måndag 21 maj 2012

Neurodiversitet, ADHD och samtalets kraft

 Samtal är vägen fram om man vill veta. Att samtala är att lära, lyssna och själv tänka vidare. Samtal bär på hopp om ett bättre vetande. Det får jag bekräftat för mig, ofta. Lika roligt varje gång. Igår hände det igen. Plötsligt fanns den där. En reflekterande kommentar som fick mig att tänka vidare, som hjälpte mig framåt och som bjöd på tips för vidare läsning om det angelägna ämnet ADHD och biologiska aspekter av människoblivandet. Tankarna är viktiga, och jag vill därför lyfta upp dem och sprida dem. Jag svarar här istället för i kommentatosfältet. För att bjuda in fler i samtalet.
jag håller med och misstycker och allt möjligt, främst om diagnosens legitimitet.
Så är det ju, så ska det vara. Ett samtal där man är överens om allt, eller där man är oense om det mesta, det är inte så himla konstruktivt. Det är de små dissonanserna som tvingar in tänkandet i nya banor. Det är utbytet av och i mötet mellan, olika tankar, som ny kunskap uppstår.
först: alf nilsson har många relevanta funderingar. jag tänkte också på den passage du citerar;

"Ingenstans anges vad kunskapen består i. En fundering om den nya kunskapen: Att läkemedelsföretagen har tagit fram nya varianter av preparat – för det här är miljardaffärer för dem. Mig veterligen har ingen ny kunskap om den förmenta hjärnskadan tillkommit."

han har ju rätt - vad jag vet är adhd ett koncept som uppfunnits av läkemedelsindustrin för att kunna kränga centralstimulerande. dock är det värt att tänka på att nilsson är en gammal räv, och jag tror knappast att han lagt så mycket energi på att hänga med i den teoretiska diskussionen om adhd. till exempel tänker man knappast på det som en 'hjärnskada' längre, åtminstone inte inom det fält som kallas neurodiversitet. där lutar man istället mot att betreakta den neurologiska profil som genererar problembilden adhd som en fast kvot av mänskligheten som alltid funnits, men som i dagens samhälle blir mer problematiskt än det varit i tidigare samhällsformer. grundidén är att mänskligheten är en utpräglad gruppvarelse där individerna har olika neurologiska funktionssätt, men behöver varandra för att överleva. dagens samhälle är dock ordnat för en snittyp snarare än för att tillåta hela spektrat av neurologisk varians, varför de som faller utanför det normerade patologiseras (det som psykiatriskt bär namn som 'aspergers syndrom', 'adhd' etc).
Möjligen kan jag tycka det är väl konspiratoriskt att lägga hela skulden på läkemedelsindustrin. Kan det vara så entydigt, och har de verkligen den makten? Osäker, men jag vet å andra sidan inte. Har inte den inblicken. Makt över oss har läkemedelsindustrin dock, stor makt.

ADHD är inte en hjärnskada. Det låter klokt, och intressant. Det är ju så jag vill se på saken. Vore det en skada, då kommer saken i ett annat läge. Då berodde ju egenskaperna som kopplas till ADHD på yttre åverkan, då fanns det ju en ursprunglig identitet som fördärvats. Och så ser jag inte på saken. Det vore att patologisera i onödan, vilket är läkemedelsindutrins affärsidé. Den tankemodellen måste motarbetas, vilket är vad jag kämpar för. Andra sätt att se på människan behövs. Stort tack därför, Jakob, för introduktionen av begreppet/fältet neurodiversitet. Ska genast sätta mig in i det området!

ADHD har alltid funnits, det är bara det att egenskaperna framträder tydligare idag, i relief mot det nuvarande samhällets och vår kulturs. ADHD är som andra egenskaper något man har mer eller mindre, och beroende på i vilken kontext man lever och verkar kommer det att vara bra eller mindre bra. Det handlar om hur man ser på och definierar begreppet människa. Så vill jag se på saken. Det är ett sätt att hantera frågan som bär på hopp.

Kunskap, samverkan och människan som kollektiv varelse. Vi kompletterar varandra. Därför borde vi bejaka olikhet, för allas skull, för däri finns potential till ett mer hållbart samhälle. Och med ett sådant sätt att se på saken är inte ADHD problemet, problemet är samhället som inte förmår uppskatta och dra nytta av egenskaperna. Mångfald har relativt lite med hudfärg att göra, och mer med tankar, egenskaper och samverkan. Strävandet efter likhet, upprätthållandet av normen, önskan om att alla ska uppfylla snittypens egenskaper riskerar i förlängningen att leda till en obehaglig monokultur av likar, modellerade efter samma form. Det vore inte bara tråkigt, det vore framförallt riskfyllt, och obehagligt.

Vi behöver inte bara varandra. Vi är beroende för vår kollektiva överlevnad av varandras olikheter. Så kan man välja att se på ADHD och andra liknande diagnoser. Som personliga egenskaper, istället för som något sjukt. Ju snävare norm vi skapar och upprätthåller, desto fler patologiseras. Hur långt är vi beredda att gå? Det är en viktig fråga, utan enkelt svar. Det är en fråga som bara kan lösas i och genom samtal. Alla berörs på detta sätt. Vi behöver som sagt varandra, och hur vi än gör kan frågan inte ignoreras. Samhället kan inte upprätthållas med hjälp av mediciner, även om läkemedelsindustrin naturligtvis önskar att så vore fallet.  
problemet blir förstås de särbegåvade individernas, men kan lika gärna betraktas som liggande i samhället, som inte förmår att ta tillvara den superresurs som aspies och adhd:iter skulle kunna utgöra om det inte var så att de ofta faller utanför samhället och in i en normativ gråzon redan i skolåldern, då vissa saker som neuronormalen klarar lätt blir nästan oöverstigligt för den särbegåvade. som de flesta vet finns det en baksida av de neuropsykiatriska särbegåvningarna som dock inte ingår i själva diagnosen (eftersom det inte är de som är problematiska); aspergare kan ha en häpnadsväckande förmåga till logik och specialisering, adhd:iter har ofta förmågan till hyperkoncentration och enorm elastik i tanken, etc. etc. etc.
Skolans ansvar är stort och tungt, och därför är detta ytterst en politisk fråga. En fråga om vilket samhälle vi vill ha. Det bestäms kollektivt, underifrån, men administreras och ges form via politiken. Tillsammans skapar vi det ramverk vi alla behöver för att överleva, och då vore det bättre att inkludera fler i gemenskapen. Ju fler som är välkomna och anses bära på viktiga och värdefulla egenskaper, desto fler kan ta hand om dem som faller utanför. Det blir dessutom färre som faller utanför. Enkel mattematik. Och det handlar inte om välgörenhet, utan om ekonomi. Har vi råd att tacka nej till och att medicinera bort egenskaper som kan komma att visa sig användbara för samhället som helhet? Som sagt, ADHD är förknippat med fantastiska egenskaper. Likt Zlatan skulle det kunna betraktas som den spjutspets kollektivet behöver för att överleva. Allt handlar om hur man väljer att se på individen, samhället och framtiden.
du nämner foucault, som förstås är en given referens. han beskriver i sexualitetens historia framväxten av det system som, genom särskiljande och övervåld, möjliggjorde den homosexuella identitet som foucault själv hade och älskade att ha. genom detta normativa våld växer nya normer fram, de slutar inte vara förtryckande men har möjliggörande potential också. foucault skulle förståås inte vilja vara utan de klubbar han gick på och de möjligheter som ändå fanns för honom att leva ett homoliv, även om det historiska fundamentet för dessa möjligheter lades på ett våldsamt vis.
Precis så känner jag inför mig själv. Det som har varit ett problem för mig, så länge jag försökte uppfylla normen, så länge jag anpassade mig efter skolans krav, det är idag något jag omfamnar och ser fördelar med. Det går att göra dygd av nödvändigheten. Det är nödvändigt, viktigt och bra, för alla. Insikterna om våra individuella olikheter kan man välja att bejaka, eller förneka. Även detta rör alla (inte bara individer med ADHD eller Asperger), för begreppet människa är långt vidare än vi förleds tro i och genom att vi sällan ifrågasätter normen.
på samma sätt tror jag att den medicinska industrin, tack vare uppfinnandet av diagnosen adhd och det åtföljande överrvåldet i att droga ned de diagnosticerade, i förlängningen kommer att ha bidragit till synliggörandet av en tidigare marginaliserad minoritet. liksom för de homosexuella så kommer synliggörandet i sig förr eller senare att kunna få konsekvensen att de som delar den neurologiska profil som genererar "adhd" kan börja ställa krav och kanske rent av någon gång lyckas inreda ett hörn av samhället där även de kan utvecklas på ett vis som är till deras och samhällets bästa, där adhditernas superförmågor skulle kunna tas till vara.
Har inte tänkt på saken på detta sätt, men det är klart att det är så. Och det bekräftar den gamla sanningen att makt är inget någon har, den uppstår i relationer och är produktiv. Makten kan inte styras, bara uppmärksammas och förhålla sig till. Makten kan möjligen användas, och här har vi ett exempel på och uppslag till hur man skulle kunna tänka. Läkemedelsbolagens makt må vara stor idag, men den är inte starkare än vårt kollektiva bejakande av de preparat bolagen kränger. Ett annat samhälle är möjligt.
är du intresserad av neurodiversitet börjar du med thom hartmanns ideer. http://en.wikipedia.org/wiki/Hunter_vs._farmer_theory. sen kan du förlora dig i google scholar om du vill, horisonten är hur vid som helst.
Tack Jakob! Jag är redan förlorad. Har varit inne och nosat på neurologin tidigare, men här öppnar sig nya möjligheter. Samtalets möjligheter är outtömliga. Slutar aldrig fascineras över det. Kastar mig ut i kunskapens flod, med en ny tro på framtiden. Och återkommer säkert med fler poster på detta viktiga tema!

5 kommentarer:

Anonym sa...

Det är inte upp till dig att sitta och tycka saker om huruvida människor med en viss typ av nervsystem ska få ha ett särskilt namn för sig själva eller inte.

Gillar du inte ADHD-diagnoser så behöver du inte skaffa en, tro mig, ingen kommer att tvinga dig. Visst är gränsdragningen mellans aspergare, ADHD:are och NT:s en social konstruktion. Nu råkar det vara så att för många av de direkt berörda så är detta en väldigt användbar och i bland en till och med nödvändig social konstruktion. Den är ett namn för det vi är och många gånger är stolta över.

Du ska inte tycka någonting om den sociala konstruktionen och dess existensberättigande förrän du har frågat ett större antal människor som det angår. Jag kan alltså upprepa; Detta berör väsentligt fler än dig. Ska du vidare ha åsikter om huruvida vissa människor ska medicinera sig mot koncentrationssvårigheter så ska du fråga de som gör det om vad de tycker om saken. Du ska fråga dem om de tycker att deras medicinering "medicinerar bort" deras eventuella specialbegåvningar.

Vi finns, vi kan prata själva och vi är inte "neddrogade barn". Neurologiska avvikelser existerar inte enbart i relation till det svenska skolsystemet och i vissa fall kan de leda till mycket långtgående inskränkningar i en individs funtionsnivå.

Jag vill ha min stämpel. Låt bli den.

Eddy sa...

Resonerar man så har man givit upp och accepterat samhällets syn på en, som sjuk. Det gör något med självkänslan för den utpekade, och med samhället som pekar ut. Alla påverkas.

Jag vill inte leva i en värld där man är beroende av läkare eller andra experter för att få den hjälp man behöver.

Vidare tar jag med mitt sätt att tänka inte ifrån någon, något. Jag ger istället fler möjlighet att få hjälp, om de vill ha hjälp. Jag inkluderar, istället för exkluderar. Jag tror att alla kan tillföra något till helheten. Och vill inte kategorisera.

Jag gör mig inte till talesperson för någon grupp, jag studerar samhället. Det är mitt jobb, och här på Flyktlinjer tycker jag inte bara saker, jag argumenterar.

Anonym sa...

Du förstår inte kontexten.

Samhället ser inte bokstavsfolk som sjuka. Det ser bokstavsfolk som besvärliga latmaskar som borde skärpa sig vilket gör all anpassning och tolerans omöjlig. Kampen att få människor att acceptera att vi är annorlunda är minst lika hård som kampen för att bli inkluderade. AS och ADHD är inte sjukdomar, de är avvikelser som i bland leder till funktionshinder i varierande grad.

Men vill du sitta och moralisera över vissa människors sätt att definiera sig själva så gör det. Ursäkta att jag störde.

Jakob sa...

hmm. anonym, jag ser att du bara vänder dig till eddy, men eddy formulerar sina åsikter i relation till en kommentar jag gjorde i den förra posten här på bloggen. eddys åsikter får förstås stå för honom, men jag skulle vilja bemöta dig på något sätt också.

vad jag med min kommentar försökte göra var att, istället för att ta en moraliserande ställning eller ansluta mig till något av lägren "för eller mot npf-diagnoser", beakta vilka möjligheter för historisk förändring som diagnosernas befintlighet öppnar. jag är av övertygelsen att vare sig diagnoser är "moraliskt" rätt eller fel så synliggör de att mänskligheten har en mycket större neurologisk varians än vad själva samhället är byggt för. jag tror också att hela samhället skulle vinna på att så att vidga det diskursiva utrymmet omkring neurologisk normalitet, helt bortsett från huruvida aspies och adhd:iter har eller skall behöva ha några superförmågor eller ej (det skall de självklart inte behöva ha för att få samma möjligheter som normisarna). därför måste man se till förutsättningarna; diagnoser finns, de hjälper många, förstör för andra, är mycket omdiskuterade. de är dock ändå inte oanvändbara i politisk kamp för det. jag refererade till foucault för att jag tror att det går att lära sig något om kampen för acceptans av andra grupper som av normsamhället en gång definierats ut som patologiska och avvikande; homosexuella, heterosexuella (jodå, även denna grupp definierades av sina fiender en gång i tiden), människor av annan hudfärg, etc. etc. etc. dessa gruppers kamper går olika snabbt, vissa går enormt långsamt då motståndet är stort, men tack vare att grupperna åtminstone en gång definierats - om än av sina (självutnämnda) "motståndare" - så är kamp åtminstone möjlig.

jag har diagnosen adhd. jag skaffade den på eget initiativ i vuxen ålder för att se varför mitt liv tenderat att bli så förbannat krångligt, och varför jag haft så svårt att få nån vettig användning av de förmågor jag besitter. det var ingen kul hobbygrej - jag gjorde utredningen för att det kändes nödvändigt att få reda på varför jag hade så förbannat svårt att få till sånt som de flesta människor, många betydligt mindre begåvade än jag, bara kunde segla igenom. jag är stolt över att vara adhd (jo, det är så jag tänker på det), eller över att besitta en sådan hjärna som - som en tråkig bieffekt - genererar de problem bokstäverna står för. jag vet att en diagnos kan vara stigmatiserande, men tänker inte acceptera ett stigma. däremot avser jag att föra en kamp, personlig och i någon bettydelse politisk, och försöker därför i längsta möjliga mån undvika att känna mig kränkt av andras åsikter om diagnosen och dess relevans. kränkthet är en jävligt dålig huvudkudde.

när jag läser det eddy responderar på min bloggkommentar känns det därför snarast som om jag ser en livesändning av någon som just håller på och formulerar sig omkring ett fält, medelst tankar och idéer nya för honom. eddys blogg presenterar i mitt tycke ofta just sådana processer, och jag ser faktiskt inte ett problem utan en styrka i det. mitt tänkande är alltid i process. jag värjer mig mot att avsluta de där processerna och låta tryckpressen gå för en färdig "åsikt". intellektuell rörlighet är mer värd än fasta uppfattningar, och kan förändra mer och - förhoppningsvis - på ett smidigare sätt. folk får ha åsikter, även om de själva inte omfattas av den grupp eller det fenomen om vilket åsikten gäller.

kanske tycker du och jag, anonym, helt olika om allting. min önskan är i vilket fall att vi båda två på våra håll kan låta andras uppfattningar om diagnosen bara rinna av oss och koncentrera oss på något annat i stället. eller kanske rent av ses vid ett kafébord eller på en barrikad eller så, och tillsammans dra upp riktlinjerna för hur golvet i buren skall vidgas.

Jakob sa...

lite förvirrat blev det, speciellt det där med "åsikt" kontra "process" (eller var det så att en åsikt var en temporär ståndpunkt i en pågående process?), men det blev förhoppningsvis snarare en motsägelse som liksom illustrerade sig själv, haha... hoppas dock att poängen gick fram ändå, alltså att tillåta folk att tänka vad de vill och ha vilka åsikter de vill - att gå på frontalangrepp mot dem skärper snarare in antagonismen än främjar någons sak. liksom eddy tror jag således på samtalet, även om det ofta är knögglit och trassligt och svårt att föra.