Vi kan inte väja för komplexiteten längre 3

Detta blir sista posten om komplexitet med utgångspunkt i artikeln publicerad på Under Strecket skriven av Nicklas Berild Lundblad, men det finns anledning att återkomma i frågan. Exempel på misslyckade försök att bringa ordning i, målstyra och kvalitetssäkra sådant som inte går att kontrollera är många. Framgången för metoder att klara av att lösa komplicerade problem blir metodernas och strävan efter ett hållbart samhälles största problem, för om problemet som ska lösas med den framgångsrika metoden inte är av samma art som metoden skapats för spelar det ingen roll hur framgångsrik metoden är, den kommer ofelbart att misslyckas.

New Public Management är just en sådan framgångsrik metod, skapad för att lösa komplicerade problem, men eftersom framförallt skolan, högre utbildning och forskning är komplexa problem, leder implementeringen bara till problem. Visst produceras mät- och jämförbara resultat, men kunskap går inte att mäta. Intresse för att lära, nyfikenhet inför allt man ännu inte vet något om och bildning, är komplexa processer styrda till stor del av slump. En bestånd åtgärd leder inte självklart till önskat resultat. Kausaliteten i skola och utbildning är inte linjär. Kunskap utvecklas dynamiskt. Effektstudier av pedagogik talas det om, liksom evidensbaserade metoder, men sådana krav kan bara ställas på och leda till något gott om problemet är komplicerat, vilket jag menar att det inte är. Om det gick att målstyra skolan och kontrollera utfallet av undervisning och utbildning hade problemen som nu ropar efter lösningar aldrig uppstått.

Klimatförändringar och politik är andra exempel på komplexa fenomen som inte går att kontrollera, bara lära sig förstå och hantera. Hur kom Hitler till makten? Genom en serie osannolika, slumpvisa händelser, i kombination med ett fåtal hängivna, ihärdigt arbetande individer som visste hur man skapar kaos och hanterar komplexa processer. Det finns aldrig några garantier för att lyckas, men och detta är den viktiga lärdomen, det går heller aldrig att säga att nazismen är ofarlig, att 50 marscherande företrädare för Nordiska Motståndsrörelsen inte utgör ett hot mot demokratin eller att Nya Tider är en tidning bland andra. Försöker man stoppa eller kontrollera den här typen av rörelser med metoder som skapas för att lösa komplicerade problem kan väldigt mycket förändras på oerhört kort tid. Kristallnatten är ett typexempel på hur man skapar kaos och rör upp känslor. Branden i riksdagshuset i Berlin en annan. På förhand går det aldrig att veta vad sådana försök att skapa kaos leder till, men tror man att det går att kontrollera nazister, att det finns patenterade metoder att låta dem finnas och verka, är man ute på ett sluttande plan. Man kan räkna med att de vet precis vad de vill, och att de kommer att använda kaos som ett försök att nå sina mål. Lyckas de finns det ingen väg tillbaka. Demokratin är komplex, inte komplicerad. Därför går det bara att försöka lära sig förstå den, förhålla sig ödmjuk inför den.

En av de saker som är befriande med att läsa Geoffrey West är just att han vågar ställa stora frågor, om hur en vetenskap om städer och före­tag ser ut, om varför vi ser skalsamband i olika komplexa system och hur vi kan leta efter orsakerna till detta. Han ställer dock inte bara frågor, utan konkretiserar sedan dem till hypoteser och experiment och det är där data har en roll: som vetenskapens grovarbetare, inte dess mellanchefer.

Det går inte att lära av historien för den upprepar sig aldrig, men det går att urskilja mönster och det går att lära sig se samband. Det går att lära sig förstå vad man INTE bör göra. Framförallt går det att skaffa sig kunskap om vad det är för typ av problem man står inför och har att hantera, och sedan välja en metod som passar för ändamålet. Insikten om att det faktiskt finns en skillnad mellan komplexa och komplicerade problem och att utmaningen som respektive problem utgör skiljer sig åt, är viktig kunskap. Skolan, demokratin och klimatet är allt för viktiga för att inte ta problemen som finns där på största allvar. Nu har vi under lång tid hanterat och försökt lösa problemen med hjälp av komplicerade metoder, utan framgång. Kanske är det dags att stanna upp, tänka efter och testa helt nya typer av metoder. Kanske är problemen inte komplicerade, kanske är de komplexa.

Wests bok är i denna mening inte bara intressant utan också viktig. Frågan om komplexa system i sig kan mycket väl vara en fråga av stort överlevnadsvärde för oss, men om vi ska kunna besvara den måste vi också ändra vårt arbetssätt. 

För West är detta uppenbart när han tittar på frågan om uthållighet och miljön. Vår civilisation kräver mer och mer energi, och närmar sig den punkt då energin inte längre räcker till för att upprätthålla den. Vi har skjutit denna punkt framför oss med innovation och teknik, men för West är det uppenbart att detta inte låter sig göras i evig tid och – och detta är en oroande hypotes – att teknikskiften måste komma med allt kortare mellanrum. Innovationstakten måste hela tiden accelerera. 

Utan vår uppfinningsrikedom är världen ett malthusiskt system, där efterfrågan ökar snabbare än produktionen av resurser, så om vi inte klarar detta väntar kollaps. West menar också att nästa teknikgenombrott måste ske inom 20 till 30 år, för att vi ska ha en chans.

Problem som skjuts framför en växer och växer och det kanske går att klara sig ett tag, men om metoden inte fungerar eller är ohållbar kommer problemen förr eller senare att växa en över huvudet. Och ju längre man väntar desto större blir förödelsen och desto dyrare blir det att reparera skadan. Tyskland och Europa fick betala ett enormt högt pris för misstaget man begick när man trodde att Hitler kunde kontrolleras, att demokratin kunde målstyras. Idag vet vi bättre, men om vi inte anpassar våra metoder efter verkligheten och typen av problem vi står inför finns inga garantier för att vi inte kan hamna i liknande problem igen. Poängen är att det aldrig finns några garantier, det är därför ödmjukhet och försiktighet är så oerhört viktigt. Komplexa utmaningar kan aldrig hanteras med starka ledare och kvalitetssäkringssystem, för det är lösningar skapade för komplicerade problem.

Kanske är det som krävs att vi gifter samman den ­växande vetenskapen om städer med artificiell intelligens och maskininlärning? Ett världsomspännande nätverk av inte bara ”smarta” utan artificiellt intelligenta städer som kan hjälpa oss att hantera den epidemi av ökande komplexitet vi lever i? AI kunde erbjuda ett sätt för oss att gå bortom våra egna biologiska begränsningar i att hantera komplexiteten, och ta nya verktyg till hjälp i kampen mot den ändliga singulariteten. Vi är inte bara variabler, utan också aktörer i dessa system, vi är en del av det adaptiva. West är själv pessimistisk, han tror att innovationstakten förr eller senare kommer att sina och att Thomas Robert Malthus kommer att få rätt. Det är synd, eftersom hans bok i övrigt ger anledning till hopp snarare än misströstan.

AI ser jag inte som en lösning, av den enkla anledningen att intelligens är en MÄNSKLIG och komplex egenskap som aldrig går att målstyra eller kontrollera. AI ser jag som ett desperat försök att rädda det som räddas kan, som ett exempel på den typen av lösning som handlar om er av samma. Om utmaningen vi står inför är komplex kommer maskiner inte att lyckas bättre än människor. Det som krävs är nytänkande. Därför delar jag Wests pessimism, men jag kommer ändå aldrig att ge upp kampen för skolan, demokratin och den långsiktiga hållbarheten. Lundblads avslutande ord, som jag instämmer i och därför avslutar serien bloggposter med, ger mig kraft och mod att fortsätta arbetet.

Vad han visat är ju att komplexiteten är öppen för ­studier, och ytterst inte mystisk. Det är den öppning vi behöver för att klara oss.