Refränger 7

Åter till refrängen. Svårt att fokusera på den tråden när jag är mitt uppe i bokskrivande på samma tema, men nu har jag jobbat igenom manuset ett varv och ska snart skaffa mig överblick över helheten, korrekturläsa och slipa på detaljerna. Resten av året har jag två artiklar att skriva om daggarna som finns kvar av denna vecka ångas åt tentarättning. Ett mellanrum öppnar alltså upp sig. Dags för refräng.

Refrängen är en plats som både öppnar upp och håller samman, en förbindelselänk mellan då och sedan som både står för kontinuitet och kreativitet. Skillnaden som upprepas, som Deleuze skriver om i Difference and Repetition, kan vara refrängen. Eller Hummern som finns på bild i platån om moralens geologi. Kroppen utan organ, immanensplanet; lagren av stratifieringar. En tanke, tusen bilder och exempel. I grund och botten är det lika enkelt som DNA-molekylens fyra kvävebaser: A G C T, som varieras i det oändliga. För att förstå måste man inse skillnaden mellan komplex och komplicerad, men det är bara början. Förklaringen finns inte där man tror; liksom i musiken uppstår harmonierna i det varierande spänningsfältet mellan tonerna. Mellanrummet är en plats som ingen äger eller har exklusiv tillgång till. En demokratisk tanke alltså, en sant demokratisk tanke och därför hållbarhetsfrämjande. Refrängen behövs som verktyg och som inspiration, för att kunna tänka symmetrisk samverkan och dynamisk, relationell tillblivelse.

One case of transcoding is particularly important: when a code is not content to take or receive components that are coded differently, and instead takes or receives fragments of a different code as such.

Kod är ett språk som till skillnad från människans språk ger upphov till direkt, icke-medierad förändring. Jag tänker fritt här och förklarar inte; jag försöker förstå (det behöver nog förtydligas). Koden kan ta upp fragment och sekvenser av andra koder och på det sättet bilda en ny kod, fast det handlar fortfarande om ett linjärt ett-till-ett-förhållande. Varje del av koden svarar mot och binder samman sina specifika delar, även om den satts samman till en ny helhet. Det är alltså inte bara koden som förändras utan även relationerna till andra delar och helheten som sådan. Okej, jag famlar i blindo; men det är ibland enda sättet att nå fram till frestelse av den här typen av texter. För att lära sig måste man först inse hur lite man kan och våga öppna upp sig för okunskapen. Man måste tvinga sig ut i mellanrummet och ställa sig mellan så man upprättar kontakt med både kunskapen och okunskapen, man måste göra sig själv till ett slags stämgaffel och lyssna på tonen.

The first case pertains to the leaf-water relation, the second to the spider-fly relation. It has often been noted that the spider web implies that there are sequences of the fly's own code in the spider's code; it is as though the spider had a fly in its head, a fly "motif," a fly "refrain."

Refrängen binder samman och skapar a-parallella förbindelser och block av ömsesidighet. Flugan och spindeln har genom evolutionen skapat ett band, inte så mycket av ömsesidighet, men ändå ett band. Spindeln väver sitt nät på en kod som fångar in flugan eftersom koden är den samma. Där skapas ett förbund, vilket inte sker när ett löv landar på och hålls uppe av vattnets ytspänning. Två typer av relation, två typer av helheter: den enda dikotomisk och den andra dialektal. Frekvens och resonans; takt och rytm. Upprepning och återkomst, dynamik och förändring, inom ramen för en sammanhållen helhet. Hela filosofin som skapades av Deleuze och Guattari handlar om att närma sig och förstå vad som händer i olika typer av mellanrum, vilka aldrig är något i kraft av sig själva. Förändring uppstår mellan, men den är en integrerad del av helheten. Deleuze och Guattari sätter ord på tomheten genom att lansera ord och begrepp som Kroppen utan organ, hummern/dubbelbindningen, a-parallela block av tillblivelse, imanensplanet och REFRÄNGFEN. Genom att skriva som de gör tvingas läsaren tänka själv och texten binder på det sättet, under läsakten, samman kunskaperna och erfarenheterna som varje unik läsare tar med sig in i arbetet. Både texten, läsaren och sammanhanget som hen lever i tillsammans med alla andra förändras i dynamiken som uppstår och av det som händer mellan. Därför är det så oerhört spännande och inspirerande att läsa, för man vet aldrig vart man hamnar.

The implication may be reciprocal, as with the wasp and the orchid, or the snapdragon and the bumblebee. Jakob von Uexküll has elaborated an admirable theory of transcodings. He sees the components as melodies in counterpoint, each of which serves as a motif for another: Nature as music.

Musik är ett föränderligt, dynamiskt flöde vars mening uppstår mellan. Reciprocitet, ömsesidig påverkan: vers - refräng, fråga - svar, och så vidare. Delar i samverkan inom ramen för ett sammanhang. Evolution. Tar man för givet att all förändring är linjär går man miste om massor av värdefull kunskap. Och det är så det västerländska tänkandet ser ut. Därför skjuter man på budbärarna, kallar Deleuze och Guattari för postmoderna, sanningsförnekande och kunskapsfientliga flummare. Fast vem är det som är flummig egentligen? Den som låst fast sig vid en modell och sedan försöker pressa alla fenomen och all världens kunskap genom den rigida mallen. Deleuze och Guattari försöker förstå världen så som den fungerar och kommer oss till mötes och de har ingen färdig model som de applicerar på fenomenen, de skapar verktyg att tänka med som sedan kan och förstå får sitt värde genom att användas i undersökningar av tillvaron.

Whenever there is transcoding, we can be sure that there is not a simple addition, but the constitution of a new plane, as of a surplus value.

Transkodning är ett sätt att ändra en kod utan att ha tillgång till källkoden. Jag är inte så insatt i programmering, men så mycket förstår jag; att det handlar om ett slags överlagring och dynamisk förändring av underliggande information. Ett slags stämskruvande alltså. Ett sätt att nå önskar resultat genom indirekta åtgärder, ett utfall som aldrig går att garantera alltså.

A melodic or rhythmic plane, surplus value of passage or bridging. The two cases, however, are never pure; they are in reality mixed (for example, the relation of the leaf, this time not to water in general but to rain).

Mellanrummet spelar alltid och överallt en roll, det räcker att förstå det tror jag; det är vad denna passage handlar om. I alla fall i min läsning här och nu. Jag är inte helt ute och cyklar, det vet jag, men jag är också säker på att det troligen går att finna djupare och bättre mening i texten och en mer användbar förklaring, men det räcker så här långt. Och bara det att få inleda dagen med en intellektuell övning är i sig värt något. Att läsa Deleuze och Guattari är aldrig meningslöst och det ger alltid mer än det tar, oavsett om man tycker sig förstå eller inte.

Sanning, makt och hållbarhet 1

Läser den högintressanta understreckaren om det växande föraktet för kunskap, av Martin Gustafsson (Professor i filosofi vid Åbo Akademi). Jag har skrivit om detta ämne många gånger eftersom det är så viktigt. Kunskap är grunden för alla moderna och demokratiska samhällen som (den om det är svårt) strävar efter att vara meritokratiska. Det råder ingen som helt tvekan, varken om att kunskap är den grund som demokratin vilar på eller att kunskap är svårt. Fakta är lättare att hantera, men när inte ens fakta betyder något är vi alla illa ute. Och det är vi; illa ute alltså, för fakta betyder allt mindre och kunskapens värde ifrågasätts allt oftare. Känslor, makt och pengar hotar ständigt att ta över. Kunskapen måste aktivt försvaras och medvetet värnas för att inte känslorna ska övertrumfa vetandet och makten spela bort korten och vända informationen till sin fördel. Det är en ständig kamp och det går i vågor. Just nu är kunskapen hotad av en lång rad olika och samverkande faktorer, och det är inte första gången i världshistorien.

När George Orwell 1942 skrev om sina ­upplevelser som frivillig i det spanska inbördeskriget framhöll han hur själva sanningsbegreppet fallit offer i striderna. I Spanien såg han för första gången ”tidningsrapporter som inte bar någon som helst relation till fakta, inte ens den relation som förutsätts i en vanlig lögn. Jag såg stora slag rapporteras när det inte varit några strider, och fullständig tystnad när hundratals män blivit dödade”.

Om det står makt eller pengar på spel, vilket talar mer till känslorna än till förnuftet, utkämpar sanningens försvarare en ojämn strid. Ingen äger nämligen kunskapen och den kräver ömsesidig omsorg för att fungera. Sanningen är ingenting i kraft av sig själv. Bara där och när alla parter inser dess värde och vikten av att böja sig för kunskapen kommer vetandet att vinna och få genomslag. Krig är på liv och död, så där är det lätt att förstå att kunskapens inflytande minskar och sanningen offras. I krig och kärlek är allt tillåtet, brukar man som bekant säga.

Den fortsatta utvecklingen i Europa gjorde naturligtvis inte saken bättre. Orwell sade sig minnas en tid då en ­brittisk och en tysk historiker kunde vara djupt oeniga men ändå basera sin oenighet på en gemensam grund av neutrala fakta som de inte ifrågasatte. För en totalitär regim är det, menar han, väsentligt att upplösa just denna gemensamma grund. Han såg med förskräckelse på hur själva idén om objektiv sanning höll på att vittra sönder. Detta, sade han – just efter att London genomlidit blitzen – ”skrämmer mig mycket mer än bomber”.

Där och när kunskapen saknar egenvärde, eller där och när makt eller ekonomi anses viktigare än sanningen, undermineras demokratin och alla blir förr eller senare förlorare. Krig kan vinnas och diktatorer kan ta makten, men samhällen och civilisationer kan bara överleva genom att demokratin värnas och kunskapens egenvärde försvaras. Fakta är neutrala och den som försöker rucka på den principen är en folkets fiende, oavsett vad hen säger. Och man kan verkligen fråga sig varför medborgarna i ett demokratiskt samhälle ska lita på en ledare som lanserar alternativa fakta, för vad säger att man kan lita på att en sådan person bryr sig om någon annan än sig själv? Ingenting; för när fakta och kunskap inte längre betyder någonting är det bara makten och pengarna som räknas.

Vår egen tid tycks lida av samma sjuka. Den ameri­kanske journalisten Mark Danner har gjort en intressant iakttagelse om vad avslöjandena om invasionen av Irak – att regimen inte hade några massförstörelsevapen, tortyren i Abu Ghraib-fängelset, och så vidare – fick för ­konsekvenser. Eller snarare: det Danner noterade var att dessa avslöjanden inte fick några konsekvenser när det gällde de högsta politikernas och militärernas ansvar. Alla nödvändiga fakta för att utkräva sådant ansvar fanns på bordet, men ingen skuld erkändes och inga straff ­utdömdes. Fakta hade blivit verkningslösa. Makten trumfade sanningen utan att genera sig.

Det var Donald Trump som lanserade alternativa fakta, men manegen var redan krattad sedan länge och kunskapens minskade egenvärde banade väg för honom, liksom för populisterna här hemma. Om kunskapen betyder allt mindre för allt fler och om utbildning reduceras till ett slags inträdesbiljett till arbetsmarknaden och ekonomin; om utbildning betraktas som en transportsträcka som så snabbt och effektivt som möjligt ska klaras av för att nå fram till det som verkligen betyder något, är sanningen satt på undantag. Och det blir inte bättre av att företrädare för vetenskapen skyller på postmodernism, för om sanningen inte håller sträck mot kritisk granskning är den ändå inget värd. Kunskap växer mellan människor som bryr sig om och lyssnar på varandra, som är överens om vissa grundläggande och neutrala fakta. Det är inte postmodernisternas fel att Donald Trump blev president eller att Nordiska Motståndsrörelsen anar morgonluft, det är allas vårt fel att vi inte bryr oss mer om kunskapen än vi gör.

Nu har denna maktens arrogans fått ett extremt och ­bisarrt uttryck i Donald Trump. Politik har förstås alltid innehållit lögner och fult spel, men sådant har ändå setts som något som behöver döljas under en polerad yta. Trumps styrka verkar vara att inte ha någon sådan polerad yta. Hans lögner uppfattas som ”ärliga” genom att ­åtminstone vara uppenbara – ett bevis så gott som något på att det står illa till med den samtida demokratin och det offentliga samtalet.

Detta att lögnen ses som ärlig, att politiker utan att möta kritik på allvar kan och får hävda att det är känslan som räknas, är en dånande varningsklocka som måste tas på allvar. Det finns ingen quick fix på den här typen av problem, inga enkla lösningar. Först när bildning tas till heder och strävan efter vishet blir starkare än jakten på snabb ekonomisk avkastning, kan vi börja hoppas. Bara så kan demokratin värnas. Endast där och när makten VERKLIGEN utgå från folket och KUNSKAPEN har ett egenvärde, där alla respekterar sanningen (det vill säga vetenskapens samlade resultat, som aldrig bygger på koncensus) och förståelsen för hur svårt det är att avgöra vad som faktiskt är sant är stor och utbredd, kan demokratin överleva och hållbarheten stärkas.

Hur ska vi tackla problemen? Som filosof tränad i argumentationsanalys blir man förstås ofta frustrerad över hur det offentliga samtalet förs. Varför förväxlar medierna objektivitet med neutralitet, så att man tror sig ständigt ha skyldigheten att bjuda in en ”motståndarsida” också när det råder stor konsensus kring det ämne som diskuteras? Varför polariseras nästan alltid diskussionerna? Varför frågas alltid efter åsikter men sällan efter skäl?

Kunskap är aldrog neutral och därför kan objektivitet aldrig vara värderingsfri. Att lyssna på alla och likställa allas röster är ryggradslöst och kunskapsföraktande cyniskt. I ett kunskapssamhälle granskas allt och alla och där lägger sig medierna vinn om att ligga så nära SANNINGEN som möjligt. Där är det KUNSKAPSANSPRÅKEN som granskas och man lyssnar på vad som sägs, inte på vem som talar. När Kent Ekeroth bjuds in för att debattera flyktingpolitiken, eller när Jan Sjunnesson oemotsagt får framföra kritik mot public service, för deras behandling av sanningen, visar man i ord och handling vad kunskapen är värd i dagens medier. Där debatten ersatt samtalet i frågor som rör kunskap och näringslivet har makt över forskningen har sanningen offrats till förmån för makt, pengar och känslor.

Demokratin bygger på förnuft och är den klokaste och mest hållbara styrelseformen, men den kan bara fungera och överleva i ett samhälle och ett kulturellt klimat där kunskapen självklart anses ha ett EGENVÄRDE. I samma stund som vi accepterar att kunskapen värde är indirekt och ekonomiskt avhängigt har dörren till populism, faktaresistens och känslosyre öppnats och den dörren måste liksom Pandoras box hållas stängd, för har den en gång öppnats är det enormt svårt att mota tillbaka mörkerkrafterna. Kunskap är bara makt i ett samhälle som erkänner dess värde. Går det inflation i kunskapen är det känslan som räknas och makten och pengarna den enda som betyder något.

Återkommer inom kort med fler tankar om detta ämne, med utgångspunkt i understreckaren av Gustafsson och den nyutkomna bok som esten av artikeln handlar om.

En skola för alla

Skola och utbildning är framförallt en angelägenhet för samhället och demokratin. Vi har skolplikt i Sverige, utbildning är med andra ord en skyldighet, inte en rättighet. Det är inte för att att enskilda ska nå framgång som samhället satsar skattemedel på skola, utbildning och forskning; utan för det gemensammas bästa. Därför utgör allt annat än en likvärdig skola ett problem för samhället och ett hot mot den långsiktiga hållbarheten. Det är i alla fall så jag ser på det, och det är en av många olika anledningar till att jag är kritisk mot friskolereformen. Detta är tankar som även Dilsa Demirbag-Sten (Verksamhetsansvarig Berättarministeriet) och Åsa Fahlén (Ordförande Lärarnas Riksförbund) är inne på i en artikel i Uppsala Nya Tidning, som jag använder som utgångspunkt för reflektion.

De mest framgångsrika demokratierna stärker den egna utvecklingen och systemets legitimitet genom att aktivt verka för varje individs möjlighet att söka kunskap och forma sitt liv. Ett fungerande och likvärdigt utbildningssystem är därför ryggraden i ett demokratiskt samhälle och den främsta garantin för dess överlevnad. Kvaliteten på utbildningsväsendet ger också en tydlig fingervisning om nationens framtida välstånd.

Som sagt, samhället erbjuder inte skola och högre utbildning som en service till medborgarna. Kunskap är demokratiutvecklande och hållbarhetsfrämjande. Enskilda har i alla tider, om de haft pengar och möjlighet, kunnat placera sina barn i exklusiva privatskolor för att ge dem ett försprång i karriären, men det ligger inte i samhällets intresse. Politiker som vill erbjuda "alla" en möjlighet att välja flörtar med populism för någon verklig valfrihet handlar det så klart inte om. För att man verkligen ska kunna välja måst det finnas skolor att välja mellan och det gör det inte idag. För att ha en chans att komma in på en eftertraktad skola krävs att föräldrarna ställer en i kö redan när man föds. Det är inte valfrihet, det är istället ett tecken på att Sverige är på väg att bli ett klassamhälle där det är börd och pengar som avgör vem som lyckas och inte kunskaper och förmågor. Skolan är en nationell angelägenhet och dess syfte är att värna demokratin, det vill säga det allmänna.

Men trots att det i dag råder bred enighet om att skolan är den viktigaste samhällsinstitutionen för ett demokratiskt samhällsbygge fortsätter skillnaderna mellan skolorna att växa. Med vår erfarenhet och den gedigna kunskap som i dag finns om den svenska skolans tillstånd finns det stor anledning till oro.

Skolan är en samhällsbärande institution; det vill säga skolan som helhet, inte enskilda skolor utan utbildningssystemet som sådant. När skillnader växer fram mellan olika skolor förvandlas valFRIHETEN snabbt till ett tvång, och när fler snarare väljer bort än till ökar klyftan; inte bara mellan skolorna utan även i samhället eftersom de som hannar i dysfunktionella skolor halkar efter. Ett sådant skolsystem kan inte värna demokratin, det utgör snarare ett hot, vilket är allvarligt och riskerar att undergräva hållbarheten på sikt.

Svensk skola har tagit emot över 70 000 nya elever under flyktingkrisen 2015. Dessa 70 000 nya elever har mötts i skolan av lärare som, utifrån de förutsättningar som gavs, gjort och gör så mycket de kan för att integrationen ska bli så lyckad som möjligt. Lärare som oftast sedan tidigare undervisade under pressade förhållanden. Segregeringen i skolan är en av orsakerna till Sveriges sjunkande skolresultat, vilket är tydligast i storstadsregionerna där hälften av befolkningen bor.

Ett land, en befolkning, en (och samma) skola. Utbildning är samhällets investering i sin egen överlevnad och utveckling, inte en individuell rättighet man ska behöva vara tacksam för. Det är samhällets generella kunskapsutveckling som utbildning arrangeras, inte för att optimera enskildas möjligheter att lyckas i konkurrensen. Det är ett fatalt feltänk detta att konkurrens är bra för SAMHÄLLET; konkurrens är endast bra för den som lyckas i kampen om utrymme och resurser, möjligheter och framgång. Mångfald är en tillgång, inte ett problem; fast bara om mångfalden kan hanteras och det är omöjligt i ett segregerat samhälle och ett uppdelat utbildningssystem.

Var tredje elev, grovt uppskattat runt 35 000 svenska ungdomar i varje årskull, lyckas inte fullfölja sin skolgång ända till studenten. Dessa ungdomar löper stor risk att hamna i utanförskap och arbetslöshet. Fortsätter utvecklingen har en halv miljon ungdomar slagits ut från den svenska skolan fram till år 2029. Barn till lågutbildade och arbetslösa drabbas hårdast. Vi bygger sakta men säkert in en underklass.

Talet om att det finns ett behov i samhället av låglönejobb är djupt problematiskt för det visar att man inte ser eller förstår vilka risker samhället och demokratin utsätts för när klyftorna växer. Påminner återigen om att skolans uppdrag är att värna demokratin och samhällets långsiktiga hållbarhet, att skolan är en skyldighet, inte en rättighet. När skolan bidrar till att öka klyftorna instället för att motverka att de uppstår och förvärras visar det hur fel vi tänker och agerar ifråga om utbildning. Mer valfrihet och individualisering löser inte problemet eftersom det är just dessa inslag som är upphovet till klyftorna och segregeringen. Att ge alla samma skolpeng och tro att det är så man skapar likvärdighet är kontraproduktivt och eldar på problemen.

Skolans kompenserande och likvärdighetsuppdrag är svåra att fullfölja för lärare i de socioekonomiskt mest utsatta skolorna i Sverige. Lärarnas förutsättningar har förändrats i takt med segregationen och flyktingvågen.

Skolans uppgift är att ge alla samma möjlighet att lyckas, inte att ge alla samma summa pengar att förvalta efter eget huvud. Liksom skatterna är skolan ett av samhällets många olika verktyg för att omfördela resurser och utjämna orättvisor. Skolan är allas angelägenhet och det är befolkningens samlade kunskaper som ska värnas, inte några få lyckligt lottade individers möjligheter. När den starke hjälper den svage växer båda; det är på den tanken en demokratiutvecklande kunskapsskola vilar.  

Det samhälle som inte lyssnar på och värnar sina lärare värnar inte heller en demokratisk utveckling. Dagens lärare stärker, utvecklar och bygger framtidens medborgare och därmed Sverige.

Lärarna bär samhället på sina axlar och är en enormt viktig och värdefull yrkeskår som behöver stöd och hjälp för att kunna utföra sitt uppdrag, vilket är att främja lärande och värna kunskapsutveckling. Att skapa konkurrens inom lärarkåren eller göra den mer hierarkisk eldar på utvecklingen och vidgar klyftorna. Det ska inte spela någon roll var man arbetar. Lärare ska inte jaga personliga fördelar eller kunna spela ut olika arbetsgivare inom skolsystemet för att vinna personliga fördelar. I en verklig kunskapsnation är lärare ett välbetalt hedersuppdrag som de bästa kämpar för att få, men när man väl blivit lärare ska man inte konkurrens med andra, man ska arbeta tillsammans för att främja samhällets kunskapsutveckling. Bara så kan en likvärdig, jämställdhet- och jämlikhetsfrämjande skola byggas där demokrati och hållbarhet är målet.

Mycket lite tyder på att utvecklingen i den svenska skolan är på väg att vända. Det skolsystem vi har i dag fortsätter snarare att cementera socioekonomiska skillnader. Föräldrarnas bakgrund blir allt mer avgörande för barnens framtid och skolans kompensatoriska uppdrag är i vissa skolor endast ord på papper, i verkligheten svårt att uppnå. Det gäller därför att så mycket som möjligt av Skolkommissionens förslag blir verklighet med bland annat större statligt ansvar och att huvudmännen måste garantera en miniminivå för undervisning och elevhälsa. Vänder vi inte utvecklingen är tvåtredjedelssamhället snart ett faktum och med det kommer ökad politisk oro och motsättningar i samhället.

Alla drabbas av en sådan utveckling, på samma sätt som alla gynnas av demokrati och jämlikhet. Likvärdighet handlar inte om att alla ska bli identiska, utan om att alla ska få samma chans att lyckas förverkliga sina egna drömmar. Det är inte bra för demokratin och samhällsutvecklingen om bara de redan gynnade får möjligheten att lyckas. På sikt blir alla förlorare om inte likvärdighetsprincipen värnas och skolan är en plats där det inte spelar någon roll varifrån man kommer.

Men den negativa utvecklingen i den svenska skolan är ingen naturlag. Det går att vända, men det kräver stort engagemang och sammanslutning. Nästa generations kunskapsnivå är en nationell angelägenhet, vår demokrati står och faller med vår vilja, förmåga och framförallt – handlingskraft – att skapa de bästa förutsättningar för att säkra att alla barn har tillgång till en god och likvärdig utbildning. Kunskapen finns och våra politiska partier är eniga om utmaningarna. Nu krävs kraftfulla åtgärder. 

Vi behöver omgående fokusera på och agera för: 

Riktade insatser för att motverka socioekonomisk segregering av skolan enligt Skolkommissionens förslag. 

Ökad regional närvaro från statens sida som bättre kan ge stöd till lärarna i deras dagliga arbete. 

Stärka lärarkåren genom ökad samverkan mellan olika sektorer. 

Avskaffa kösystemet i skolan. 

Öka statliga stödet till skolan. 

Skapa tydligare rollfördelning mellan myndigheter, huvudmän och berörda parter.

Likvärdigheten är en så pass angelägen fråga att bara misstanken om att den är hotad borde utlösa panik hos ansvariga politiker. Avsaknaden av oro och de eviga debatterna som handlar om vem som vill mest med skolan och vem som kan erbjuda mest valfrihet är ett tecken på krisens omfattning och mer en del av problemet än av lösningen. Hålla; vill jag ropa. Fatta att en likvärdig skola är bra för ALLA! Och tar vi inte problemen på allvar utgör det en allvarlig risk för hela samhällets långsiktiga hållbarhet.

Nästa generations utbildning är en fråga om vår demokratis stabilitet, rent av överlevnad. Vi har ingen tid att förlora.

Varför är det så svårt att inse och förstå att det inte finns några genvägar till ett långsiktigt hållbart (kunskaps)samhälle? Kanske för att lärarnas möjligheter att värna kunskapsutvecklingen i landet eftersatts under så lång tid; det är i alla fall värt att tänka på.

Vill vi leva i en dystopi?

Jag minns hur tankarna gick i början av 1980-talet, hur George Orwells dystopiska skildring av ett framtida samhälle aktualiserades ju närmare 1984 vi kom. Då var det lågkonjunktur och västvärldens samhällen omformades i rask takt. Reagan och Thatcher, nyliberalism och avreglering. Sedan föll muren och champagnen flödade ett tag innan 1990-talets kriser avlöste varandra. Även om börserna rusade mot slutet av millenniet fanns en oro över vad som skulle hända med datorerna i tusenårsskiftet. Sedan, efter att ekonomin hämtat sig var det som all oro för teknik löstes upp och försvann; byttes mot eufori: Ropen skalla, mer digitalisering åt alla, liksom. Ambivalensen inför tekniken som jag vuxit upp med har idag förvandlats till framtidstro. Digitalisering verkar vara lösningen på snart sagt alla problem och ju snabbare vi städer om desto bättre verkar man resonera, i skolan, vården, trafiken och på arbetsmarknaden. Hotet antas komma utifrån idag, från öster och militanta islamister och andra våldsbejakande extremister. Idag är det människan som anses farlig och som utgör ett potentiellt hot; den mänskliga faktorn, heltäckande slöjor och det faktum att det inte sysy på utsidan vem som är vän och vem som är fiende. Tekniken antas bära på löften om att allt det där ska lösas, om vi bara digitaliserar, om vi bara lägger våra liv i händerna på maskiner kommer alla våra problem att lyftas från våra axlar. Jag är skeptisk, måste jag säga. Inte så att jag är teknikfientlig och jag förstår också att det inte finns någon väg tillbaka. Men varför ropas det på exakt samma som skrämmer i snart sagt alla kända dystopier?

På baksidan av 1984 läser jag:

Om den ständigt pågående striden mellan de tre staterna Eurasien, Ostasien och Oceanien. Kriget upphör aldrig men konstellationerna ändras fortlöpande. Via den ständigt vakande teleskärmen hålls invånarna uppdaterade om vem som är fienden för dagen. Överallt i Flygbas Ett, som tidigare hette England, möter man bilden av Storebror, Oceaniens ledare. Han och partiets valspråk är: Krig är fred Frihet är slaveri Okunnighet är styrka.

På baksidan av Karin Boyes bok Kallocain läser jag:

Kallocain är en framtidvision över ett polisstyrt och militariserat övervakningssamhälle. Med sin sanningsdrog har kemisten Leo Kall funnit en väg in till medborgarnas själar. Det visar sig att de flesta hyser heta drömmar om uppror mot Världsstaten och en önskan om Ökenstaden – en avlägsen plats för frihet och kärlek. Leo Kall börjar själv tvivla på Staten och ifrågasätta sin roll som lojal medsoldat.

Fler poliser och mer övervakning, för allmänhetens trygghetens skull. Här kan jag inte låta bli att dra paralleller till dagens Under Strecket som handlar om en ny bok där resultat hämtade från Googles sökordsdatabas analyseras. Big Data är lika avslöjande som Kallocain. Jakten på trygghet och viljan att veta i kombination med ny teknik är en farlig mix; det har vi alltid vetat. Jules Verne skrev redan 1863, i boken Paris i tjugonde århundradet, om en framtid (1960) där alla är besatta av teknologi och ekonomisk vinst samtidigt som människans inre liv försvunnit. Han fick inte boken utgiven medan han levde; den ansågs vara allt för osannolik. Så här skriver Fabian Kastner i sin understreckare:

På sociala medier visar vi upp vår utsida. För Google blottar vi vårt inre. Det menar Seth Stephens-Davidowitz, en före detta dataanalytiker på Google, i den fascinerande boken ”Everybody lies: Big data, new data, and what the Internet can tell us about who we really are” (Harper Collins). Efter att i många år ha vänt och vridit på de stora datamängder som Google, Facebook och andra internetsajter samlar in av sina användare så är det just detta han kommit fram till: alla ljuger. 

Människor ljuger om hur mycket de ­dricker, hur ofta de tränar, vilka böcker de har läst, hur ofta de har sex och vilka de röstar på. De ljuger för vänner, barn och föräldrar, för läkare och chefer, för sina livskamrater och för sig själva. Den enda som de avslöjar sina hemligheter för är Google. Den lilla rektangulära sökrutan på skärmen har blivit den moderna tidens biktbås, den anonyma plats dit vi går med våra bekännelser, dunkla drifter och hemliga begär.

På nyheterna i veckan sa man att Nordea gör sig av med tusentals medarbetare för att värna företagens ekonomiska intressen och på grund av att digitaliseringen av verksamheten gör det möjligt. Tekniken fascinerar, ekonomin styr och människans inre liv löses upp. Ohälsotalen ökar i takt med stressen, osäkerheten och prestationshetsen som kommer i kölvattnet av att människans tillkortakommanden i jämförelse med maskinerna avslöjas och blir allt tydligare. Under hela 1900-talet har vi läst om och skrämts av dystopier som beskriver just det som nu lanseras som lösningen på våra problem: Du sköna nya värld och Farenheit 451 är två exempel, och på baksidan av den senare står det:

Ray Bradburys Fahrenheit 451 är en gastkramande thriller om en framtid där böcker är förbjudna och staten kontrollerar människors liv och tankar in i minsta detalj. 

I Fahrenheit 451 släcker inte brandmännen eldsvådor utan anlägger dem i hem där de statsfientliga böckerna påträffas.

Framtiden är svår att sia om och det märks tydligt för det som böckerna säger om tekniken i sig stämmer sällan; men det som sägs om människorna och den kulturella utvecklingen är skrämmande likt. Teknisk utveckling styrs i hög grad av slumpen, men människorna är de samma idag och genom hela mänsklighetens historia. Vi drömmer om och skräms av i princip samma saker nu som då. Det är inte tekniken som är farlig, utan människans undermedvetna och dåliga självförtroende. I våras följde jag liksom många andra TV-serien The Handmaid's Tail, som bygger på Margret Atwoods bok Tjänarinnans berättelse:

I Atwoods klassiska dystopi från 1985 ges en bild av ett framtida USA, som förvandlats till den kristet fundamentalistiska republiken Gilead. I kampen mot sjunkande födelsetal rekryteras kvinnor i fruktsam ålder och utnyttjas hämningslöst som Tjänarinnor när de befruktas mot sin vilja av härskarklassens män, Anförarna. ­Offred är en Tjänarinna som lever under strikt övervakning, men som drömmer om att ta sig bortom Muren och bli fri igen.

Det finns fler berättelser men alla varnar för och beskriver i princip samma sak. Hotet utgörs av olika kombinationer av: Teknik, övervakning, ekonomi och patriarkala strukturer. Vi vet alltså vilka hot vi omger oss av, och ändå ropas det på fler poliser, hårdare straff, stängda gränser, mer övervakning, snabbare digitalisering och konkurrens. Bostadens betydelse idag handlar om dess ekonomiska värde, inte om tak över huvudet samt en varm, trygg och fredad plats för återhämtning. Skatt sägs av många vara stöld idag, vilket kan jämföras med Storebrors valspråk i Orwells bok. Och hur mycket frihet har friskolereformen inneburit samt för vem? Vad är det vi väjer mellan egentligen, när vi väljer mobiloperatör, elleverantör eller bredbandsbolag?

Med ledning av besluten som tas och synen på vad som betraktas som realistiska och ansvarsfulla politiska beslut kan jag inte komma till någon annan slutsats än att vi människor när en destruktiv dödslängtan inom oss och att vi vill leva i en dystop. Hur ska man annars tolka utvecklingen? Som kulturvetare finner jag det intressant, men som medmänniska gör det mig bedrövad att se hur tomheten allt mer triumferar och dumheten segrar.

Vad är rimligt att kräva av någon som har en högskoleexamen?

Studier på högskolan i Sverige är: 1. Frivilliga, 2. Gratis. Där, i den tanken, vill jag börja denna reflektion; som jag ser som ett slags fortsättning på gårdagens bloggpost om kunskap och vad som är möjligt att veta om någon annans kunskaper och kompetenser. Som lektor arbetar jag med kunskap, och det ingår i mitt uppdrag att utfärda intyg där jag går i god för studenternas kunskaper. Jag inte bara avgör vilket betyg studenterna ska få, jag intygar även att de faktiskt kan det som står i examensmålen. Vill här inledningsvis vara tydlig med att jag skriver om min roll som myndighetsutövare och försvarare av kunskap, inte om studenterna.

Som myndighetsutövare har jag makt och det är självklart viktigt att besluten jag tar i den rollen är korrekta och följer gällande lagstiftning; samtidigt är det olyckligt att blanda samman juridik med kunskap. Som lektor är jag ingen domare, och jag avgör inte en tvist när jag sätter betyg; jag bedömer studenternas inlämningar och intygar att de lever upp till kraven som finns kopplade till kurserna. Jag sätter min heder på spel på ett helt annat sätt än en domare vars namn (tror jag) inte står på domen (?). Detta tycker jag inte att lagstiftaren tagit tillräcklig hänsyn till. Det är min uppfattning att man framförallt fokuserar mer på studenternas rättigheter än på kunskapen och vad som faktiskt är möjligt  för lärarna att leva upp till. Jag har många gånger varit inne på detta att dagens högskola sätter STUDENTEN i centrum, inte kunskapen och lärandet. Detta oroar mig eftersom det går ut över kunskapen, och i förlängningen givetvis över samhällsutvecklingen. Jag tycker det är olyckligt att studier på högskolan betraktas som en rättighet och att högskolornas ekonomi är kopplad till genomströmning, samt att verksamheten utvärderas genom att mäta prestationsgrad (det vill säga hur många examen som respektive högskola producerar). New Public Management bygger på att man styr och kontrollerar det man kan styra och kontrollera, och det gör att kunskapen faller mellan stolarna.

Vad är det jag intygar att studenterna kan när jag sätter betyg? Och vad är rimligt att kräva av någon som vill ha en högskoleexamen? Hur ser samhället på detta, det vill säga skattebetalarna som har rätt att förvänta sig (kunskaps)kvalitet och inte bara effektivt resursutnyttjande. Om högskolans uppdrag är att SPARA pengar har jag ett förslag: Lägg ner hela verksamheten. Fast nu säger vi ju att det är kunskap som är målet. Jag får inte riktigt ihop det; det är något som skaver. Kunskap är svårt i sig och att avgöra vad någon annan faktiskt kan är (vilket jag försökte visa igår) i princip omöjligt. Och jag sätter som sagt mitt namn på dokumenten där jag som myndighetsutövare intygar att studenterna kan det som samhället har rätt att kräva att de ska kunna. Ändå beaktar lagen inte lärarnas rättigheter och den tar heller inte hänsyn till svårigheterna i uppdraget. Kunskapen faller mellan stolarna, vilket jag menar är oacceptabelt, givet att det är ett kunskapssamhälle vi säger oss vilja bygga.

Tycker vi på allvar att det räcker att man kan visa upp en examen, det vill säga att man som potentiell arbetstagare kan visa att man passerat genom högskolan och tagit sig förbi lärarnas granskande blick?Eller är det rimligt att samhället och arbetsgivarna kräver följande, det vill säga att detta (se nedan) är kriterier för att få en examen? Följande kan jag nämligen utan problem leva upp till och faktiskt stå bakom.

Som myndighetsutövare och lärare på högskolan intygar jag att NN kan: Uttrycka sig på ett korrekt sätt i både text och tal, inte bara i uppgifterna som lämnas in utan även i mailkonversationer, telefonsamtal, möten och under handledningar. Som erfaren lärare har jag sett och hört det mesta. Jag har till exempel under ett samtal med en internationell gäst, i lärarnas lunchrum, blivit avbruten av en student som krävde svar på en för studenten angelägen fråga. Även om just det exemplet är extremt är det inte ovanligt. Alldeles för många studenter ser mig som en tjänare som de som kunder förväntar sig service av, helt och håller på deras villkor. För att leva upp till kravet på rättssäker examination är det BARA inlämningarna som bedöms, inte övriga texter och det språk som används vid andra tillfällen. Nöjer vi oss med att det räcker finns en risk att vi fostrar ögontjänare som bara presenterar där och när det behövs, vilket jag som försvarare av kunskapen inte tycker är tillfredställande, givet att det är jag som intygar vad studenterna faktiskt kan.

Som myndighetsutövare och lärare på högskolan intygar jag att NN kan: Hålla deadline(es). Jag förstår inte varför inlämning i tid inte kan vara ett kriterium för examen. När jag som forskare lämnar in ansökningar går det inte att vara sen, då får jag vänta till nästa år. Varför gäller inte samma på högskolan? Varför måste jag visa förståelse för en hel massa olika saker; uppfinningsrikedomen är stor när inlämningar kommer sent och självklart finns det alltid en förklaring. Frågan är vad samhället och kunskapen vinner på att högskolan tar hänsyn till och lyssnar på förklaringarna. Jag menar, det är ändå både frivilligt och gratis att studera. Hur kommer det sig att vi tycker synd om studenter, men inte om forskare (för att inte tala om fattiga, sjuka, brottslingar och asylsökande som möter ISKALLA myndighetsutövare? Varför behandlas studenter som ömtåliga barn och inte som de vuxna människor de är? Hur hamnade vi här, och hur kan det krävas av mig att jag ska intyga saker jag i vissa fel vet att jag inte kan intyga?

Som myndighetsutövare och lärare på högskolan intygar jag att NN kan: Komma i tid. Om jag ska hålla två tretimmars föreläsningar om något utnyttjar jag självklart tiden på bästa sätt. Jag har en plan och en tanke med allt jag gör, för att optimera möjligheterna till lärande och kunskapsutveckling. Om man släntrar in efter 15 minuter och försöker hitta en plats att sitta på störs både jag och studenterna som faktiskt kommit i tid. Och går man efter rasten eller reser sig och lämnar fem minuter innan föresläsningen är slut går man miste om massor. För om jag som lärare ska individanpassa föreläsningarna kommer tiden jag har till mitt förfogande inte att kunna utnyttjas på bästa sätt, vilket sänker kvaliteten. Visst är föreläsningarna frivilliga, men kommer man sent och/eller lämnar lokalen tidigare visar man inte kunskapen och lärandet tillbörlig respekt. Kunskap och lärande handlar inte enbart om att får godkänt på proven, och det går aldrig med ledning av ett provresultat att faktiskt intyga vad någon kan. Förmågan att komma i tid kan dock både mätas på ett rättssäkert sätt och intygas utan problem.

Som myndighetsutövare och lärare på högskolan intygar jag att NN kan: Förstå och följa instruktioner. När jag formulerar frågor till prov gör jag det inte bara för att fånga in viktiga aspekter av innehållet i litteraturen, jag gör det även för att se om studenterna faktist läser vad jag skriver. Påfallande ofta brister det just här. Om det var ett kriterium att man faktiskt ska följa instruktionerna som ges (avseende både frågan som sådan och antalet sidor eller tecken, typsnitt och radavstånd, referenssystem, plats och tid för inlämning, och så vidare, skulle jag kunna fokusera helt på kunskapen och de studenter som faktiskt lägger sig vinn om ett korrekt beteende. Jag skulle slippa dras in i ändlösa (och ofta otrevliga) diskussioner och förhandlingar om vilka avsteg från instruktionerna som är rimliga. Varför anser vi att det är okej för studenter att agera så när vi inte accepterar att politiker, hantverkare eller vårdpersonal och andra gör avsteg från instruktionerna?  

Som myndighetsutövare och lärare på högskolan intygar jag att NN kan: Samarbeta. Som en konsekvens av att högskolan aldrig får full täckning för ökande kostnader finns idag ingen möjlighet att låta alla studenter skriva enskilt (detta vet alla, och ändå står det i högskolegen att studenterna ska bedömas INDIVIDUELLT), vilket man kan ha synpunkter på. Jag ser dock ett värde i att man faktiskt lär sig samarbeta, och det finns gott om sådana inslag i alla utbildningar. Till exempel seminarier, och även hur man agerar i föreläsningssalar, under handledning och för övrigt när man interagerar med andra i högskolans lokaler. Som student är man inte kund, på högskolan samverkar man med lärarna och övrig personal för att lära sig så mycket som möjligt och för att vara med och utveckla samhällsnyttig kunskap. Kan man inte samarbeta på högskolan är det lite som talar för att man kan det ute i arbetslivet. Och detta är en kunskapsrelaterad förmåga som faktiskt går att kontrollera och intyga.

Som myndighetsutövare och lärare på högskolan intygar jag att NN kan: Göra mer än man MÅSTE. kanske har det alltid fokuserats på och diskuterats vad som är LÄGSTA godtagbara standard för respektive betyg, men jag tycker det är problematiskt att det anses vara okej att bara göra precis vad man måste. Vilken arbetsgivare idag imponeras av en arbetssökande som frågar: "Hur LITE måste jag göra för att få och behålla jobbet och lönen?". Varför detta fokus på minsta möjliga? Hur kom det sig att det uppfattas som ett straff att göra mer? Jag möter ständigt den inställningen och det gör mig beklämd, för det säger så mycket om studenternas ambitionsnivå. Att behöva försvara kraven är ännu värre, inte ens det man måste göra anses nämligen rimligt. Som lärare idag måste man ständigt försvara kraven och eftersom studenternas makt är stor i dagens högskolesystem finns en ständig press nedåt i systemet. Som en jämförelse: När jag var student och skrev B-uppsats var kravet att jag som ensamskrivande skulle utföra tio intervjuer, som skulle spelas in och transkriberas. Idag (i alla fall på utbildningarna jag undervisar på) krävs det inte sällan fem intervjuer per uppsats (och ibland är det fem studenter som skriver tillsammans). Tittar man över tid är det enkelt att konstatera att kraven på dagens studenter är betydligt lägre än för 20, 30 eller 40 år sedan. Om förmågan att göra mer än att leva upp till minimikraven ingick i bedömningen, vilket är enkelt att kontrollera (oändligt mycket enklare än att kontrollera att man faktiskt kan det som kraven säger att man ska kunna), skulle betygen bli rättvisare och den som faktiskt är på högskolan för kunskapen skulle premieras.

Vilken tankemodell och kravprofil utgör den bästa och mest solida grunden för ett kunskapssamhälle? Detta menar jag att vi borde tala mycket mer om än vi faktiskt gör. Och är det ett verkligt kunskapssamhälle vi vill bygga går det inte att undvika frågan. Det är ingen rättighet att få en examen. Så varför förväntas jag som lärare och myndighetsutövare ha förståelse för att studenter arbetar (ibland heltid) vid sidan av? Eller att man läser parallella kurser och har svårt att planera sin tid? Hur kom det sig att det anses legitimt att ge uttryck för KÄNSLAN att det är svårt eller mycket att läsa, att det är en faktor att ta hänsyn till? I förhållande till tiden som finns, det vill säga 40 timmar per vecka om man läser en kurs som går på helfart, kan det inte sägas vara för mycket att läsa 250 sidor text per vecka (det blir 50 sidor om dagen, det vill säga 25 sidor på förmiddagen och 25 på eftermiddagen). Jag förstår att det kan UPPLEVAS som mycket, men om vi lärare förväntas väga in den typen av faktorer kommer det att gå ut över kunskapen. När jag var student läste vi mer än dagens studenter och jag vet att mina lärare läste ännu mer, och på universiteten i England är kraven mycket högre än i Sverige. På vilket sätt gynnas kunskapsutvecklingen i vårt land av att vi SÄNKER kraven över tid? Och varför uppfattas jag som sträng när jag ställer rimliga krav (det vill säga krav som det finns goda argument för), och varför uppskattas så kallade "snälla" och förstående lärare?

Jag har som vanligt inga svar; jag ställer frågor och visar på behov av samtal. Vad är rimligt att kräva av elever, studenter, lärare, människor och samhället? Vill vi verkligen ha ett kunskapssamhälle, eller är det bara något vi säger? 

Förväxla inte säkerhet med kunskap

Det syns inte på utsidan vad man faktiskt vet och kan. Ingen kan utifrån en okulärbesiktning avgöra vad någon annan har för kunskaper och förmågor. Den här bloggposten handlar inte om just detta, men det är ett faktum att kvinnor i alla tider vittnat om sexuella övergrepp, medan allmänheten konsekvent valt att lyssna på de uppburna männen. Ord står mot ord, säger man och friar därför den som har mest makt och anseende; för att han (det är alltid en han) har mest makt och anseende. Varför välja vem man ska lyssna på, varför inte lyssna på båda och ta den anklagelsen på lika stort allvar som försvaret? Varför lita på utsidan och gå på föreställningarna om VEM anklagelserna handlar om, istället för att undersöka saken grundligt; det vill säga fenomenet, inte det enskilda fallet (som alltid är svårt att avgöra)? Även om det borde hänt mycket mer, långt tidigare, tror jag #Metoo är bra och hoppas att diskussionerna i förlängningen kommer leda till ökad medvetenhet, inte bara om strukturer och mäns makt. Jag hoppas det kan leda till ödmjukhet på andra områden också. På ett sätt handlar det ju om kunskap, om vad man kan veta om någon annan med ledning av hens CV och utseende.

Jag skriver återigen om kunskap; om verklig kunskap och om vad man faktiskt (kan) vet(a), och om hur man avgör vad någon annan kan eller vem de är. Liksom ifråga om mediemännens vandel avgörs frågan med ledning av det som går att iaktta och jämföra objektivt. Allt som är subjektivt har vi nämligen bestämt oss för är negativt. Samhället, jämställdheten och kunskapen är allt för viktig för att vila på subjektiva åsikter, tänker man. Och, ja, vore det så att det faktiskt gick att nå objektiv kunskap om dessa saker vore det naturligtvis galet att inte använda sig av sådana metoder. Det bedrägliga är att det finns massor av sådana metoder. Problemet är att verkligheten inte anpassar sig efter metoderna och kunskapen finns inte i resultatet som metoderna generar. Kunskapen är förkroppsligad och går bara att nå indirekt. Mediemännen som nu anklagas för sexuella övergrepp och som kämpar för sin heder pekar på avsaknaden av objektiva bevis och deras försvarare hänvisar till allt gott de gjort och sagt och det som finns dokumenterat: Yta, alltså. Trots att frenologi för länge sedan avfärdats som humbug används de pseudovetenskapliga metoderna och dess subjektiva antaganden fortfarande.

Människan är och kommer alltid att vara MÄNNISKA. Varför är det så svårt att förstå och acceptera den insikten, som dessutom är objektivt sann? Hur många bevis behövs för att övertyga allmänheten om detta? Hur länge ska vi medvetet sätta hämsko på vår intellektuella förmåga? Paradoxalt nog väljer vi att lita mer på den subjektiva och grundlösa övertygelsen om att det går att nå objektiv kunskap om allt, än på vetenskapligt testbara resultat som visar på motsatsen. Och när det visar sig att övertygelsen inte stämmer med verkligheten skyller vi på den mänskliga faktorn, hänvisar till brist på bevis och fortsätter leva med villfarelsen som om ingen ting har hänt. Vi agerar som om vi inte visste, trots att vi vet.

Jag har av många olika anledningar alltid haft dåligt självförtroende och har fortfarande svårt att känna mig säker (inte bara i den akademiska världen). Mitt bristande självförtroende höll mig länge tillbaka och hindrade mig att försöka. Sedan, långt senare i livet och i rollen som forskare, efter att jag med framgång försökt och lyckats i den akademiska världen, har jag alltid betraktat osäkerheten och det vacklande självförtroendet som något positivt. Jag har alltid känt att det gynnar kunskapsutvecklingen och ökar kvaliteten i lärandet. Eftersom jag aldrig känner att jag vet säkert tvingas jag lyssna på andra och vända och vrida på insikterna jag tar till mig och använder. Bristande självförtroende gör det lättare att ändra åsikt i ljuset av ny kunskap, för vem är jag att tala om hur det är: Ändra sedan jag insåg att jag faktiskt hade vad som krävdes för att bli docent har jag betraktat mitt dåliga självförtroende som en vetenskaplig dygd. Nyckeln till framgång för mig var insikten om att det är skillnad på självförtroende och självkänsla. Länge var det samma sak, men i takt med att framgångarna i akademin ökade tvingades jag inse att det är olika saker. Idag har jag en stabil och välgrundad självkänsla, medan jag odlar mitt dåliga självförtroende. Jag vet vem jag är och vad jag gör, men kommer aldrig att slå mig till ro med vad jag vet. Kunskap och lärande ger mitt liv mening och om kunskapsutvecklingen hamnar i konflikt med karriären väljer jag konsekvent kunskapen. Jag vill verkligen lära, inte bara ge sken av att jag kan eller samla på mig diplom och utmärkelser. Yta och form betyder ingenting för mig, det enda som betyder något är kunskapen och det som finns på insidan. 

Som kulturvetare och samhällsanalytiker står jag lite vid sidan av och kan studera det som händer mellan människor, och jag ser en växande dyrkan av säkerhet och kontroll. New Public Management lovar måluppfyllelse, kvalitet, effektivitet och bättre kunskap, snabbare och till lägre kostnad. Det låter för bra för att vara sant, men det är ett erbjudande som inte går att tacka nej till. Därför litar man på känslan och den subjektiva övertygelsen, snarare än på alla vittnesmål och andra indikationer som talar för att det inte stämmer. Anklagelser som ohälsa, sjunkande kunskaper och betygshets behandlas på samma sätt som kvinnors vittnesmål om sexuella trakasserier. Ord står mot ord, säger man. Eller: Det är det system vi har och det går inte att ändra. Yta och sken, betyg och mätresultat, jämförelser och framgång i konkurrens, väger tyngre än rimlighetsbedömningar och försiktighetsprinciper. Omsorgen om kunskapen och mänsklig kompetens väger lätt som en fjäder i relation till pengar. Drömmen om framgång och rikedom anses vara en bättre vägvisare än längtan efter kunskap och förståelse.

Den som kan referera till flest artiklar och som har tillgång till statistik vinner inte bara den akademiska debatten utan även ära och berömmelse. Den är det minsta osäker och uttrycker tveksamhet är förlorad. Både i samhället och akademin förväxlas och misstas fakta (objektivitet, yta och mätbarhet) med kunskap (som alltid är subjektiv, finns på insidan och bara visar sig indirekt). Vishet går inte att mäta objektivt, så det räknas som något subjektiv och oönskat. Därför offras perspektivgivande bildning och klokhet som mål i skolan och utbildningssystemet, till förmån för ekonomi, effektivitet och måluppfyllelse. Samtal, intellektuell utveckling, kritiska högre seminarier och utbyte av insikter blir till barn som kastas ut med badvattnet. Och med en subjektiv hänvisning till den mänskliga faktorn offras allt som gör människan mänsklig.

Igår hade vi besök på högskolan av statsministern. Det var egentligen detta som fick mig att börja skissa på denna bloggpost. Redan tidigt på morgonen, långt innan Löfven anlände, fylldes lokalerna av stadiga, självsäkra män och kvinnor klädda i powerkläder (vilket är mitt ord för kostymer och strama klänningar). I relation till dem och deras säkerhet framstår jag i mina vardagskläder, i bästa fall som en absent minded professor; som någon man ser på med lätt överseende och som möjligen, om man är underhållande och kan få folk att skratta kan få sitta i TV är lägga ut texten om trivialiteter. Säkerhet förväxlas konsekvent med kunskap och pålitlighet, och osäkerhet och ödmjukhet diskvalificerar. Därför tas alltid både terrorforskare och högerpopulister (alla som är tvärsäkra) som propagerar hårdare tag på större allvar än humanister och politiker som vädjar till medmänsklighet och solidaritet med de svaga.

Den som är van att föra sig i maktens korridorer och som vet hur man använder språket, den som väljer ord efter sammanhang och som aldrig tvekar om något; den som har attityd och signalerar SÄKERHET, uppfattas som trovärdig och litas på i mycket högre grad än den som pekar på och talar om komplexitet och är mer intresserad av hur LITE vi människor vet egentligen. Osäkerhet och vaga svar, en som inte pekar med hela handen och säger hur det är uppfattas som opålitlig, oavsett vad hen talar om och helt utan hänsyn tagen till det faktum att människors kunskaper och kompetenser aldrig går att avgöra genom att titta på ytan eller ett CV.

Å ena sidan är det intressant att stå vid sidan av och se på. Kultur är mitt forskningsområde och kunskap ger mitt liv mening. Å andra sidan är det plågsamt att inte bli tagen på allvar, att tvingas lyssna på framgångsrika, tvärsäkra och välklädda medmänniskor som talar om för en hur det är och bestämmer vad som ska göras, hur det ska göras och vad det får kosta, utan hänvisning till något annat än sig själva och deras anseende. Så länge makt och yta går före insikt och klokskap, kommer inget att förändras. Fast jag väljer ändå kunskapen framför karriären, liksom jag väljer självkänsla framför självförtroende, även om det ibland gör ont och är jobbigt. Så länge jag gör det jag tror på är och kommer jag aldrig att bli en förlorare och så länge jag kan se mig själv i spegeln med stolthet över vad jag gjort och vad jag kan sover jag gott om natten, vilket den som vunnit makt, pengar och berömmelse genom yttre attribut och andras förväntningar aldrig kan göra. Förr eller senare kommer verkligheten ikapp, och vem vet, kanske kommer det ett uppvaknade i poltiken, samhället och akademin också. 

När och var är lärare LÄRARE?

Efter två dagar fyllda av föreläsande om det jag trivs bäst att föreläsa om, det vill säga det ämne och den typ av föreläsning som tvingar mig prestera på toppen av min intellektuella förmåga för att nå ut, samtidigt som jag själv lär mig massor, vetenskapsteori (tre tillfällen för doktorander och två för A-kursare); slog det mig hur lite av tiden som avsatts i lärartjänsten för undervisning som faktiskt ägnas åt lärande och föreläsningsaktiviteteter. Läraryrket är idag ett tjänstemannayrke som handlar allt mindre om kunskap, lärande och utveckling. Lärare styr, kontrollerar och utfärdar intyg, och eftersom detta måste gå rättssäkert till (vad nu kunskap har med juridik att göra?!) tvingas lärarna ägna allt mer av sin lärartid åt administration och planering samt uppföljning. Lärare är med andra ord allt mindre närvarande i lärandet, där och när det sker. Igår föreläste jag först tre timmar på engelska för doktorander om vetenskap och sedan tre timmar på eftermiddagen för A-kursarna, och samma gjorde jag i måndags. Sällan har jag varit så närvarande och känt mig så levande och lärande som då. Jag landade hemma båda kvällarna helt utmattad, men på ett bra sätt och jag vaknade både igår och idag fylld av energi och inspiration. Jag skulle inte orka föreläsa så mycket hela tiden, och heldagar är aldrig optimalt, men det gör mig bedrövad att inse att jag som lärare alt mer sällan får möjlighet att vara LÄRARE.

Jag vill undervisa, handleda och fortbilda mig, vill utvecklas och vara närvarande både i mitt eget lärande och studenternas. Sitta på ändlösa möten, utreda fuskärenden, rapportera in betyg, revidera kursplaner, utbildas i ständigt nya (och ändå alltid undermåliga) administrativa system och än värre sitta i timmar och försöka förstå hur jag ska använda dem, nätverka och så vidare; är själsdödande och tar tid från lärandet. Det finns inga dumma frågor brukar man säga, men det gör det. Alla frågor som ställs för att man inte orkar läsa informationen som ges eller som handlar om att man inte gjort vad man ska eller hur lite man måste göra för att få godkänt, är dumma och hör inte hemma i högre utbildning. Det gäller både lärare och studenter: inför kunskapen är vi alla lika.

Ett drömscenario: Tänk om jag fick ett antal titlar på föreläsningar som jag sedan får det fulla ansvaret för helt efter eget huvud och givetvis i relation till kursens övergripande tema och placering utbildningen. Till exempel: Kultur i organisationer, vetenskapsteori, lärande organisationer, innovationer, ledarskap (eller genus, postkolonial teoribildning, diaspora, makt och andra ämnen som idag på grund av ekonomiskt-administrativa skäl inte kan undervisa i), med utgångspunkt i vederbörligt fastställd kurslitteratur. Och tänk om jag sedan fick ett schema där det framgår var jag ska vara, när och hur länga samt vilket titel som gäller för respektive tillfälle. Tänk om det var detta som de enda formella instruktionerna jag hade att rätta mig efter, då skulle jag kunna vara LÄRARE. Tänk om jag över åren alltid fick samma tid att förbereda, genomföra och följa upp, undervisningen, om det var fastställt att varje timme i undervisningssalen gav mig två timmar för inläsning och en timme för efterarbete (svara på mail, rätta tentor och rapportera in resultat). Tänk om det bara fanns ett tillfälle för studenterna, i anslutning till kursen, att tenta och att en vecka innan läsåret börjar avsatts för omtentamina och extraseminarier för släpande uppsatser (jag har aldrig förstått på vilket sätt som kunskapsutvecklingen gynnas av att det är en rättighet att få flera tillfällen att visa vad man kan? På vilket sätt är det effektivt användande av skattemedel att jag som lärare tvingas till extraarbete för att studenter väljer att åka på en resa till Turkiet för att sola och bada?). Om arbetet som lektor verkligen satte kunskapen och lärandet i första rummet skulle jag kunna ägna ALL min tid åt att vara LÄRARE. Det skulle innebära att resurserna som samhället lägger på utbildning skulle användas effektivt.

Tänk om lektorerna fick ägna halva tiden åt att undervisa på ovanstående premisser, och den andra halvan kunde ägnas åt fri forskning. Om det var ett krav att vara disputerad för att få undervisa på högskolan. Då skulle studenterna få möta kvalificerade, dedikerade och hela tiden uppdaterade högskolelärare som dessutom själva forskar för att utvecklas. Vill man inte forska ska man inte undervisa på högskolan och vill man inte undervisa ska man inte forska, tänker jag; och anledningen till att jag tänker så här är att jag värnar kunskapen och utvecklingen. Jag tänker här och nu med kunskapen för ögonen, inget annat. Jag har jättemånga duktiga lärarkollegor på högskolan som jag inte vill vara utan, men om vi menar allvar med att den högre utbildningen ska vara HÖGRE måste lärarna som undervisar själva ha egen erfarenhet av forskning och även själva bedriva forskning vid sidan av undervisningen, annars finns ingen skillnad mellan lektorer och lärare på högstadiet och gymnasiet. Lika lite som det inte kan vara en rättighet att som student kräva att lärarna ska göra något annat än arbeta med lärande kan det vara en rättighet för lärare att själva bestämma vem som är bra och lämplig att undervisa på högskolan.

Menar vi allvar med ambitionen att bygga en kunskapsnation och tycker vi faktiskt att kunskap är viktigt och värdefullt så finns det inga genvägar: KUNSKAPEN och LÄRANDET måste placeras i centrum. Och för att göra det måste lärare kunna vara och verka som LÄRARE, inte tvingas på en massa andra uppgifter som tar tid och fokus från lärandet och kunskapsutvecklingen. Av någon outgrundlig anledning uppfattas det som hårt och elitistiskt att uttrycka denna typ av åsikter, men jag förstår inte varför det är så. Hur kan det vara elitistiskt att skapa de bästa förutsättningarna för lärare att vara lärare, om det nu är för kunskapen som eleverna går i grundskolan och studenternas kommer till universitetet? Om studenterna vill ha kunniga och dedikerade lärare måste läraryrket handla om kunskap och det måste finnas möjlighet att fortbilda sig och utvecklas. Om det verkligen är för kunskapen man kommer till högskolan och om det faktiskt är därför samhället satsar på forskning och högre utbildning finns ingen anledning att tänka och agera inom högskolesektorn med något annat för ögonen.

Inför KUNSKAPEN är vi alla små och måste förhålla oss ödmjuka. Att vara lärare handlar om att vara i kunskapen, om att utvecklas och bli bättre på att lära. Samma gäller för studenterna. Men dagens högskolevärld och utbildningssystemet som helhet handlar allt mer om annat än om lärande, och det är något jag menar att vi alla behöver reflektera över; givet att vi menar allvar med ambitionen att bygga en kunskapsnation. Det finns inga genvägar till verklig kunskap, det är egentligen det jag vill säga, vid sidan av uttrycken för frustration över hur långt från ett önskat läge arbetet som lektor idag faktiskt är.