer och vrakar bland olika skolor fostras de nämligen till följare och kommer inte att kunna agera som studenter längre fram, vilket är förödande för deras egna och alla andras möjligheter att leva fria i ett öppet och demokratiskt samhälle. Förutsättningen för det är nämligen att man utvecklar en kreativ förmåga, bygger upp förståelse för kunskapen och det vetenskapliga sättet att tänka samt lär sig respektera och ta ansvar för resultatet av gemensamma beslut.
På område efter område gör det stora flertalet istället tvärtom, allt fler slutar tänka själva och konsumerar passivt det som bjuds. AI lanseras som framtiden, men vems framtid är det som förverkligas i en värld som kontrolleras av några få ofattbart rika individer? Idag ser vi det som ett tecken på framgång att ett snabbt växande antal människor allt oftare använder AI för att "slippa" skriva och läsa. Mot virussjukdomar finns det vaccin, men för att kunna bekämpa dumhet krävs kunskap som i sin tur kräver just det som allt fler idag gör sig av med. När majoriteten läser allt mindre (att låta sig översköljas av text på nätet är inte att läsa) och allt fler texter genereras av AI förflackas språket som är tankens medium, vilket leder till att den kreativa förmågan utarmas. Det gör mig beklämd att se hur musik skapad av AI nu verkar klättra på topplistorna. När artister som lagt ner sin själ i ambitionen att lära sig hantera ett instrument för att med hjälp av det skapa ny musik får ännu svårare att leva på sitt skapande förlorar kulturen sin dynamik.
Vi är på väg med full fart in i ett nytt paradigm, en ny världs- och livsordning. Om vi inte försvarar friheten och värnar vår kreativa kompetens löses kunskapen upp och förmågan förtvinar, och då förvandlas vi som kollektiv till maktens lydiga redskap, vilket gör alla (även det krympande antalet rika och mäktiga människor) till förlorare. Människa blir man nämligen tillsammans med andra, och kultur växer och frodas mellan människor som ägnar sina liv åt att skapa och hämta inspiration från litteratur, konst, film, vetenskap och så vidare. Kreativitet är livgivande, men bara om många människors tankar och handlingar kan och får stötas och blötas mot varandra i öppenhet och frihet från övervakning och målstyrning.
Ytterst handlar livet om att komma underfund med vad det innebär att vara människa, och eftersom det är en öppen fråga utan givet svar behövs många olika typer av svar – ju större mångfald i skapandet av dem desto bättre – som kan testas i realtid och vars konsekvenser kontinuerligt stäms av mot verkligheten (inte mot något protokoll eller någon kravspecifikation). Kunskap är en komplex och dynamisk helhet, inte en uppsättning fakta som med hjälp av en pedagogisk metod kan överföras till någon annan eller effektivt pluggas in. Utbildning handlar inte om att producera resultat och absolut inte om att utveckla blind tilltro till auktoriteter. Lärande är något som växer fram i miljöer där man är fri att skapa egna svar på olika frågor samtidigt som man kritiskt granskar resultatet av andras kreativa arbete.
Därför ger vi upp våra liv när vi slutar skapa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar