Vi menar att alla forskare som deltar i detta maskineri har ett individuellt ansvar som inte bara begränsar sig till cynism och kritik i privata sammanhang utan som också fordrar motstånd i handling. Samtidigt ser vi ett stort behov av att reformera styrningen av forskningsmedel. Det må vara hänt att utvecklingen mot ”publish or perish” är att föredra framför det (ännu mer) nepotistiska system som tidigare dominerade. Men det ursäktar inte vår tids fokus på kvantitet och en stor överproduktion av forskningstexter med ringa samhällelig relevans eller värde.Jag håller med, alla har ett ansvar för kunskapen i samhället; men inte bara forskare har ett ansvar att påpeka problem och bjuda motstånd. Vi får den kunskap vi förtjänar och om akademin inte kan erbjuda forskare förutsättningarna som krävs för att forska är det hopplöst för enskilda att göra skillnad. Jag återkommer ständigt till att det inte behöver kosta mer. Samhället bestämmer hur mycket pengar man ska lägga på forskning, men sedan måste det vara upp till forskarna att använda pengarna på bästa sätt. Forskning går inte att styra mot mål, resultat kan inte måttbeställas inför kunskapen är alla lika, ingen äger den. Det går inte att tvinga fram resultat eller effektivisera forskningsprocesen, i alla fall inte utan att det går ut över resultatet. Får forskarna inte de förutsättningar som krävs för att göra ett bra jobb går det i inte att skylla på forskarna om resultatet inte blir bra.
Ett sätt att, inom ramen för vår tids utvärderingshets, motverka en snäv fokusering på kvantitet, inomvetenskaplig fokusering och journalfetischism vore att komplettera med utvärdering av samhällsvetenskapliga institutioner utifrån vad de åstadkommer som har ett kombinerat vetenskapligt och samhälleligt värde, och som kan tänkas läsas och påverka folk utanför det egna lilla forskarskrå som de flesta är inriktade på. Låt alla institutioner välja ut, beroende på storlek, fem till tio publikationer var femte år och sänd in dessa för bedömning av oberoende experter där såväl kvalificerade akademiker som representanter för världen utanför kan ingå. Eventuellt kan man ta hänsyn till förutsättningarna; universitet och högskolor kan exempelvis jämföras för sig och man kan även jämföra utifrån fördelade forskningsmedel. Jämförelser kunde medföra publik uppmärksamhet som ett sätt att stimulera förbättring alternativt att forskningspengarna riskerar att sina för de som har svaga resultat, jämfört med andra inom ämnet.Kanske det skulle kunna vara en väg att gå, men jag vet inte om jag håller med. Något behöver definitivt göras men jag tänker mig andra vägar. Forskare skulle kunna tvingas undervisa och bedriva samverkan med det omgivande samhället, för att få tid att forska. Det skulle kunna vara ett sätt att arbeta ihop till medel att forska för, lika för alla. Innan man publicerat något som håller för en vetenskaplig granskning kan man inte komma ifråga för undervisning, och vice versa. Då skulle systemet hållas igång och drivas framåt av forskarnas inneboende vilja att både forska och förmedla kunskaper. Det är naturligtvis inte lösningen, men något sådant skulle kunna vara värt att prova. Någonting behöver definitivt göras, för det håller på att växa fram en klyfta mellan forskarvärlden och det omgivande samhället. Det viktiga är inte vad man gör, utan att man litar på forskarna och förhåller sig ödmjuk inför kunskapen och vetenskapens begränsningar.
Utöver detta vill vi vädja till det moraliska ansvar som det svenska forskarsamfundet har för att engagera sig i den debatt som pågår internationellt och för att inte väja för frågor som har med relevans och mening att göra vid granskning och utvärdering. ”So what?” är inte en fråga som nervöst ska tillfogas på slutet av ett seminarium för att enkelt avfärdas med att det finns ett gap i litteraturen. ”So what?” är den första frågan man bör ställa, innan metodfrågor alls avhandlas.VARFÖR forskar man? För vems skull forskar man? Hur kan resultaten som forskningen leder till användas? Hur ser man på projektets nytta? Det är angelägna frågor utan givna svar. Alla forskare bör tvingas reflektera över olika möjliga svar, och även förhålla sig till dessa. Idag tycker jag mig se en djupt problematisk trend bland forskare och forskningsansvariga där man allt mer forskar för att kunna söka pengar, istället för att söka pengar för att kunna forska. Det är som att spänna hästen framför vagnen eller blanda ihop mål med medel, vilket är möjligt i en akademi som fokuserar mer på mätbara resultat än på kunskap.
Det finns förvisso de som tjänar på det rådande systemet – vi tillhör själva denna kategori – men oavsett individuella intressen borde fler kunna erkänna att vi just nu har ett system som uppmuntrar till textinflation och, för det stora flertalet, irrelevant samhällsforskning.Som sagt, jag högaktar framstående forskare som säger ifrån när de ser problem inom det system som de själva är framgångsrika i. Liksom jag beundrar forskare som inte bara talar om vad de kan och vet utan även vad man inte kan, vad man har problem med eller är osäker på. Forskare på TV ser ofta tvärsäkra ut, men forskning handlar inte om att leda saker och ting i bevis, utan om att UNDERSÖKA världen och verkligheten i jakt på kunskap som fungerar.
Synen på kunskap och forskning förändras inte i ett slag, en gång för alla. Det handlar liksom ifråga om kultur om glidningar i olika riktningar som verkar över tid. Gränser flyttas och föreställningar utmanas. Detta att forskningens frihet grundlagsskyddats är en indikation på hur viktigt det ansetts vara att sökandet efter kunskap INTE styrs mot mål. Många andra verksamheter kan (och bör) styras, men forskning är inte en av dem. Och samma gäller skolan, den bör heller inte styras. Skolans uppgift är att fostra kritiskt drivna medborgare som förstår demokratins komplexitet och verklighetens dynamiska oöverblickbarhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar